Smirnoff, Karin: Sockerormen ****

Återigen en riktigt bra bok av Smirnoff. Här vill hon berätta att ingen är alltigenom ond, vilket jag ändå tycker känns lite väl magstarkt när det gäller pedofili. Hellre skulle jag vilja tolka det som att hon beskriver hur en pedofil, eller falsk människa överhuvudtaget, kan gå till väga. Båda sätten att se på pedofilen är ändå ett sätt att ge barnen, som det ju ytterst handlar om, förståelse för hur de kunde gå på alltihop, och även en slags upprättelse och ansvarsfrihet från det som hände. Att det verkligen inte är barnens fel. 

Det blir intressant att se vad Smirnoff gör av den biten när det nu kommer en fortsättning.

Smirnoff, Karin: Sen for jag hem ****

Suveränt igen. Alla tre böckerna är samma lika men ändå så olika. Som vanligt är det nästan omöjligt att beskriva men här kommer i alla fall en kärlek till konsten fram som jag är lur på att Smirnoff kommer att återkomma till. Här får vi också veta mer om bakgrunden. Här hittar Janakippo kanske äntligen hem. 

Smirnoff, Karin: Vi for upp med mor ****

Måste läsas, går inte att riktigt beskriva, men ack så bra. Suveränt!

   Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****

 Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittlade intresset med sitt mord.

Nu har Smirnoff gjort likadant. För genom hennes bok löper den ständiga deckarfrågan, vem gjorde det? Och det driver såklart på läshastigheten. Och intresset.

För övrigt är boken riktigt bra skriven även om den tyvärr innehåller massor med schabloner (om norrländska byar, misshandel, övergrepp, präster, kvinnor, jakt/ jägarliknande män som blir kvar och alkohol, osv) och intertexter till deckargenren. Men Smirnoff slår tillbaka och låter ändå en viss utveckling ske, den norrländska byn ligger ändå nära E4 och det finns jobb, i hemtjänsten visserligen men ändå. Mitt i all denna misshandel och övergrepp får den skyldige lida, prästen blir såklart fullast men det kommer en ny som faktiskt vabbar vid mycket olämplig tidpunkt för familjens bästa (och ja det är en man). Den förtrollande kvinnan med sitt mystiska förflutna som ingen kan motstå (?) ersätts till slut av de trygga tjejerna man känner sen skoltiden. I jaktlaget finns det kanske ändå några vettiga. Och alkoholglasen blandas med kanyler. 

Så det finns en dimension som visar på kännedom om förhållandena i både i dåtid och nutid.

Böcker om norrland måste innehålla både och för att bli riktigt trovärdiga. För den som inte vuxit upp i norrlands inland måste det berättas hur det var för att beskriva hur det är. Nu.

Språket gillade jag verkligen, det är så bra att efter ett tag blir det ett med läsaren. Personerna stiger upp ur en riktigt intressant historia. Precis som en augustroman ska vara. Så ja, det finns en möjlighet att Smirnoff tar hem priset. Även om Aednan är min favorit. 

Men borde det inte vara dags att ha en liten ordlista med de mest dialektala orden? Även om man hänger med så kan ett ord plötsligt stå i vägen för tolkningen. Och norrländska är ju inget som pratas på riksnyheterna direkt. Fast jag gillar verkligen att de finns med. Mer dialekt men gör det helt begripligt. Tills alla lärt sig! 

En stark debut och en författare som jag vill läsa mer av.

Läst 2018