Levlin, Kurt: Vänstertrafik ****

Personerna som befolkar Levlins noveller är så sanna i all sin sorgsenhet. Deras liv vibrerar som ett hjärtdjur i deras kroppar och i deras tankar. 

Så skenbart enkelt han skriver Levlin. Av allt han skrivit är det här nog det enda som fått mig att svälja gång på gång för att hindra den vemodiga, sorgsna, ytterst veka känsla som vill nå mina tårkanaler. Och då är jag mycket svårt att få rörd måste jag erkänna.

...............

Vid en omläsning kan jag bara konstatera att allt är sig fortfarande likt. Personerna finns kvar och lever sina liv om och om igen på sidorna. Vart tar de vägen, vart hamnar de när novellen de befinner sig i är slut? De är fasta, dömda att om och om igen genomleva de skeenden Levlin ger dem. 

Trots den noirstämning som råder är många av personerna så starka, de inser att livet, det är det här. Det är inget positivt tänkande, ingen medveten andning, ingen framgångsteologi, ingen visualisering. Det är liv och det är gott nog för att platsa i Levlins noveller. Som jag personligen alltid tyckt bäst om av det Levlin skriver.

Det är bara att konstatera att Levlin har lyckats nå fram än en gång. Att nå fram med sin drabbande syn på verkligheten. Jag kan inte annat än omfamna även denna bok och säga: Läs!

Tack Kurt för exemplaret.

Recensioner:

Dezmin

Eva-Stina Byggmästar skriver i Österbottens tidning (tyvärr låst artikel)

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

  Juul, Pia: I väg, på plats. ***

Juuls deckare Mordet på Halland gillade jag, inte som deckare men som roman. Så namnet lade jag på minnet.

Men den här novellsamlingen var en besvikelse. Jag vet inte riktigt varför men jag tilltalades inte av novellerna, varken de långa eller de ultrakorta. Den enda jag la på minnet var Alla kan ro sid 30. Den satt liksom direkt.

Novellerna skulle ha vunnit på att läsas en per dag, även de korta, fragmentariska. Det skulle ha tagit tid, men säkert varit värt det. Nu läste jag alla rakt av och hann inte smälta dem. 

Läst 2017

   Lessing, Doris: Till rum nitton ****

Lessing är sorgligt eftersatt i min litteraturläsning. Men ska jag döma efter den här novellen måste det bli ändring på det.

Den här historien,Till rum nitton, dyker upp i olika skepnader lite nu och då. 

Essbaum: Hausfrau

Wolf: Ett eget rum (läst men inte dokumenterad)

Boardy: Allt som återstår

Perkins Gilman: Den gula tapeten 

 Eller som det beskrivs här

Mycket fängslande berättelse om en kvinna som känner sig fången i sitt äktenskap och i sin roll som kvinna. Förtrycket av detta fångenskap leder sedan till att hon blir galen.

(Jag är faktiskt intresserad av fler tips på liknande böcker. Den utmattning och depression som breder ut sig hos kvinnor idag känns faktiskt igen även i dessa böcker, eller hur? Resultatet blir ju dessutom helt förödande.)

Nåväl, Susan i Lessings novell gör ju verkligen försök att rädda sig själv, men när Mors rum också invaderas (av brist på respekt) måste hon söka sig vidare. Slutet är verkligen inte bra.

Helt klart bäst av novellerna som alla var intressanta. 

   Pirandello, Luigi: Krukan ***

Faktiskt tror jag att det är den här sortens noveller som fått mig att förhålla mig kallsinnig til formen under många år. 

Även om det är en nobelpristagare, vars text borde hålla, så känns den konstig, gammalmodig och ointressant. Visst, det är en gammal novell men ändå. Lite knivigheter som jag inte bryr mig om alls. Nånstans måste en röd tråd finnas, ett sammanhang, en händelse som griper tag. Envishet kanske är sensmoralen. Men nej.

Läst 2017

   Pamuk, Orhan: Att titta ut genom fönstret ****

En novell om Pamuks barndom. Så mycket kan man se från fönstret, men det går inte att se katastrofen komma. Plötsligt är den där.

Det finns en spänning i handlingen som tilltalade mig. Generationernas möte och samspelet mellan bröderna. Idolbilderna som byts i en så betydelsefull process, med oturen som drabbar hårt. Pamuk lyckas komprimera barndomens bilder inom en snäv ram. Plötsligt vet jag allt om hans uppväxt. Mycket bra novellkonst.

   Bolaño, Roberto: Telefonsamtal ***

Många noveller innehåller Bolaños första novellsamling. Jag har ägnat lång tid åt att läsa ut boken. Novellerna är ojämna, ingen är riktigt intressant. Jag blev lite besviken. Dessutom var det flera som faktiskt var lite väl kvinnoförnedrande. Det gillar jag inte. Pubertalt kanske, det är ju hans första noveller som sagt var. 

Nåväl, jag vet att Bolaño kan bättre för det har jag läst nånstans. Så jag kommer att läsa mer noveller av honom, nu när de ändå getts ut. Men när vet jag faktiskt inte.....

Läst 2017

   Munroe, Alice: Dolly ***

Det känns som jag läst det här förut. Eller något liknande. Eller är det en annan poet som också skriver dikt om andra och oron river i hustrun?

Jag vet inte, minns inte, men sorgligt är det med poeter och deras kvinnor.

Läst 2017

Klassikerserien från Novelllix: