Motturi, Aleksander: Diabetikern ****

En mycket ovanlig och egensinnig bok. Om en sjukdom som fler och fler drabbas av. Och om en man som drabbas och är ovanlig och egensinnig.

När jag läste boken var jag säker på att den hela tiden var ironisk. Ironisk med inslag av insiktsfulla sanningar. Som säkert kan gälla vilken sjukdom som helst egentligen:

Har man inte diabetes kan man nog inte fullt ut förstå vad det innebär. Hur förklarar men till exempel en insulinkänning för någon som aldrig har upplevt det själv? Eller rädslan för att få en? Eller de ständiga blodsockertesterna? Då känns det bra att prata med andra som har diabetes inpå bara kroppen och själen; att utbyta erfarenheter med människor på samma våglängd. sid 177

Det ska bli en sådan lättnad att komma undan den besatthet som folk har av diabetes här. [...] I början hade jag överseende med att folk var nyfikna men på den senaste tiden är jag djupt plågad av att behöva förklara mig hela tiden. sid 122

De är inga fiender men de förefaller ändå bittra över någonting och det är som om jag hamnat i skottgluggen för deras egna frustrationer och projektioner. [...] Jag är ingenting annat än en katalysator för dem att få utlopp för allt ressentiment* som pyr i deras innersta inre. sid 123

* ressentiment

En stark patient skulle alltså upplevas som ett hot, vilket författaren tydligen gjorde. En beskrivning av detta tillstånd som jag aldrig läst förut. Mycket intressant. Hela kapitel 14 anser jag vara mycket läsvärt för alla som har någon form av sjukdom. Vad vill omvärlden och framförallt varför?

I tidningen Diabetes nr 5/2011 intervjuas författaren Motturi. Tyvärr finns inte artikeln i fulltext på webben.

Där framkommer att Moturi menar att biomakt (att vara en slags undersåte under de institutioner som tillhandahåller produkter för att man ska överleva enligt tankar av Michel Foucault, sid 5) har ett intresse att upprätthålla bilden av diabetikern som ett offer. "Jag förstår inte fullt ut vilka mekanismer som ligger till grund för att beskriva diabetiker i så allvarligt sjuka termer som ofta görs" Han menar också att det måste finnas skäl som begär efter tillhörighet och att sjukdomen kan bli en mekanism, ett objekt för detta begär. Dessutom tror han inte att man ska tolka boken ironiskt utan möjligtvis skruvad. Så där hade jag missuppfattat alltså.

Det jag känner inför den här boken är att den verkligen är intressant. En kronisk sjukdom är tyvärr en kronisk sjukdom, men diabetes drabbar ofta människor som inte varit sjuka tidigare. De vill höra dietisten säga att du kan äta allt. De vill leva som förut, de vill inte oroa sig för framtiden. De vill inte höra om barn med diabetes vars föräldrar håller nere insulinet så att de inte ska bli låga i skolan. De vill inte besöka transplantationsavdelningarna där diabetessjuka får en ny njure pga sin diabetes, eller där njursjuka får diabetes av medicinerna.

Precis som att friska människor vill, men egentligen inte bör, klaga över småsaker inför en sjuk därför att man då inser att man inte har nåt att klaga över, vill den relativt friske diabetikern inte höra något om biverkningar, följdsjukdomar, grova bröd och minimalt med alkohol. Det kanske förklarar de tomma stolarna på föreningarnas träffar och att inbetalningarna droppar in allt mer sällsynt. Jag vill inte! vara! kroniskt sjuk!

Vem vill det?

Som sagt, en intressant bok att läsa både för diabetiker, andra kroniskt sjuka och för de lyckliga som är friska!

Läst 2012

 

mimmimarie

7 september 2012 06:51

Intressant ämnesval.

http://mimmimarie.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är jag bojkottad av Bokbloggar.nu och Bokbloggar.se?   Alla andra är med där med sina uppdateringar, men är violensboksida det? Nej!   ...

     Englander, Nathan:Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank *** Noveller är knepiga. För att det ska vara riktigt bra ska alla novellerna i en bok kunna stå som solitärer samtidigt som nånting ändå måste hålla ihop allihop. Jag har ibland...

     Jag har haft en osedvanlig tur hos Booked i vår. Inte mindre än fyra böcker har jag fått. Och det bästa är inte att jag varit snabb, eller haft tur eller vad det nu är Utan det bästa är att de tre jag läst hittills varit så bra!   ...

 Schwalbe, Will: Bokklubben vid livets slut ***   Böcker om böcker är ju alltid läsvärda. Tänkte jag när jag fick den här boken i postlådan. Men själva ämnet tilltalade mig inte så mycket och så såg den tjock och tung och anonym ut. Fast jag börj...

   Bokrecensioner.nu har en skojig tävling. Eller skojig, jag blev bara sugen på att skriva ordet, väldigt lite använt nu för tiden eller hur???? Nej hon har en lite annorlunda tävling (iofs skojigt upplägg) med flera fina priser och man får v...