Funder, Anna: Stasiland ****

En riktigt fascinerande bok. Full av intervjuande fakta. Jag läste och läste och läste. För Funder ger lite motstånd. Ibland känns boken snudd på skönlitterär, ibland är det på ytan torra fakta som vibrerar av erfarenheter. Att höra f.d Stasimän hävda sina ståndpunkter och förklaringar, att äntligen få klarhet i vad som hände när muren föll är bara så intressant. 

De på andra sidan acceptansen, de som detta stasi livnärde sig på, de som ville tänka annorlunda. Alla dem har ju fått en röst långt tidigare. Men de finns också med och gör en så sorgsen. Hur kunde det hända?

Funder har gjort ett gediget arbete. Boken kom redan 2003 och hon fick The BBC Four Samuel Johnson Prize for nofiction 2004. 

Redan 2005 gavs boken ut på Forum förlag, men den har verkligen varit en doldis. Jag har inte hört talas om den förrän nu, då den gavs ut i ny upplaga hos Lind & co.

Det här är en riktigt bra fackbok. Läs den även om du var en av dem som grät när muren föll. Sanningen kan göra ont men är ändå sanningen. Och i en demokrati omhuldar vi väl alla just sanningen.

Läst 2018

Jong, Dola de: Trädet och vinrankan **** 

Så intressant att läsa denna bok. Den är ju så genreöverskridande och välskriven att jag efter ett tag dumt tittar upp och tänker, men vad i hela friden? 

Det handlar om kärlek, medberoende, oresonligt hat, motstånd. Kärleken, som då betraktades som en sjukdom, något farligt hemligt förbjudet, och därför inte alltid uppenbar för de som kände den. 

Kanske censurerade författaren sig själv, eftersom Erica inte bara hade behövt vara rädd för sitt eventuella judiska arv, utan lika mycket för sin läggning. Det är ju också något som läses helt mellan raderna och påminner om när boken skrevs. Det skrevs inte läsaren på näsan direkt, vilket kanske inte gick att göra vid den tiden och i den kontexten.

Boken känns som en varm filt över benen en kall sommardag. Kylan finns där men kan bemästras av författaren. 

Jag blev imponerad och lite rörd faktiskt. Vill läsa mer av de Jong. 

läst 2018

Chevalier Tracy: Flicka med pärlörhänge****

Den här boken var verkligen en riktig bok! Alltså skönlitterärt sett. Välskriven (språket liksom flöt fram), spännande (jo, faktiskt) intressant (en hel del historia om porträttmålning bl.a.) och ett oväntat slut! Bilden på framsidan bidrog till intresset. Inbillar mig att kvinnor gillar den bättre än män, men vem vet? Vill du bara koppla av under ordnade litterära former, läs den!

Ekman Kerstin: Vargskinnet, Guds barmhärtighet. **** Just när del två ska komma ut läser jag första delen av Kerstin Ekmans mäktiga trilogi. Om ett landskap som inte alls tilltalar mig men med människor som var jämngamla med mina föräldrar.....Om en kvinna, ett livsöde, en kärlek och ett sätt att leva som inte är så långt borta. Boken berörde mig på ett djupt sätt, saker som man hört förut många gånger beskrevs som nya. Lägg därtill att boken var lättläst och inbjöd till sträckläsning (vilket jag inte alls trodde när jag köpte den som pocket) så är fyran där. varför inte fem stjärnor? Nånstans i senare delen kom det in ett parti som väl var nödvändigt ( nazismen var ju lika verklig som tuberkulosen och måste därmed också omskrivas) men trist på nåt sätt.....Det drog ner en aning.
För övrigt, till alla som läst Ekmans Hunden. Den kommer snart på film!

  Beard, Mary: Kvinnor och makt ****

Om kvinnorna inte befinner sig helt innanför maktens strukturer, då är det väl makten vi behöver omdefiniera snarare än kvinnorna?

Jag hoppas det kommer många fler liknande böcker framöver. För jag utbrister hela tiden, jajaja så är det, hon har rätt, intressant historiskt sett, hon äger lösningen. Och pennan stryker under och ringar in. För den här boken kommer jag att läsa många gånger framöver.

För hur det har varit är vi väl alla mer eller mindre medvetna om. Och historielektionerna får en att sucka över hur otroligt lite som förändrats. Men det absolut viktigaste är Beards framtidsvision:

I framtiden skulle jag vilja fundera närmare på hur exakt vi skulle kunna bära oss åt för att omvandla de "maktbegrepp" som nu utestänger alla utom ett litet fåtal kvinnor; och jag skulle vilja försöka bena ut själva tanken om "ledarskap" (vanligtvis manligt) som numera förmodas var nyckeln till framgångsrika institutioner - från skolor och unversitet till företag och stasskick. Men det får bli en annan gång. sid 106

Jag tror att Beard är något viktigt på spåret, och är övertygad om att det kommer mera.

Måste bara lägga in en länkt till Dukes recension på youtube här

Läst 2018

Tack för exemplaret Norstedts

Men ju mer jag har tittat på de hot och förolämpningar som kvinnor tagit emot, desto mer verkar de passa in i de gamla mönster jag har nämnt. Till att börja med spelar det inte så stor roll vilken linje du väljer som kvinna – om du vågar dig in på traditionellt manligt territorium kommer påhoppen i alla fall. Det är inte vad du säger som utlöser dem, utan helt enkelt det faktum att du talar. sid 48

   Bohlin, Rebecka & Berg, Sara: Fem härskartekniker *** (Doe)

Det finns en hel del böcker i den här genren. Den här hör till de bättre jag läst. Den inriktar sig på arbetsplatsen men motståndsstrategierna kan naturligtvis användas överallt. Men att det verkligen finns lagar och regler för arbetsplatsen är något att upplysa och värna om.

Boken tar upp fem härskartekniker

1. Osynliggörande
2. Förlöjligande
3. Underhållande av information
4. Dubbelbestraffning
5. Påförande av skuld och skam

Den är skriven på ett förstående sätt, t.ex att alla som någon gång varit utsatta vet att det där därpande svaret aldrig finns där när det behövs. Det vet författarna om. Och förstår.

Och även män kan drabbas, Zlatan ex.vis

Jag känner mig stärkt när jag läser, känner att jag ständigt behöver den här påminnelsen. 

Metoo var inget uppvaknande för mig, jag har ständigt lagt märke till hur kvinnor behandlas, även jag själv såklart. 

Nu, efter Metoo, känner jag att det plötsligt finns många fler som tänker som jag. Det är uppmuntrande.

Läst 2018

   Lerner, Ben: På väg från Atocha ****

För första gången önskade jag att jag hade någon, en vän, en syster, en partner eller någon för litteratur brinnande, som jag kunde ha läst den här boken högt för.

Den är så pojkaktig, humoristisk, inriktad på språket, kärleken och allvaret. Kanske är händelsförloppet lite vrickat och haschdimmorna täta, lögnerna många och terrordåden lämnade utan speciell skärpa. Men ändå, att känna sig besläktad med denna omogna amerikan vars dåliga självförtroende vad gäller det spanska språket plötsligt förbyts i en bildningsromans slutsatser, det trodde jag inte var möjligt.

Kanske att omslagets bild hjälper till, inspirerad av Goyas hunden (?) som inramad och förminskad och kopierad hänger på min vägg.

Rekommenderas varmt till dig som vill följa en ärlig språkresa. Läs den, läs den!

Läst 2017

--------------------------------------------------------------

Sverige i boken

[...] och mot en av väggarna en låg säng som såg japansk ut men troligen var svensk. sid 164

   Gyasi, Yaa: Vända hem ****

Jag har som sagt väntat på att det här ämnet ska börja speglas i litteraturen. Och det här är ett mycket bra försök. Det följer ett upplägg, gjort för att spegla början och ett slut som knyter ihop densamma.

Gyasi har inte fastnat i ett rättvisetänk, eller så är boken kraftigt nedskuren, för allt eftersom tunnas sidorna ut, och koncentrerar sig mer på arvet i form av minnena från förfäderna än på svartas situation i amerika.

Jag blev en aning förvånad över att skulden inte lades tung enbart över landet amerika utan lika mycket hade fäste hos afrikanerna själva som deltog i det smutsiga hantverket. Jag fick en känsla av att hatet mot den vite mannen riktades mest mot missionären (vilket nästan alltid varit fallet och inte är något nytt iofs) och slavhandlarna framställdes som relativt humana (?) De gifte sig med svarta kvinnor och fick barn med dessa, samtidigt som de hade ett jobb där de inte behandlade samma folk som människor. Det fann jag förvånande och inget som framkommit just i slaveriets historia tidigare.

Eftersom boken omfattar en så lång tid görs egentligen bara nedslag här och där. Men Gyasi lyckas ändå hålla ihop det hela. Släktträdet i början underlättar mycket, jag återvände dit hela tiden.

Utanför denna reflektion har jag numera börjat upptäcka intertexter hämtade ganska omaskerade från andra böcker i särskilt debutanters litteratur. Jag har inte antecknat sidor men här har författaren hämtat både från Miano Leonora och Rötter från 1976 av Alex Haley. Jag har ingen synpunkt på förfarandet som sådant, tycker bara att det är intressant.

 Läst 2017