Nilsson, Ola: Isidor och Paula ***

Det är inte ofta som jag inte alls begriper en bok. Men det här var en sådan. Kanske för att jag aldrig riktigt har fastnat för den grekiska mytologin. Greppet att överföra en grekisk tragedi till nutid anser jag däremot helt ok. Bara jag förstod, vem varför vad och hur.

De som är mer insatta än jag (läs: kulturskribenterna) hyllar boken, men jag kan inte göra det. Visst, beskrivningen av tunnelbanetåget och dess förare intresserar säkert de som bor i omgivningarna, men känns som en blek kopia av norrlands inland som Nilsson beskrivit förut. Tycker jag.

Känns inte bra att måsta lämna boken med ett frågetecken. Men så blir det. Ibland kan det vara helt ok också.

Läst 2015

   Nilsson, Ola: Kärleken gömmer minnet ***     

Tredje boken i Nilssons trilogi om byn i norrlands inland. Nu är det allvar, nu ryker det ur sophögarna och likbålen. Det var så här det blev, livet. Det blev inte bättre än så här. Allt för konsten, fyllan, skrivkrampen. Inget är vackert, allt är vackert. Längtan bort från byn kanske bara var en längtan från sig själv, trots allt.

Det är dystert, inga årsringar räknas på stolta stubbar men däremot grusringarna i snart fyllda diken. Det är den där sidan av norrlands inland, avigsidan som visade sig vara rätan för många, många. När tiden fått gå.

Snabba besök för att stilla den hunger man inte förstår sig på, att se ett hus, en plats, en gammal människa.

Slutet på historien ska det här vara. Men gick det att skriva slutet? Det känns som att Nilsson mest vill ha det överstökat, orden flyter visserligen på men det känns som att en nerv saknas.

Trots det, min egen uppväxt i inlandets by är det som förenar mig med boken.

Läst 2012                      

De böcker jag läst av Ola Nilsson finns här

  Nilsson, Ola: Änglarna ***

Nilssons förra bok i den här trilogin om en by i Norrlands inland gillade jag, Hundarna. Så det var med stort intresse jag tog mig an Änglarna. Men jag blev lite besviken.

Boken är lika välskriven som Hundarna, formatet lika tilltalande, även om omslaget verkar höra till en helt annan bok.......men innehållet känns konstruerat, gammaldags. Jag får nästan vibbar bakåt i tiden, patronens dotter, begravning utanför ramarna, sexuella skeenden som får en att tänka dekadent 30-tal.

Nutiden speglas dock väl med mobbing och dess följder och orden "Jag trodde vi var kompisar" när taskig kvinnosyn, åratals skvaller och alkohol blommar ut och avslöjar sig.

Slutet är en cliff-hanger, så jag måste läsa även den sista boken. För trots allt är det mellan de här pärmarna något som känns nytt och fräscht och framförallt annorlunda beskrivet. Och det är ju en av mina svagheter vad gäller litteratur, när det genom alla ord förnimms ett slags nyskapande.

Läst 2011

  Nilsson, Ola: Nattbete **

Jag läste nyligen Ola Nilssons bok Hundarna som jag gillade. Den var lite svart sådär, noir. Med ett intressant men enkelt språk och precis som titeln antydde, ekon av hundskall mellan de glest belägna gårdarna.

Den här boken, Nattbete, kan kännetecknas med det nya lilla svarta i litteraturrecensionerna: svärta. Och det är mer än noir, mycket mer. Det är helt enkelt människor som gått ner i källaren, för gott.

Nattbete saknade den struktur som jag vill ha i böcker. Det var många personer, många öden, samhällets botten, social realism med svärta helt enkelt. Är det noveller eller är det korta böcker med lösrivna blad, ihophäftade per person och sen blandade i en mix? Jag vet inte. Men jag gillar särskilt en av titlarna: Vi är födda långt hemifrån.

Det är ingen bildningsroman, ingen utvecklingsroman, det är bara......just det, svärta. Och jag tänker, vem tänker så här nu för tiden? Uppenbarligen Ola Nilsson.

Men som sagt, det blev för virrigt, för otänkt, för mycket. Jag lyckades inte känna sammanhanget, Nilsson vill för mycket helt enkelt. Den trilogi som börjar med Hundarna kommer att ge så mycket mer av Nilssons begåvning som författare, det är jag övertygad om. Men i Nattbete regerar nånting annat, som citaten kan ge en vink om:

Han insåg att han aldrig varit ämnad att vara där Klas befann sig. Att han hade varit bra på att vara begåvad, men att det egentligen aldrig hade varit aktuellt för honom att göra något verkligt av sin begåvning. sid 109

- Det finns sex miljarder människor, men i mitt liv är det som om det inte fanns nån utom jag, sa han sedan. sid 158

Snart läser jag en bok till av Nilsson, se nedan hämtat från bibliotekets hemsida där jag nyss gjorde en rservation:

Änglarna är den andra delen i Ola Nilssons löst sammansatta trilogi om livet i en by i Norrlands inland som inleddes med den prisbelönade och kritikerrosade Hundarna (2009) som har beskrivits som en norrländsk country noir.

 Nilsson, Ola: Hundarna ***

En (till formatet) liten bok som lästes ut på en stund. Men den fastnade.

Var hittade jag tipset? Minns inte. Men den kom den lästes och den väckte intresse.

Flaskan, skogen, kistan, bron. Ja, livat på landet? Inte så värst men ändå lever människor här och växer upp och försöker roa sig som ungdomar bör.

Två sladdbarn och gamla föräldrar och hat och kärlek. Och på fyllan sker mycket.

Jag blev berörd av den här boken, vill läsa författarens förra bok också, Nattbete.

Sen kommer det visst fler i den här stilen också........

Läst 2011