Falkenland, Christine: Min skugga***

En bok full av sorgsen tragik. Fast ibland känns det som en slags ondska vilar över alltihop. Är kvinnan bara ond eller är hon ett offer? Hennes lyte färgar hennes liv med bitterhet, kanske behövs även en sådan här berättelse i denna tid när alla ska klara allt. Kanske finns det ändå förmildrande omständigheter i livet....

Hermanson Marie: Musselstranden ***

Den här boken höll inte vad den lovade. Visserligen är historien fantasifull så det förslår, men den skjuter på nåt sätt över målet, språket hänger inte riktigt med. Tre poäng får den därför att ämnet ändå var välgörande ovanligt.

Delblanc, Sven: Prästkappan**

Huvva! Den här boken var verkligen helt enkelt otrevlig (milt uttryckt). Jag läste den parallellt med en avhandling av Beata Agrell, och det räddade den från en etta. Det hör till saken att jag avskyr förringande bordellscener och visst kan man vara kritisk mot kyrkan men häda är inte nödvändigt. Se där, boken i ett nötskal. Men som sagt, analyseras den utifrån helt andra infallsvinklar var personerna riktigt intressanta. Delblanc har jag aldrig läst förr, men det blir kanske mer för jag måste nog se om allt är lika illa.

Rydberg Carina: Djävulsformeln**(*)

Jag börjar med den tredje stjärnan och säger att den finns där helt enkelt därför att jag läste ut boken. För är det här verkligen en roman? Jag skulle vilja kalla det en blandning av Hänt i veckan och en instruktionsbok i dykning. Djävulsformeln petas in lite här och var utan engagemang. "Den högsta kasten " hade i alla fall ett språk som drev den boken framåt, här haltar det betänkligt här och var. Det som håller uppe Djävulsformeln är faktiskt dykningsbeskrivningarna. Jag lärde mig en hel del om en sport som jag aldrig tänker utöva. Men att bli förälskad i en man som utsätter en för livsfara, det tyder på självdestruktiva drag som gör en bedrövad å berättarjagets vägnar. Väx upp, Rydberg, och skriv en bok om nånting väsentligt. Varför inte en deckare?

Edelfeldt Inger: Den förunderliga kameleonten ****

En novellsamling som får fyra stjärnor! Det tar sig, snart kanske jag börjar gilla dessa korta stycken som bara lämnar efter sig en önskan att få veta mer....Den här boken innehåller i alla fall noveller med meningar som kan stå för sig själv. Titelnovellen är t.ex så bra att jag önskar att jag hade skrivit den själv!

Dick Philip K:Blade Runner****

En mycket bra SF! En tät historia med klara filosofiska drag, skriven 1966, i empatins decennium. Speglar en framtid som känns kusligt nära. Håller vi alla på att förvandlas till androider, konstgjorda människor utan förmåga att känna just empati?. Var har det ordet föresten tagit vägen nuförtiden? En bok som manar till eftertanke.....

Süskind Patrick: Parfymen***

Den här boken har fått mycket beröm, men inte av mig! Jag tycker att den var pladdrig och trots att den verkade väldigt vetenskaplig var den ytterst osannolik. Det tog lång tid innan författaren kom till skott så att säga och slutet var underligt! Men jag läste ut hela ändå, vilket visar att jag trots allt blev lite fängslad. Så den får väl godkänt då.

Trotzig, Birgitta: Dykungens dotter ****

En mäktig bok, både till innehåll och stil. Det enda som försöker skyla över det eländes elände som drabbar dessa tre generationer är språket, som Birgitta Trotzig försöker sig på att omvandla, och också delvis lyckas. Kan man kalla det modernistisk realism kanske?