Minor, Caroline Albertine: Välsignelser ****

Annorlunda är den ändå, novellsamlingen av Minor. Även om den första novellen påminner väl mycket om Deborah Levys roman Varm mjölk som jag nyss läst. 

Det finns en tidsanda i novellerna som förmedlas utan åthävor. Och då menar jag inte omgifta fäder, homosexualitet, flyktingar. Det är alltför vanligt och nästan obligatoriskt. Nej här finns ett sätt att närma sig nya tankar och företeelser. Här finns självmord, demens (om än på ett ovanligt sätt som visar sig vara författarens egna erfarenheter), övergrepp    (makt kan också vara att sprida vettlös rädsla) och framförallt en öppenhet inför en länge förbjuden värld, den andliga. (tolkningen kan dock vara antingen ett hot om straff eller en längtan efter överlämnande beroende hur man vill se det). 

Skenbart är de här texterna helt vanliga texter och utan upptäckt av Minors nedslag i dagens människors vånda blir det såklart inget särskilt. Varför är den då så uppmärksammad? Kanske för att läsarna känner igen sig, känner oron i mellangärdet eftersom alla har sina bördor att bära. I dessa maskinernas tidevarv är de fysiska bördorna bortutvecklade, nu är det ofta istället inom oss de finns.

Tong Su: Den röda lyktan*** En riktigt bra novellbok. Den innehåller två noveller och är skriven på ett flytande, lättläst sätt. Det var väl allt.

Läst 2001

Edelfeldt, Inger: Vi är stjärnstoft ****

En blixtsnabb memorabel passerar genom huvudet när jag läser Edelfeldts novell. Det är som att minnas första gången man hörde Beatles. En gräns passerades och där var Peace, Love and Understanding forever.

Huvudpersonen i Edelfeldts novell upplever precis detta och inte nog med det, hon blir sedd och bekräftad, ord som inte var aktuella vid den tiden men som betydde lika mycket då som nu. 

En lysande novell som gjord för att förstås fullt ut endast av kvinnor födda på 50-talet. Vi som är stjärnstoft. Och vi som trodde att det var sant, det där med jämlikheten. Så fel vi hade. 

PS jag lyssnade på Joni Mitchell men mindes inte låten. 

 Lidman, Sara: Fröken / moster Evelina och Anton ****

För den som inte läst Sara Lidman kan det här vara en bra ingång. Två noveller som speglar det norrländska kynnet och hur Lidman lyckas fånga det i sina meningar. Hennes stil är särplägrad och innehåller ord och utryck och händelser, väl värda att bevara.

Läst 2019

 Lundgren, Andrea: Nordisk fauna ****

Väldigt bra noveller skriver Lundgren. De är klara, tydliga men samtidigt slutar de undanflyende, ovissa; ibland sorgliga, ibland neutrala men sällan riktigt bra. 

Djuren står för en slags magisk realism, vad betyder de och varför? Kanske är de huvudpersoner, kanske bifigurer. De har i alla fall sin plats, i sin egen rätt som det brukar sägas.

Många har framhållit denna novellsamling som lysande. Numera även jag.

Läst 2019

Monahof, Ania: Lilla asken ***

De flydde över havets  kalla vatten i undermåliga båtar under kriget, från Finland till Sverige. Det har inte varit särskilt omtalat, men här finns samma berättelse om båtflyktingar som vi läser om idag. 

Det är viktigt att vi inte glömmer att vi i vår närhet haft samma flykt, samma livsfara och samma främlingskap.

Läst 2019

   Müller, Herta: Hunger och siden ****

Müllers Hjärtdjur pulserar i hennes böcker, så också i denna novell.

"när överlevnaden har blivit till livets mening i en stat, blir landets skönhet till smärta". sid 11

Det är Rumänien det handlar om. Det är tillvaron, språket, graviditeter, hungern. Om ett plågat folk helt enkelt. 

I denna korta novell/essä hinner Müller förmedla framförallt kvinnornas förnedring, förföljelse och kontroll.

En utmärkt skrift, en nödvändig läsning.

Tack kulturkollo.

   Morrison, Toni: Recitatif ***

Den här novellen är något av ett experiment. Morrison har tagit bort alla raskoder.

Det är Morrisons försök att

"befria språket från dess stundom olycksbådande, ofta slappa och så gott som alltid förutsägbara raspräglade och rasbestämda bojor". sid 3

Det slår mig när jag läser att jag faktiskt inte har brytt mig om några raskoder alls. Vem som är vit och vem som är svart har jag struntat i. Jag tror inte att det var det Morrison ville uppnå det är en intressant tanke.

Tack kulturkollo