Inlägg publicerade under kategorin Noveller
Stoor, Stina: Bli som folk ***
Noveller är inte mina favoriter. Jag vill verkligen alltid veta mer.
Den här boken är faktiskt mer. Mer lokala utgångspunkter för händelserna, mer metaforer som känns...beskrivande för just det landskapet.
Tallarnas grenar, röda. Barren mörka. Skägglaven vit. Himlen blå som en väldig blåklocka när den böjer sig ner över mig. Fångar in. Blir min blåaste blåa blomma. sid 65
Vackert.
Trots det inser jag att även om det här är en stark debut, så är det ändå en debut. Det kommer mera av Stoor, jag hoppas en roman där det lokala får finnas med. Där myrarna har namn och går att orientera sig efter, precis som den mångfald av Stockholmslitteratur där gatorna nämns med en ägande självklarhet.
Det finns tydligen ett sug efter västerbottenslitteratur. och jag förstår det. Rötterna är ju ändå alla dessa småbruk som de flesta kommer ifrån. Och snart inte ens kommer ifrån, utan bara hört talas om när samtalet kommer in på avlägsna släktingar. De vill veta mer!
Läst 2015
Bourdouxhe, Madeleine: En spik, en ros ****
den här novellsamlingen är bra. Starka kvinnoporträtt, det är helt sant. Kvinnor som gör så gott de kan. Det händer att mina tårar spränger till i ögonens baksida. Men den behärskade stilen gör även mig behärskad. Skillnaden mellan män och kvinnor uppenbaras, männen tar av kvinnorna, nej de kanske inte tar utan bara helt enkelt låter bli att ge dem rättvisa, omtanke, mänsklighet. Det är därför allting sker.
Endast moderskapet kan skydda, just då när det så nyss hänt att sårbarheten framkallar minnen av att även de har en mor.
Men är männen lyckligare? Kvinnorna lever ett mångfacetterat liv i sina tankar, deras ögonblick av glädje håller dem vid liv. Det kanske är det männen inte riktigt tål.
Noveller ger mig sällan allt jag vill ha. Så inte heller denna. Men vad vill jag veta egentligen om dessa kvinnor? De är förebilder till verkligheten, vad behövs mer? En till * kanske.
Läst 2015
Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***
Fosters noveller är flyktiga. Lättlästa, stilsäkra, språket rör sig framåt utan att man lägger märke till det och drar sen snabbt förbi. Kan det tyckas. Men vad som hänger kvar är verkligen Sydafrika. Eller afrika där aids som regel aldrig nämns vid sitt rätta namn. Så inte heller här. Och det som slår mig är att novellerna är intressanta. De förmedlar kunskap både om landet, och om människorna. Både det inre och det yttre.
Jag har tidigare läst novellen Semester vid kusten i Granta och kom genast ihåg den. Den hängde alltså kvar och det tror jag att de övriga novellerna också kommer att göra.
Jag gillar debutanter där jag vet att jag vill läsa mer. Foster är precis så.
I september utkommer hennes nya novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nu för tiden. Och visst, den är förprickad!
Läst 2015
Skräpliv. Rumänska berättelser ***
Noveller av Rumänska författare. Både män och kvinnor. Längst bak i boken, en beskrivning av författarna och deras produktion.
Jag önskar att jag fäst mig vid någon novell så pass att jag velat läsa mer av just den författaren, och antecknat hens namn. Men faktiskt inte. Var jag trött när jag läste eller har allt det skrivna påfallande likheter? Jag minns ingen särskild stil eller något särskilt innehåll. Bara att de kvinnliga författarnas ton ljöd lite klarare. Och stannade kvar lite längre.
Eller är det så att när jag väl läst Herta Müller har jag nått vägs ände?
Läst 2015
---------------------------------------------------------------------------
Sverige i boken:
"Hjärtekrossaren och snyggingen i deras grupp fann en svensk kärring vid Svarta havet," sid 195
"Lägenheten var sedan länge nationaliserad, ägarna hade hoppat av i Sverige men inte återvänt för att göra anspråk på den." sid 235
Grigoriev, Maxim: Städer ***
Vinnare av Borås tidnings litteraturpris 2015.
För landsbygden betyder årstider, väder, ljuset, mörkret hela tiden någonting. Det påverkar skörden, möjligheten att överleva i armod eller överflöd. Bonden blickar mot himlen och väntar på regn eller torka. En tidig höst, en snörik vinter. Allt kopplas till kroppens behov.
Men nu lever nästan alla i städerna, och jag fascineras av Grigorievs förmåga att känna, uttrycka, värna om och tillåta "ute" att finnas i staden/städerna.
Början på novellerna visar ofta detta
En igenkänningsfaktor med Modianos sätt att skriva infinner sig när jag läser, men här betyder historierna egentligen ingenting. Utan det är orden som bär med sig "ute". Det upprepas meningar, olika katter, hundar stryker över gatorna.
Årstiden är viktigare än årtalet, stämningen starkare än historien, längtan bort genomsyrar allt. (baksidestexten)
Kanske är den här boken ett försök att föra över det gamla urbana till den nya staden som tagit form inför nya generationer?
Jag tar med ett citat som känns stadsgenuint:
Trottoaren är smal och smutsig. I själva verket är det nog inte ens en trottoar. Asfalten är ojämnt lagd och har spruckit; stora vattenpölar med gråflytande pappersmassa har bildats. Det regnade igår; vattnet och leran har ingenstans att ta vägen. Inga människor syns till. sid 86
Det här är en novellsamling att grotta ner sig i, att räkna alla katter, tåg, regnväder och löv. Att försöka fånga dessa städers själ och sammanfoga dem till Staden. Men min studietid är över och högen med olästa böcker är som ett höghus.
Jag lämnar Städer och konstaterar att det känns som att Grigoriev förnyat sättet att närma sig novellgenren.
Välförtjänt är debutantpriset.
Läst 2015
Lindström, Merethe: Arkitekt ****
Dagar i tystnadens historia och Saknade har jag läst sen tidigare. Och nu vågar jag mig på Lindströms noveller. Jag vet att det är ett risktagande för jag är inte så stort fan av noveller direkt, men här tycker jag att Lindström lyckas förmedla det som omslaget visar, Kvinnor i miljö.
Och det är en tankens miljö, de lever sitt liv i sin hjärna, för de hindras att handla moraliskt, etiskt, rationellt, omtänksamt. De är ensamma i tvåsamheten, männen lyssnar inte, förstår inte, vill göra bara som de vill, men de har makten och borde kunna lyssna och hjälpa. Men de vill inte, de vill bara ha. Och kvinnorna smyger vädjande och beroende omkring.
Jag grips mest av vårdbiträdet, som spelade Akitekt som barn men aldrig ville ha något, plötsligt vet hon vad hon vill och inser inte att hon utnyttjas förrän det är för sent. Jag gillar hennes hämnd, även om den är barnslig, futtig och knappast duger nånting till. Men hon gör det i alla fall. Hämnas. Lycka till Idun.
Läst 2014
Holmqvist, Ninni: Kostym ***
Det gäller att vårda sitt rykte som luffare, kommenterar Gordon medan vi gungar ryckigt i svallvågorna. Det gäller att ge folk vad de förväntar sig. De blir så otrygga om de måste omvärdera saker och ting. sid 222
Novellerna i Kostym skrevs för ett antal år sen, omslagsbilden ser omodern ut. Men det är det exemplaret jag äger så det blev att söka upp den antikvariatiska bilden.
Jag blir lite chockad när jag läser det brutalt uppriktiga,Den prostituerade (?) som tar tillbaka det torsken är skyldig, hon är värd det eller hur? Katt som äter sin nyfödda, döda unge (vilket jag själv sett men aldrig berättat, vem skulle tro mig?)
Men jag tror på Holmqvist. Jag, som inte gillar upprepningar tror på upprepningarna: Jag är i min kappficka. Det regnade.
Jag tror på de här novellerna, de är bra, värda att ges ut igen, stannar kvar som en känsla. De står sig fortfarande.
Holmqvist ger inte folk vad de förväntar sig, antingen förändras man eller blir kvar i sin trygghet. Jag medger att jag gillade att bli chockerad. Det händer trots allt så lite nu för tiden...:-)
Läst 2014
Australien berättar: Drömtidens framtid. ***
Jag ska ärligt erkänna att jag bland dessa noveller tog för givet att jag skulle hitta många om ursprungsbefolkningen och dess liv och myter, samt att resten skulle beskriva Australien idag. Men nej, endast ett fåtal skrev om aboriginer och bara några till befann sig i Australien överhuvudtaget. Det gjorde mig lite besviken.
Novellen "Sovande" av Kim Scott är väl det närmaste vad jag väntade mig man kommer. Annars är flera noveller förlagda utomlands. Några är riktigt rysliga, "Döda Christian" av Sonya Hartnett och "Lilla Helens söndageftermiddag" av Helene Gardner.
Författarna presenteras i ett efterord men jag måste ärligt säga att ingen hamnade på min läsa lista. Möjligtvis då Malouf.
Kanske är jag för hård, kanske är novellen inte my cup of tea ändå, kanske är urvalet på noveller från och med Australien inte så stort. Men svaret fick jag när jag läste författarpresentationen av Catherine Ford:
Hon är en av många australiensiska författare som placerar sina texter utanför hemlandet, gärna i USA och där ofta i New York. Och som i "Jetlag", också i Europa. sid 294
Det verkar vara en tradition att förlägga sina historier utomlands, kanske är det ett sätt att fly rasfrågan och att slippa ta itu med den. Eller så är identifikationen bland vita australiensiska författare större med resten av världen där de trots allt har sina rötter. Bara med aboriginskt blod i sina ådror kan man skriva om Australien som sitt ursprung.
Intressant frågeställning som jag kom på nu när jag skriver. Och ganska logisk om jag tänker efter.
Läst 2013
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se