Olsen, Tillie: Jag står här och stryker ****

Med förvåning läser jag en bok från 1956 och tycker att den känns aktuell.

Olsen har liksom skrivit en roman, persongalleriet hänger med hela tiden men samhällsfrågor kastas omkring bland de inblandade och får nedslag här och var. Och hela tiden gräver Olsen djupt och kommer med insikter som knappt finns ens i dag. 

Det är dottern som modern var för ung för att få. Hon klarade inte av dotterns svårigheter, hon nådde inte fram och deras förhållande blev kyligt. Men nu efteråt har modern kommit till insikt vad som var fel och hur hon skulle ha gjort. 

Kriget finns med i den sjöman som besöker fadern men som aldrig tar sig i kragen, trots all hjälp. Striderna tog honom med en kula.

Rasismen och religionen när modern med en dotter besöker dotterns kompis kyrka. En skrämmande upplevelse som parat med omgivningens förakt för kompisens hudfärg får dottern att skrämt rygga tillbaka. 

Och så till sist, döden. Att försöka hemlighålla och dölja, att inte riktigt kunna ta vara på tiden, att se hur lögnen skadar. Så sorgligt, så sorgligt.

Fyra starka noveller som kommer att stanna kvar, i varierande mån. Men kvar stannar en önskan att få läsa mer av Olsen. 

  Wollin, Malin: Sorgen i deras ögon **** (novell)

Malin Wollin vinner Sveriges Radios Novellpris 2022 - Kulturnytt i P1 | Sveriges Radio

Bra novell, kanske inte stilmässigt men innehållet känns rykande aktuellt och nödvändigt.

Wollin beskriver något så viktigt som självmord på ett sådant sätt att novellen liksom bara snuddar vid det. Upplösningen är som en chock, vilket gör att novellen stannar i minnet.

Någonstans har detta viktiga och tragiska ämne äntligen blivit rumsrent.

Under min barndom mörkades sådant aldrig, utan medkänslan och förståelsen var stor både för den som tog bort sig/ inte ville vara med längre och dess anhöriga.

När jag sen flyttade till annat landskap hamnade jag i en tystnadskultur, där skam och skuld vidlådde de som inte orkade leva längre. Jag hörde till och med ordet självspillning (som om Gud inte höll aväven de som led av psykiska besvär. Personligen tror jag att Gud verkligen brydde sig om deras smärta) och att det smittade (!) och det viskades när någon for på begravning av en "sådan". 

Så jag välkomnar verkligen att litteraturen öppnar upp för mer engagemang i frågan.

Genberg, Ia: Detaljerna ***

Fyra novelliknande berättelser, berättade av samma person som tänker tillbaka på dessa personer från sjuksängen. 

Johanna är inte så trevlig och jag undrar om Genberg helt enkelt vill skildra en psykopat. Niki är inte stort bättre och hon är, som det verkar en narcissist. Alejandro är en flyktig förälskelse som lämnar livsviktiga spår, utan att nånsin få veta om det. Och Brigitte är mamman, alltid denna mamma som finns med tills hennes liv tar slut, och henne kommer man ändå närmast.

Dessa relationer skildras intensivt och insiktsfullt.  Det slår mig nu att det Genberg vill är inte att de fyra ska leva upp till sina liv. Nej det är ju huvudpersonen vi vill lära känna, och hennes erfarenheter av till största delen psykiska tillkortakommanden hos sina "vänner". De försvinner men lämnar kvar en kunskap genom sina liv. Vad gör det med huvudpersonen? Vill man veta......

Lindgren, Astrid: Luise Justine Mejer ***

Javisst kan man skriva en novell om en människa från 1700-talet som borde bli ihågkommen allt framgent.

Men särskilt intressant blir det inte i novellens korta format. 

Montelius, Martina: Ulf gråter ***

Alla i denna novell har ett veritabelt helvete, i alla fall enligt huvudpersonens beskrivning. Ja, själv är hon tydligen fast i ett sadistiskt njutberoende, upplockat av sin psykolog med samma intresse. 

Sonen går under radarn på sin Montessoriskola.

En kvinna utan styrsel som ständigt plågar och plågas. Riktigt sorgligt helt enkelt.

Stridsberg, Sara: Hunter i Huskvarna ***

Om det varit för 15 år sen kunde jag ha skyllt på att jag inte gillar noveller. Men den saken har jag ändrat mig om, så då måste det vara något annat som inte riktigt slog an hos mig när jag lyssnade på den här boken.

Jag har iofs alltid tyckt att Stridsbergs texter är svåråtkomliga. Och nu när jag tänker tillbaka på novellerna så minns jag knappt en enda. Vilket ju är väldigt synd.

Det jag tänkte på var att texterna kändes genomarbetade, men personerna, som det ju hela tiden handlade om, var lösa i konturerna ändå. 

Jag brukar läsa Stridsberg och hoppas på nästa bok.

Norlin, Annika: Arvsled ****

Här finns det som nästan aldrig händer, om det inte är feelgood vill säga. Här är det slutet gott allting gott.

Små drömmar kan också uppfyllas, men då måste stoltheten vika förstås.

Går allt i arv? Det är nog inte så ändå...

Kristof, Agota: det kan kvitta ***

Korta noveller, alltför korta kanske. Jag läser en, väntar på nästa, måtte den vara nånting mer. Men nej. 

Visst det enkla, osminkade kan också skildras väl, men mer än så blir det inte. Tyvärr.