Edelfeldt Inger: Den förunderliga kameleonten ****

En novellsamling som får fyra stjärnor! Det tar sig, snart kanske jag börjar gilla dessa korta stycken som bara lämnar efter sig en önskan att få veta mer....Den här boken innehåller i alla fall noveller med meningar som kan stå för sig själv. Titelnovellen är t.ex så bra att jag önskar att jag hade skrivit den själv!

Edelfeldt Inger: Den förunderliga kameleonten ****

En novellsamling som får fyra stjärnor! Det tar sig, snart kanske jag börjar gilla dessa korta stycken som bara lämnar efter sig en önskan att få veta mer....Den här boken innehåller i alla fall noveller med meningar som kan stå för sig själv. Titelnovellen är t.ex så bra att jag önskar att jag hade skrivit den själv!

Söderberg Hjalmar: Historietter***(*)

Den här boken är full av noveller som är precis som noveller ska vara, korta, underfundiga och med spets på slutet. Kanske att jag börjar tycka om noveller ändå? vem vet.....

Dagerman Stig: Nattens lekar***

Nej som jag sagt förut, noveller gillar jag inte. I den här boken rasade adjektiven vilt och personerna försvann nånstans på vägen. Sen var det oändligt många noveller också. Men det går inte att förneka det existentiella djupet som dock kräver en novell åt gången under l-å-n-g-s-a-m läsning. Och vem hinner det?

Wassmo, Herbjorg: Resor. Fyra berättelser***(*) Direkt vill jag säga, jag är ingen vän av noveller. Knappt har man träffat gestalterna förrän de försvinner, utan att vilja lämna några spår. Dock inte så i denna bok. Kvinnan på lägenhetsvisningen, kvinnan som dör i cancer, kvinnan som smärtsamt minns döden på badorten och kvinnan som upplever sin fars död i en främlings kropp kanske alltid kommer att finnas kvar lika verkliga som en hel romans genomtänkta människoöden!? Medan jag läste tänkte jag att det var tur att jag köpte boken tillsammans med fem andra chansningar på rean i Sundsvall i somras! Wassmos omedelbara stil ger den fjärde, lite tveksamma stjärnan

  Ishiguro, Kazuo: Nocturner ***

Känd för sina noveller är Ishiguro inte. Och det förstår jag. De här texterna lever inte kvar särskilt länge inom en.

Faktiskt har jag bara vaga minnesbilder av det jag läste för en månad sen i Nocturner. 

Nej, nobelpriset måste ha gått till romanerna, så är det.

Läst 2017

   Murakami, Haruki: Män utan kvinnor ***

 Lättläst, vilket väl Murakami ändå alltid är. Men hans kvinnosyn kommer hela tiden fram på olika sätt. Ofta i termer av kvinnan som ful,  som i  Drive my car.

Come on, baby, drive my car så ska jag under tiden lätta mitt hjärta för dig. Du är ful men köra bil och lyssna kan du, och ta mig sjutton snyggar du inte på dig till slut. /huvudpersonens tankar/

och i Shehrazade

Det är möjligt att hon tio år tidigare hade varit en livlig, söt och energisk flicka. Det är möjligt att det fanns en tid när ett antal män vände sig om och tittade efter henne. Men även om det var så, hade ridån gått ner för den tiden. Och det fanns inga tecken på att den skulle gå upp igen. sid 137

Eller att kvinnan är mannens egendom: Yesterday

"Du, blir inte vardagen tyst om man inte har en tjej" frågade Kitaru mig en dag

"Det är klart att den är ibland",sa jag.

"Hördu, Tanimura, har du inte lust att vara tillsammans med min tjej ett tag?"

Jag fattade inte vad Kitaru försökte säga till mig. sid 61

Eller besitter negativa egenskaper som i  Oberoende organ.

Doktor Tokai var övertygad om att alla kvinnor från födseln hade ett särskilt oberoende organ för att kunna klara av att ljuga. sid 132

Innehållet i novellerna imponerar inte riktigt alltså, jag blir mest irriterad och styrkt i min tidigare uppfattning om Murakamis kvinnosyn. Men flytet i texten känns inspirerande.

Läst 2017

  Askildsen, Kjell: Noveller ****

I en roman är det personer som lever och utvecklar (eller invecklar) sig framåt i handlingen.

I Askildens noveller är det personer som får bekräfta skeenden som aldrig verkar förändras. Jag får igenkänning från Modiano som hela tiden skriver samma roman, men stuvar om orden så det aldrig blir trist om än aningen förutsägbart.

Så gör även Askildsen. Språket känns skrivet av en ordens mästare, någon som behärskar varje stavelse och mening. Men innehållet rör sig kring samma axel, systrar, mammor, bröder, död utan förvarning och så begravning på det. Relationer som skaver och går mot sin upplösning, ofta utan betänketid. Medan andra aldrig förändras. Aningen pubertala, ekivoka ögonblick. Ensamhet. Ålderdom. Minnen. 

Man får en stor tomhet kastad över sig, det är som själva tillvarons meningslöshet kryper in i en och brer ut sig som ett ändlöst, naket landskap. sid 256

Jag blir mer och mer ensam för varje människa jag möter. sid 269

Meningarna ovan kanske sammanfattar Askildsens intentioner med sina noveller, det här vill jag åstadkomma tycks han tänka. Han har ju själv dessutom valt ut dessa texter ur sin produktion. Skulle det ha varit annorlunda om någon annan gjort det? Skulle det då inte varit lika uppenbart vad den innersta meningen med skrivandet betyder för Askildsen.

När det närmar sig att bladen i boken börjar ta slut känner jag en lättnad över att detta inte var en roman (även om det ibland kändes så), så mycket problem fördelat på bara några få skulle varit mer än jag stått ut med. Nu fördelas det ju i alla fall på flera stycken.

Läst 2017