Griffiths, Elly: Dolt i mörker

Ja, nu är Griffiths tillbaka fullt ut. Det här är en bok, skriven med den humor och charm som de tidigaste böckerna av Griffiths. De senaste har varit lite tröga har jag tyckt. Men den här blev sträckläsning. Och den privata delen med Ruth och Kate och Nelson och hans familj kommer att räcka många böcker än. Det är väl bara Flint som ev faller för åldersstrecket längre fram.

Men det är ju mysterierna, om man kan kalla dem det, som har varit lite svåra att få till i de senaste böckerna. Den här var väl iofs också lite märklig, men kanske är den sann. Kanske är underjordens tunnlar befolkade? 

Här har Griffiths gått åt det sociala hållet och det upplevde jag positivt. Dessutom vävde hon in tidigare händelser på ett mycket diskretare sätt än tidigare, framförallt nämns det man bör veta mest i förbifarten.

Med andra ord känns den här boken helt klart mer genomarbetad än de senaste. Det gör att väntan på nästa bok blir än mer otålig förstås. 

Läst 2017

..................................................


...............................

Jag är väldigt förtjust i omslagen, så här finns de allihop.

   Griffiths Elly: De utstötta ***

Det här var återigen en riktigt bra Griffiths. Även om brottet var lite väl långsökt så innehåller hennes böcker så mycket underfundiga och humoristiska uttryck att jag måste dra på mun nu och då. Och så det arkeologiska som faktiskt är intressant och serverat i lagom doser.

Ett litet minus är väldigt mycket tillbakablickar. Men å andra sidan glömmer jag mellan varven, jag menar Catbath har två barn? det hade jag glömt.

Och så omslaget, så tjusigt, som alltid.

Här finns alla böcker jag läst av Griffiths, och nu är en repris av omslagen på sin plats tror jag:

 Konstigt nog tycker jag alltid det senaste är snyggast!

Läsutmaning spänning 2014 - juli.

http://violensboksida.bloggplatsen.se/2016/08/23/11353780-griffiths-elly-en-kvinna-i-blatt/

http://violensboksida.bloggplatsen.se/2015/09/18/11180553-griffiths-elly-de-ode-falten/

Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016

Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016

   Griffiths, Elly: De öde fälten ***

Nu har nånting hänt med Ruth! Hon är ju inte kul längre. Och inte verkar hon ha kul heller. Vilken blöt upplösning dessutom. Och våldsamma händelser, och Griffiths har glömt ett sinne, lukten.

Märkligt, men plötsligt blev det en blandning av olycklig yrkeskvinna, (kan Ruth vara utbränd?), kärleksroman och krigsminnen. Den ende som verkar vara sig lik är Flint. Men även han slinker bara förbi.

Historien var som vanligt småintressant och jag blev lurad på mördaren än en gång. Men det räcker liksom inte, Ruth måste bli sig själv eller så får vi ta farväl av henne, tyvärr.

Låt böckerna bli tvserier, oj så bra det skulle bli.

   Griffiths Elly: De utstötta ***

Det här var återigen en riktigt bra Griffiths. Även om brottet var lite väl långsökt så innehåller hennes böcker så mycket underfundiga och humoristiska uttryck att jag måste dra på mun nu och då. Och så det arkeologiska som faktiskt är intressant och serverat i lagom doser.

Ett litet minus är väldigt mycket tillbakablickar. Men å andra sidan glömmer jag mellan varven, jag menar Catbath har två barn? det hade jag glömt.

Och så omslaget, så tjusigt, som alltid.

Här finns alla böcker jag läst av Griffiths, och nu är en repris av omslagen på sin plats tror jag:

 Konstigt nog tycker jag alltid det senaste är snyggast!

Läsutmaning spänning 2014 - juli.

   Griffiths, Elly: En orolig grav ***

Som vanligt reserverade jag den här boken direkt den kom upp i bibblans katalog. Jag gillar ju verkligen Ruth och Nelson och Flint (som här bytte plats med Tingest som Djuret). Cathbad också och i viss mån Katie som kallar alla män pappa och det är nog hennes största uppgift än så länge.

Men problemet är nu att det här är den femte boken och i och med det så börjar gamla episoder att pocka på hänvisning....så mycket tid går åt till andra skelett än det som finns i den här boken.

(det jag skrivit om de andra böckerna kan läsas här och omslagen kan ses också, de är verkligen snygga tycker jag.)

Intrigen var som vanligt lite spretig och ibland snudd på overklig, men ändå helt ok. Och Cathbad fortsätter i periferin verkar det som. Allt kan hända och det händer säkert i nästa bok av Griffiths!

Läst 2013

   Griffiths, Elly: Känslan av död ***

Javisst, den här boken är lika bra som de övriga. Kanske att den förra, Huset vid havets slut var en aning bättre  vilket kan bero på att Griffiths plötsligt beslutat sig för att berätta allt som hänt tidigare i Ruths liv i en slags förkortad form. Och nu är det tre böcker som ska refereras, så det tar en stund.

Men sen drog historien igång och det var lite väl mycket fantasy/vidskepelse/riter kan jag tycka och mord* var lite krysta* men annars var det så kul. Jag gillar dottern som säger pappa till alla (inklusive Flint, katten (?)), Catbath som "kommer ut" som en liten och obetydlig man utan sin mantel (där ser man) och diverse kul intertextuella referenser åt olika håll. (Påven Johanna, Necromanser). Och sen, att rättvisan hade sin gång även på ett annat plan gillade jag mycket. Respekt handlade det om.

Kort sagt, en utmärkt bok för hängmattan, solstolen eller stranden. Sträckläsningsvarning dock.

Och sen omslaget, snyggt så in i nordens.

Tack för exemplaret Forum  / Minotaur

Läst 2012