Unge, Mirja: Jag går och lever ****

Jag har läst Unges fyra tidigare böcker och blivit imponerad av alla. Redan när jag läste Det var ur munnarna orden kom kände jag att här finns en författare som jag vill fortsätta läsa. Och den åsikten har hela tiden stärkts. 

Nu har äntligen Jag går och lever kommit, en svidande vidräkning med en sorts utanförskap som inte alltid är så intressant att skriva om. För den här bokens innehåll är #metoo i sin linda, övergrepp lika självklara vare sig det är sexuella trakassier, våldtäkter, mobbing, våld. Lärare = någon som ska knäckas. Snart får klassen finna sig i att bli övergiven och prisgiven till gruppens pojkar, helt utan styrsel. 

Unge skildrar det våld som pojkarna tycker att de liksom självklart har rätt att ta sig mot flickorna. Att helt oprovocerat ta ett stryptag och knappt släppa, stänga in någon i garderoben och avlösa varann. Varifrån kommer den rätten?

Själv kan jag faktiskt också minnas oprovocerat våld, (vi talar liten skola, 60-tal) våldsamma slag mot min arm med handen i rät vinkel. Mörkblå ränder uppifrån och ner. Långvarig smärta. Tur det var höst, hela tiden långärmat. För jag sa ingenting. Snöbollskrig, alla mot mig som stod på trappen och tänkte att det här händer inte. Men hade vett att gå in fast det fick man ju inte. Samma pojke var drivande. Ingen av de andra var elaka men lydde honom. Vad berodde det på?

Dåtid: Högstadiet, en med kryckor, kompisen och han stod och slog mot benen när man gick förbi. Jag visste hur blått det skulle bli, försökte i desperation tala till käppen för att kunna hålla undan den (vrickat men jag var rädd). Kom mig ut. Efter det ständig koll och välja en annan utgång. Nutid: FB konto, nu är de vuxna män. kryckmannen skriver till kompisen: Minns du när vi stod och slog med käpparna? asg. Ja, och hon som prata till käppen, hon kan ju inte ha varit riktigt klok. Nä hon var inte klok asg. 

För Tove är det inte bättre hemma, för de som försvinner från klassen är såklart de vars föräldrar tar ansvar. Vilket inte Toves pappa kan/vill/orkar göra. För Tove fortsätter det hemma, mobbingen, psykiskt våld. Hon vill ut, bort. Leva på ett annat sätt. 

Unge har en sällsynt förmåga att vara ett med skeendet i sina romaner. Hennes språk, som, måste jag erkänna, var väldigt jobbigt i de första böckerna, finner jag nu helt logiskt. Att med några ord visa psykisk terror:

"hon har rotat i mina jackfickor jag vet det hon har rotat i mitt huvud  [...] Jag ligger på sängen i mitt rum och bara ligger och lever.  [...] Jag sitter med blocket mitt block det är det jag sitter med jag vill inte att hon ser det jag vill inte att hon ser rakt in i mitt huvud" sid 71

Komplexiteten i Toves liv är kantat av egendomligheter, någon dör, någon söker sig till något newage liknande eller är det bara en ond dröm? Det som stannar kvar inom mig är en kyla in i märgen som Tove upplever genom boken. Hon fryser ständigt, men värmen kanske väntar ändå. 

Lästa böcker 2018

Unge debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom, och har sedan dess givit ut romanerna Järnnätter (2000) och Motsols (2005) samt novellsamlingen Brorsan är mätt (2007).