Starobinets, Anna : Den levande ****

Jag läser ibland dystopier. Och direkt jag läste om den här boken blev jag intresserad. Och faktiskt, jag blev fängslad när jag började läsa. Jag var bara tvungen att fortsätta. Jag ville veta, även om jag inte riktigt förstod. Veta allt om Zero, Den levande, Cracker osv.

Det här är en dystopi med klar förankring i vår tid, facebook är den tekniska grunden för att det ska fungera och det vi (nutidens människor) verkar ha som högsta dröm blir verklighet. En slags reinkarnationsreligion som hela tiden pulserar med gamla själar i nya kroppar. Evigt liv; endast några sekunders död, och sedan landar du i en annan kropp. Det är bara vi, de tre miljarderna. Vi har dragit vinstlotten och lever vidare. Med våra minnen. Men till vilket pris?

Här finns påtagliga referenser till religionen. Är Zero en frälsargestalt, kommen som ur en jungfrufödsel? Är den trehövdade gudens fågel en bild av den helige ande? Är det primitiva behovet av att slutligen be så allomfattande att det inte går att kväva?

Ett är i alla fall säkert, Starobinets har läst sin bibel.

Under tiden jag läste var allt så självklart, men nu känns det som att jag borde läsa om boken för att förstå allt. Ge mig facit känns det som.

Boken lämnar kvar en kall, sorgsen, av insekter klibbig känsla. Jag vill inte att det ska bli såhär. Och i och med att jag tänker det har författaren lyckats, Starobinets ger mig en sannolik (?) glimt av en fruktansvärd framtid. Den känns inte så overklig trots allt.....

Kort sagt, det här är en otroligt intressant och spännande bok som rör om i våra (oskyldiga) FB-vana hjärnor. Den liknar inget annat jag läst och den fick mig att skärpa mig till det yttersta. Jag skulle vilja analysera den och därmed (kanske) kunna förstå den. Men nöjer mig med att säga, känner du dig koncentrerad så läs den! Älskar du dystopier så läs den. Förstår du den fullt ut, grattis!

Tack till Coltso förlag för denna ovanliga bok.

Lär mer om boken här

Läst 2013

Shute, Nevil: På stranden****

En dystopi från 1957 där atommolnet rör sig runt jorden och dödar allt i sin väg. Än har det inte nått Australien och där finns amerikanska flottans män varav chefen är Mannen och en ung australiensiska är Kvinnan i denna romantiserade skildring av världens undergång. Han är ett under av paragrafrytteri och allt trogen intill döden. Hon är en drickande "eskortliknande" flicka. Runt dessa två vävs en väv som i första halvan av boken tar andan ur en.

Livet går vidare trots att tiden rinner ut och Shutes bild av det livet är sorglöst, bonden planerar för nästa skörd och Mannens underställde officer planterar likt Candide sin trädgård för att underlätta för sin naiva hustru (liksom andra kvinnor som skildras helt utan förmåga att ta hand om sig själv) som inte vill tro på det som komma skall. Fascinerande läsning faktiskt, skulle det kunna gå så lugnt tillväga? Så helt olika andra dystopier jag läst.

Men Shute är tekniker och det som i första halvan är andlöst spännande, ubåtsresorna  till de "strålningssjuka" områdena, så långt som till Seattle, för att utforska mystiska meddelanden, förvandlas i den senare delen till ett långt, detaljerat våldsamt Grand Prix och tidigarelagda fisketurer. På slutet väcks intresset igen men då är det verkligen slut. Men berörande slut.  

Trots allt, en bok att läsa, särskilt om man gillar dystopier och vill läsa en romantiserad bild som faktiskt ändå ger en rysningar.

Tyvärr tyvärr, På stranden av Nevil Shute som jag just läst om för första gången på 40 år, hade en magi som falnat. Jag läste den och läste om gång på gång i min ungdom, varför? Kanske för att kärlekshistorien är så utmejslad, så hjältemodig, så trofast, så.......riktigt romantisk. Jag tror att det var så.

Men nu läser jag en romatiserad skildring av en undergång som vi alla nån gång fasat för, i alla fall vi som växte upp i  kärnvapnens kalla krigsskugga. Visst Shute skriver bra, och det här är säkert hans bästa bok, men det går inte att komma ifrån att den skrevs 1957. Trots det kan den kännas modern och bitvis intressant men den strålande magin är borta.

Gjorde jag fel som läste om den? Borde den ha fått vara kvar som ett vackert bokminne? Mitt svar är, nej. Jag inser att den här boken har präglat mig på ett visst sätt, kanske att mitt motstånd mot krig grundlades här, och min fascination för dystopier, vem vet? Men nån femma får den inte........:-)