Ailhaud, Violette: Såningsmannen****

Denna den minst omfångsrika bok jag läst på länge, om nånsin tidigare, innehåller ett stort hopp, hoppet om liv. Dessa kvinnor utan män som beslutsamt, i ett slags systerskap, tar ett beslut under ed, för släktets fortbestånd, i solidaritet med livet.

Det kommer en man som äger böcker, är förnuftig, gör det han ska och ändå hyllar kärleken. Han värnar också om livet!

Här finns feministiska tankar och starka kvinnor. Men jag vill inte säga mer. Jag är glad att denna....skrift var rekommenderad men helt okänd för mig när jag läste den, upplevelsen blev så mycket rikare av det.

Läst 2016

   Kerangal, Maylis de: att hela de levande ****

När jag, efter vad som kändes som korta stunder med den här boken, tittade efter, var det inte många sidor kvar. Hur gick det till? Något gjorde läsningen så lätt och snabb. Jag sökte efter tekniken och insåg att citatet från Elle på bokens framsida är sant:

Maylis de Kerangal navigerar med lätthet mellan det storslagna och det intima - hennes stil är omtumlande.

Det är som en TVserie med parallella handlingar, donatorn, hans anhöriga, transplantationsteamet, den som väntar. Alla har vi risken/möjligheten att någon gång hamna i något av de facken. De olika scenerna fladdrar förbi, den borde göra sig utmärkt som film, den är redan film.

Det är vackert som ett Valentinhjärta, men det är också nästan som en slakt. Rutinen ger ett makabert innehåll till beskrivningen, inga änglar sjunger andaktsfullt när det Stora händer. Men det är ändå inte stötande, för så här är det, allt kött är hö och personen på bordet är bara kött, som nu ska fördelas för att ge liv. (Det kan låta okänsligt att säga så men det är för att förklara hur den jargong kan uppstå som finns i operationssalen)

(Jag kände faktiskt  stor tacksamhet till de som gör hantverket här, tar ut organ, sätter in organ. Och vad de som donerar gör för en annan människa, det går inte att greppa eller beskriva.)

Nu efteråt kan jag känna att jag missade en del vid första genomläsningen. Men eftersom jag är intresserad av hur transplantationer skildras i kulturen vill jag äga den här boken.

Har du tips om böcker om/med transplantation, skriv gärna en rad!

Läst 2016

 Darrieussecq, Marie: Man måste älska männen mycket ****

Det är lite Egenmäktigt förfarande över den här boken.

Rose säger: "Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Ofta kvinnlig. sid 50

Han åkte iväg. Ren väntan. Åh, hon visste hur det var att vänta: mellan två roller, mellan två tagningar. Men den här väntan var ny. Hon levde enbart genom hans bifall. Hon väntade på att livet skulle återupptas. sid 81

Ja, det är mycket väntan och funderingar över varför Han inte ringer, de vanliga, olycka, förhinder, men det är även tankar inom Solange om hennes egna fördomar.

En annan tanke kommer för henne - är det inte så att svarta ofta är sena? [...] Och om kvinnor, väl? Är det inte så att afrikaner har en lite speciell uppfattning om kvinnor? sid 51.

Han vill hämta hem folkens historia till Amerika och göra en film utifrån Conrads Mörkrets hjärta.

(Bara det är ju en anledning att vilja läsa boken, eller hur? (The horror, the horror.) Mörkrets hjärta, en av de böcker jag personligen tycker att alla borde läsa, just bara för att veta vad Mörkrets hjärta verkligen är. Denna flitigt använda metaforliknande intertext som dyker upp hela tiden överallt. Och i andra hand bör den läsas pga det vidriga innehållet. Att sen även läsa Lindqvist Utrota varenda jävel gör bara allt värre men ännu mer uppenbart.)

Det är sällan jag nu för tiden läser en kärlekshistoria som känns...genuin. Sann. Som berör mig. Men den här gjorde det. Kanske för att den var så central men ändå ovidkommande. En bok om ras, rasism, männens självklara rätt att utöva sin besatthet såsom exempelvis ett filmprojekt, en tvekan mellan vitt och svart, filmvärldens baksida, och en kvinnas väntan. Ja, jag håller med baksidestextens kommentar, det här är en modern, drabbande och kristallklar kärleksroman. Och den visar att färg är politiskt.

Läst 2015

Stefánsson, Jon Kalman: Fiskarna har inga fötter *****

Stefánsson håller skickligt balansen i denna mäktiga bok, den första efter pojken. Men jag funderar lite bekymrat vad han ska skriva om i nästa bok, här står ju allt!

Här finns historien om fisket, männen, tankarna, exploateringen, de gamla, barndomen, ungdomen och, cirkeln som sluts, närmandet till sin egen ålderdom.

 "Ari masserar sig över bröstet, som för att lugna hjärtat, det lilla djuret*..."sid 19

Redan i början slås det fast hur pissigt allt är:

"Åren går, livets mening är oklar, förståelsen dunkel, vi blir feta, nerverna blir förstörda och går av, ständigt hemsöks vi av ett slags vantrivsel, av otillfredsställd längtan". sid 20 Javisst, så är det när den moderna människan ska dö. Tiden till det existentiella har ju inte funnits.

Här finns musiken (ständigt dessa Beatles, som jag själv fick ett yrvaket uppvaknande av när de dängde i med introt till "A hard days night".) och magin att komma över den före så många andra. Ibland tycker jag att de böcker som försöker skildra popmusikens makt har svårt för att lyckas. Men texten flyter lika lätt genom de avsnitten som alla de andra.

Och här finns kvinnorna i allra högsta grad. Jag upprepar: Och här finns kvinnorna i allra högsta grad. 

Tänk, en bok helt utan stavfel (vilken lättnad) med en förmåga att synliggöra alla personerna på ett sätt så det bara går att läsa rakt av, du hänger med! Varje sida ger nånting nytt för den hjärna som längtar efter substans i kölvattnet av alla stereotypa deckare. Och en av få upprepningar är Titos vrånga hjärta.

Slutet är oväntat, ett avsnitt för en genusforskare att läsa. Eller varför inte gymnasieklasser, vars skarpa hjärnor behöver välskrivna texter om kärleken, våldet och förståelsen för kvinnorna?        

* Müllers hjärtdjur har numera sin plats i litteraturen. Och litteraturen har plats i författarna, jag förnimmer röster från många andra litterära giganter, så väl dolda att jag bara märker vissa. Kanske därför boken känns så otroligt nära.

Läst 2015

Salomonsson, Anita: Oloflig beblandelse ****

Baserad på en verklig händelse har Salomonsson skrivit en berättelse som handlar om synd, skam och skuld i 1800-talets Västerbotten. Men även om mänsklighet och kärlek.

Salomonsson har skrivandets textflödesgåva, över sidorna vindlar sig meningar om oäkthet och utanförskap. Men också om 1800-talsliv och konsekvenserna av giftermål över klasserna. Som vi skulle ha benämnt det idag.

Och så, avsaknaden av socialhjälp när familjeförsörjaren dog och den ständiga oron att någon ska ta över barnet. Allt leder fram till katastrofen.

Aldrig har detta slags kvinnoöde skildrats så väl, Salomonsson tränger in i Sara-Gretas liv så det känns helt verkligt.

Men himlatecknet gör inte historien bättre, även om vidskepelse hörde till livet vid denna tid

Läst 2015

Dellson, Pia: Väggen ****

Ett otroligt skickligt skildrat utmattningssyndromtillstånd.

Jag är djupt imponerad. Så bra Dellson skildrar alltihop, kortfattat, koncist, sorgligt, obarmhärtigt och till slut, med ändrat tankemönster, hoppfullt. Så här är det verkligen. Jag tror på allt hon säger. Allt.

Jag är så ensam.

Jag har  ju inte

mig själv längre. sid 41

Dellson kommer tillbaka i arbetslivet med nya insikter efter relativt kort tid. Påminnelsen om att det tar olika tid för alla är viktig.

Boken är väl värd att läsas av alla. Och på grund av just sina korta, bearbetade texter är den lättläst.

Ironiskt nog passar det både de som nästan inte orkar läsa, som är i början av sin utmattning, de som kommit en bit på väg mot återhämtning och kan känna igen sig även där samt, lite ironiskt nog, de som är så uppvarvade att de knappt kan ta sig tid att läsa en bok.

Det här är poesi för mänskligheten, en kärleksförklaring till hjärnan.

Läs den här boken, för din egen och dina närmaste skull. Och för människornas skull. Särskilt de av stress utmattades trovärdighets skull.

Läst 2015

   Papadiamantis, Alexandros: Mörderskan ****

Någonstans läste jag om den här boken och kände att det här är en bok för mig. Och jag hade rätt.

Kvinnan i boken har flera namn (?) vilket var lite förvirrande först. Men sen gick det lätt att följa i hennes spår.

Det komplexa i den här berättelsen är att den, trots sin ålder, början av 1900-talet, känns väldigt modern eftersom tankegångarna finns idag när flickor aborteras, dödas, hedermördas, förtrycks osv. Man luras att tro att en feminist ligger bakom det hela. Så här det för oss kvinnor, gör något åt det! Men mest troligt är det tvärtom.....eller? Jag måste läsa mer av Papadiamantis för att förstå...

Och Chadoulas tankar följer dagens (är det inget värdigt liv kan du lika gärna gå direkt till himlen) men blir mer till en fix idé. Dock känns det som att det är något som finns i tankemönstret kring medelhavet, se Själamakerskan. Döden som en befrielse, men för vem? På sidan 45f finns Chadoulas filosofi, en fascinerande läsning. Här intalar hon sig själv att hon gör det rätta. Sammanfattningsvis:

Sorgen var glädje och döden var liv; allt var nånting annat än vad det var. sid 45.

Nåväl, jag gillade verkligen boken och är översättningen så svår som det sägs måste Swahn ha gjort ett briljant jobb. Jag läste den med stigande spänning och Chadoulas tankar dyker upp här och där och förgyller texten i sin absurditet.

Ah, jag gillade verkligen!

Det som jag nu fortsätter fundera på är tankegångarna jag har ovan, är det för eller emot kvinnosaken? Jag menar, Chadoula framställs som en god, omtänksam person genom nästan hela boken men hon är såklart inte klok utan besatt av sitt öde, att bli bortgift alltför ung. Och så vill hon rädda andra. Eller vill hon döda? Är det ett försök att skilda en psykopat? I så fall kanske inte själva brotten och skälen till dem är särskilt väsentliga. I  Själamakerskan har kvinnan samhällets tysta samtycke men Chadoula agerar helt ensam. Intressant!

Eller så vill Papdiamantis med skärpa fördöma handlingarna och ge dem upptäckt i och med Mörderskan. Titeln talar iofs för det.

Läst 2013

Manguel, Alberto: En historia om läsning ****

Det här är nästan en måste läsa bok för boknördar. Det står hur mycket som helst på de här 300 sidorna.

Jag lägger märke till att min första markering (av många) kommer efter sidan 130, bara som ett tips om det går trögt i början. Men det är en otroligt intressant bok, om böcker, om att läsa böcker, om böckers historia, om böcker att stjäla. Häftiga, roliga, instruktiva, snygga bilder. Och ännu mer. Ja den är gigantisk,

En bok att njuta långsamt, att spara och återvända till! En självklar bok att ha kvar vid utrensning.

Fick även ett nytt citat som känns som att det passar mig, även om jag tycker att så våldsamt behöver det inte vara precis hela tiden:

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

Franz Kafka

Läst 2011

Aprilboken

Nu ingår den här i Västmanländskan läsutmaning Böcker om böcker och eftersom det är utmaningens sjunde och sista bok vill hon ha svar på några frågor.

Vilken bok av de du själv läst tyckte du allra bäst om?

Det blir den här Manguel, Alberto: En historia om läsning.

Vilken bok som någon av de andra deltagarna har läst blev du mest sugen på att läsa?

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde (bloggad av Bokföring enligt Monika)

Jag har länge velat läsa den och Monika fick mig på samma tankar! Dessutom äger jag den, ännu en fördel.