Strout, Elizabeth: Olive Kitteridge ****

Hur kan den här boken ha gått mig helt förbi, tills nu? Vadå TV serie? nej inte det heller...

Fast jag är glad att jag läste boken först, inget filmat kan rimligtvis beröra en både stilmässigt, oväntat innehållsmässigt eller så sparsmakat beskriva ett kvinnoöde. Jag fick verkligen tänka ordentligt genom nästan hela boken, eftersom jag inte ens visste vad den handlade om (läser sällan baksidestexter osv. så jag tror den måste ha dykt upp från ett boktips). Greppet att låta Olive träda fram genom flera olika berättelser var så bra, särskilt som det fick en att se allt uppifrån och sen dyka ner här och där, där nya personer fick färg och liv. Det handlade liksom inte bara om henne, trodde jag. Sista kapitlen intensifierade dock bilden av Olive, och förståelsen av henne uppdagades.

Ibland får man en känsla när man läser en bok att sista kapitlet skrivs först. Så kändes det här tyvärr. Något stämde inte där, varför får hon inte leva sig ut ur livet med sin autencititet i behåll?*

Och jag kan inte se att det här nån spegelbild av världen (baksidestext)? Det är en romantiserad bild av en slags civilisationsvärld som 40-talisterna nu är på väg att lämna, villigt bedövade av alla anpassade slut där frid slutligen råder.

* Här tänker jag på Hausfrau som jag läste tidigare i år och benämde nostalginoir.

Är det här då beforehappyendingnoir? Jag bara känner mig för här.

PS Ser att Strout vann Pulitzerpriset 2009 för denna roman. Och den var ju verkligen bra, utom, ja du vet varför, slutet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Johannas topplista     Höstens bästa sept okt nov   November är ju verkligen inte slut än och flera böcker ligger i slalomläsningshögen, snart utlästa.   Men det var inga svårigheter att hitta fem otroligt bra böcker so...

Johannas topplista     Grå är veckans utmaning. Och det finns verkligen snygga omslag helt utan färg. Dessa hittade jag nästan omgående när jag sökte bland mina omslag.   Vill understryka att jag denna gång gått enbart på omslagen, så grå...

  Schulman, Alex: Bränn alla mina brev ****   Det är nog bara att konstatera att Schulman har gjort det igen. Skrivit en genomtänkt bok om en anhörig. Förut var det pappan Skynda att älska och mamman Glöm mig. Nu är det hans mormor. Och morfar. ...

  Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****    Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittl...

Johannas topplista      Böcker om pappor eller med pappor.  Jag rekommenderar alla och har länkat till mina reflektioner.   En storm kom från paradiset: Johannes Aynuru      Om Aynurus far, men även om främlingsskapet i ...