Bolaño, Roberto: Telefonsamtal ***

Många noveller innehåller Bolaños första novellsamling. Jag har ägnat lång tid åt att läsa ut boken. Novellerna är ojämna, ingen är riktigt intressant. Jag blev lite besviken. Dessutom var det flera som faktiskt var lite väl kvinnoförnedrande. Det gillar jag inte. Pubertalt kanske, det är ju hans första noveller som sagt var. 

Nåväl, jag vet att Bolaño kan bättre för det har jag läst nånstans. Så jag kommer att läsa mer noveller av honom, nu när de ändå getts ut. Men när vet jag faktiskt inte.....

Läst 2017

   Munroe, Alice: Dolly ***

Det känns som jag läst det här förut. Eller något liknande. Eller är det en annan poet som också skriver dikt om andra och oron river i hustrun?

Jag vet inte, minns inte, men sorgligt är det med poeter och deras kvinnor.

Läst 2017

Klassikerserien från Novelllix:

   Atwood, Margaret: Den frystorkade brudgummen ***

Några riktigt egendomliga noveller har Atwood fått till här. Det handlar om konsekvenser, av det liv som levts, de människor man mött och ibland möter för första gången. Det är logiskt och helt ologiskt om vartannat. Titelnovellen tar kanske priset som overklig.

Det är i livets senare hälft allt utspelas, ja noveller som likt den frystorkade brudgummen stinker död och döende.

Men visst är det logiskt, den generation som nu åldras är samma som som föddes på 40-talet och blomstrade från 60-talet och framåt. Nästan varje dag dör de, meddelar nyheterna. Inte konstigt att det som rör sig deras tankar är det förflutna och slutet. Precis som i novellerna.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sjukdom i boken:

I den sista novellen beskrivs Charles Bonnets syndrom, något vars symtom jag hört talas om men aldrig fått ett namn på. Det kan uppstå vid synfel, stor trötthet, kanske stress osv. Kvinnan i novellen har drabbats av detta och ser valsande små varelser fast hon är nästan blind.

Ett okänt syndrom som jag blev upplyst om tack vare Atwood. 

Läst 2016

   Sarri, Margareta: Kedja - kvinnoliv i fem sekler ****

Jag vet att jag läst en hel del av Sarri tidigare, men inte sen jag började blogga. Men det slog an en positiv tanke hos mig när jag såg den här bokens författare och jag ville genast läsa. Och jag känner genast mig hemma med språket, det har tyngd utan åthävor. Det är som att jag känner igen Sarris sätt att skriva.

Sarri har hittat ett helt unikt sätt att förmedla sin släktforskning, genom kvinnors ögon. Ja, i början har alla det likadant, många barn och slitsamt, ensamt och dant. Men små ljus glimtar fram.

Och det känns så befriande att det skildrar den norraste norra delen av landet. Alla måste få veta hur det varit i den stora vita fläcken (?) vars historia så ofta ignoreras.

Sen blir det färre barn, men förlossningarna kan ändå vara fyllda av ensamhet och oro. Brita Marias förlossning av icke namngiven dotter 1874 (sid 113ff) är skildrad på ett sådant sätt att både lycka och sorg blandas med vrede över ensamheten, och ger avtryck in i nästa generation där dottern Johannas vuxenliv börjar redan på första bladet:

Blodpölen på golvet där hennes mor låg, glömmer hon aldrig så länge hon lever. Som liten jänta tvangs hon bli vuxen. Hon fick en eftermiddag på sig. Sedan var det färdiggråtet och dags att hugga i. sid 121

 Sarris eget liv, som berättas i slutet som punkt för historien, är också så intressant att läsa.

Jag tycker att det här var en mycket läsvärd bok. Här skriver Sarri noveller, sammanbundna genom kvinnor som gjort henne till den hon är. (Det är nästan så jag ryser när historiens vingslag blåser till. Åh om en sådan bok funnits om mina kvinnliga förfäder. förmödrar?)  

Jag tror att kvinnorna skulle ha uppskattat hennes nyfikenhet och envishet, även om vissa skulle ha slagit ifrån sig, inte ska väl jag.....

Jag håller med baksidestextens slutsats:

Den är ett viktigt bidrag till förståelsen av kvinnors villkor i äldre tider och idag.

Läst 2016

jag har lagt till en ny kategori, norrland. Det är dags nu att stå upp för ljuset, hundarnas öde skall, de igenvuxna småbruken som gav så många utkomst, litteraturens giganter som formar orden, fågelstrecken, luftens renhet och livet helt enkelt.

   Frankrike berättar: Där vi står nu ****

Jag läser novellsamlingar lite olika. Ibland framifrån, från början till slut. Men här vill jag läsa efter författare och koncentrerar mig på vilka som jag vill läsa mer av, dvs de som jag vill ska översättas, fler noveller romaner eller reportage. Mycket läsvärd novellsamling, rekommenderas verkligen!

Det står tjugoen noveller men hur jag än räknar blir det arton!

Författare:

Olivier Adam

Philippe Adam

Christine Avel

Salim Bachi

Karima Berger

Véronique Bizot

Jean-Marie Blas de Roblès

Marie Darrieussecq

Ananda Devi

Pierre Ducrozet

Éric Faye

Hubert Haddad

Éric Holder

Marie-Hélène Lafon

Linda Lê

Olivia Rosenthal

Marie Rouanet

Mathieu Terence

-----------------------------------------------------------------------------------------

   Saunders, George: Tionde december ***

Inte bara noveller utan ytterst märkliga noveller. Av någon outgrundlig anledning, jag kan inte riktigt peka på vad, gillade jag faktiskt. Kanske för att jag gärna läser det annorlunda, nyskapande, moderna (ok, används det ordet numera? annars sorry)

Faktiskt tror jag Saunders är en slags Don DeLillo för nutiden. Han pekar på det självklara för de som inte känner till det självklara. Kvinnors utsatthet, den återvändande soldatens dilemma: Tack för det du gjorde, men vad har du gjort, va? Den cancersjukes utsatthet och belastning, kvinnors utsatthet igen, Semplicaflickorna som går från ett utnyttjande till ett annat. Ibland agerar de som vet, ibland inte.

Men Saunders förmedlar den komplexa förvirring som följer på ett tänk som skulle passa i ett spel, där huvud krossas utan förpliktelser och återuppstår i nästa scen. Not. För det här är verkligheten, så märklig är den. Och sådana följder får den.

.

Läst 2016

   Cortázar, Julio: Axolotl ****

Ja, jag kapitulerar efter endast två genomläsningar. Den här novellen är sällsynt bra. Men om det är världens bästa, tja lika gärna den som någon annan...

Jag är ju ingen novellälskare direkt. Novellens form begränsar med sin korthet. Men här  är rummet slutet, koncentrationen kan och det sker en igenkänning mellan mannen och axolotlin, omedelbart. Inte kärlek vid första ögonkastet men en slags visshet.

Vari består denna visshet? Ja det vill Cortázar att vi ska fundera på. Det är gåtan. Själv lutar jag åt en vision av den felande länken, det vattenlevande urtidsdjuret har ett samband med människan och vice versa. Just där, vid glaset upplevs ännu en gång människans födelse ur axolotlin, men det är mannen som är med om förvandligen. För axolotlin blir inte människa, bara tvärtom. En omvänd evolution eller vad?

Otroligt långsökt men min egen vilda teori. Vem har en annan, och finns det ett svar i någon analys? Jag är väldigt nyfiken.

Läst 2016