Andersen, Vita: Lykke **** (novell)

På några få sidor lyckas Andersen fånga galenskapen, undergivenheten, rädslan för utanförskapet (som hon redan befinner sig i) hos en ung kvinna på gränsen till sammanbrott. Helt kort kommer en sund tanke, håller jag på att bli galen? men sen är den borta igen. För vad ska hon göra om hon tror på den?

Det kusliga är att vi alla nog kan känna igen oss i vissa delar av Lykkes personlighet, men här finns allt samlat i en enda människa. Här frodas en depression (eller psykisk sjukdom) vars näring består i ensamheten som är total sen hon blivit sviken av sin vännina. Det skrämmande är att hon fungerar på sitt arbete och att ingen tillåts se.

Det drar en kyla genom novellen, en kyla som strålar ut från många människor och som bara skulle behöva lite mänsklig värme för att bli hanterbar.

Hjälp Lykke, någon!

Läst 2012

  Boström Knausgård, Linda: Grand Mal ***

Att läsa noveller. Antingen är det en längtan hela tiden till nästa, se Bland träden, eller så är det inte en längtan till nästa, som i den här boken. Visst, novellerna var bra, lite varierade sådär. Många ord. Men välskrivet.

Men så plötsligt inser jag att det här är ju Knausgårds kone. Självklart, jag borde ju ha tänkt på namnet. Och jag googlar och inser att jag missat poängerna, att hon är Knausgårds fru och att Knausgård har skrivit om sin fru. Så att alla ska veta allt om henne. Och eftersom jag läst bara 10 sidor i Min kamp no:1 (vilket jag iofs gillade) vet jag ju ingenting. Nu borde jag ju läsa om alla novellerna och fundera över om de verkligen möttes på ett tåg eller om det verkligen är upphittat eller ett fall för KO den där babyvakten...

Men ärligt talat, så många böcker så lite intresse för omläsning. Så jag tar med mig bokens stämning, den känns kodad; jag skriver det ni vill läsa men mellan orden vibrerar ett rop från författarens innersta, mitt sinne är öppet men

kamouflerat.

Skriv mer Boström Knausgård men fortsätt kamouflera det noga. Det kan du göra, i din egen rätt.

Tack Modernista förlag

Läst 2012

    Gyrðir, Elíasson: Bland träden ****

Mästerligt skrivna kortnoveller. Inte mindre än 47 stycken. En del mystiska, andra sorgliga, en del om skrivande, en del om desperation, ensamhet, gräns till vansinnet. Ofta om en pojke och/eller om en pappa. Mest gripande är Vaken sid 123. Där mamman till slut släcker lampan och accepterar som det är.

Att den fick Nordiska rådets pris 2011 är jag inte alls förvånad över. Mitt råd är: Läs den!

Läst 2012

   Li, Yiyun: Be för mig i tusen år ***

Den här boken visade sig innehålla noveller. Inget fel med det men jag blev lite snopen när första novellen plötsligt slutade. Och det visade sig bli likadant med alla de andra. Och kanske är det Lis syfte, för novellerna i sig är enkelt skrivna och insprängt finns det gamla och det nya Kina. Men det är liksom inte intressant, utan det är personerna jag vill åt. Vad händer efter sista punkt? Gång på gång. Det står för mycket och samtidigt för lite. Det som jag faktiskt ogillar med noveller.

Li har även skrivit en roman, De hemlösa och jag är ganska säker på att den ger mer att läsa. Djupare personporträtt om inte annat. Mer Kina kanske. Så det kan bli den senare.

  Adichie, Chimamanda Ngozi: Det där som nästan kväver dig***

Jag fullkomligt älskade En halv gul sol och den här novellsamlingen har några riktigt bra noveller också. Men som helhet lyckades den inte riktigt fånga mig. Formatet är för kort, hon har så mycket att säga. Så kände jag när jag läste. Ibland kändes vissa stycken fragmentariska, komprimerade, beskurna. För att rymmas inom ramen.

Inte det jag tänkt mig alltså men det finns ju fler böcker av Adichie som jag ser fram emot.

Läst 2011

Sverige nämns i boken:

Du åkte till Sverige?

Ja

Mer sa han inte och jag insåg att han inte ville berätta mer för mig, att han inte villeberätta hur han kommit med det där flyget; jag hade hört talas om barnen som senare under kriget flugits till Gabon via luftbron, men definitivt inte om folk som flugits ut med Röda korset-plan.och så tidigt, dessutom. Tystnaden mellan oss var spänd.

Har du varit i Sverige sen dess? frågade jag.

Ja. [...]

sid 69

  Liljestrand, Jens: Paris-Dakar ****

Länge har jag velat läsa den här boken, för den har så ofta nämnts på bloggar och då i samband med novellsamlingar som bör läsas osv.

Så nu har jag läst den och att den "skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov" kan jag nog hålla med om. Dessutom är den helt enkelt märklig, mycket märklig. Men jag gillade den, männen stannar kvar där de träder fram i all sin förvirring och med sina tillkortakommanden. För det gemensamma för alla dessa pojkar/män är just förvirringen. De är liksom inte Män utan alla skulle behöva sin mamma som tog hand om dem, gav råd, såg till att allt ordnade sig utan att synas så att de fick misslyckas bara i tanken och sen klarade sig för att morsan/frun/kompisen styrde upp dem. För "de gör ju så gott de kan". Eller? Men det räcker inte ens för en Man. Sammanhanget kräver mer än så.

De är mänskliga och jag gillade sista novellen bäst, för den mannen tog själv kontrollen. De andra fick liksom aldrig chansen.

 (Kul var dock Mellanområdet, vilken anti-klimax!)

Som män borde de ha vetat hur man gör, det förväntas ju av dem, men de är som sagt förvirrade i denna hårda värld. De borde egentligen klara av Paris-Dakar rallyt men klarar knappt av att ta körkort.

Jag gillade som sagt det här. Jag gillar Liljestrands sätt att skriva och blir nyfiken. Vem är han? Googlar och inser att snart kommer Adonis där han, av omslagsbilden att döma, har hittat sju andra män som verkar vara lika-samma som i Paris - Dakar, med ansikten, repiga av livet.

   Står först i kön på bibblan på Adonis. Det säger allt.

Läst 2011

Munroe, Alice: Kärlek vänskap hat***

Den här boken har väntat länge i hyllan och snart kommer den ju dessutom i Lyrans utmaning, så jag tog med den på en resa för noveller är ju alltid bra vid dylika tillfällen. Om de är bra i övrigt låter jag vara osagt då jag egentligen inte är så förtjust i den korta formen. Jag vill hela tiden veta mer.

Och så är det verkligen i Munros noveller. Hon skriver väl, på kort tid lär man känna personerna och det är riktigt intressant att läsa nånting från nordamerika igen. Men hon lyckas inte avsluta dem ordentligt. Eller så avslutar hon dem för ordentligt. Det var länge sen jag läste en novellsamling där jag så tydligt vill veta mer......slutet är plötsligt där och jag tänker, neeej det får inte komma redan.

Är det bra eller dåligt? Jag måste fundera på det och läsa Nära hem, en roman av samma författare. Då kanske jag vet svaret.

Boktoka skriver att hon läst att det är sagt om Munros noveller att varje novell bär en roman inom sig. Det  kändes helt sant. Om man med det menar att det behöver en romans form för att få novellerna att blomma ut förstås. Menar man att de är lika uttömmande som en roman håller jag inte med.

Jag har just läst Dödgrävarens dotter av Oates och jag tänker: om man tagit ett utdrag ur den boken och presenterat som novell skulle det ha gett den här känslan av tomhet. När jag la Oates åt sidan var boken klar, som en bra roman ska vara. Munros noveller är inte klara, men det kanske är så det ska vara?

Bokslukaren skriver lite om varje novell och jag blir förvånad över att jag knappt kommer ihåg dem. Hur är det möjligt? Jag har ju nyss läst. Ja den sista kommer jag ihåg väl, den med den dementa hustrun men kanske mycket för att min egen mor blev just dement. Och novellen om släktingen som användes i en författares roman (speglar balansgången för alla som skriver och av nödvändighet använder sina egna erfarenheter). Men enbart för att den släktingen hade dialys innan hon dog.

Men sen när jag riktigt tänker efter, visst minns jag. Men hur länge?

Gemensamt för novellerna är det som orginaltiteln anger, Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage, lite väl nerkortat i svenska översättningen kan jag tycka. För det handlar mycket om äktenskap och relationer mellan människor, och framförallt väldigt starka känslor. En undertryckt kritik mot det patrialkala samhället vibrerar i de flesta novellerna, men kvinnorna har huvudrollen. Och det finns en uppriktighet som jag uppskattar. Det är inte bättre än så här att vara människa.

”Att läsa Alice Munro är att lära sig något varje gång som du aldrig tänkt på förut,” skriver The man booker international price juryn. Jag håller inte riktigt med, snarare tvärtom. Just det där okända känns bortskalat.

För att veta om Munro är en värdig nobelpriskandidat, som många hävdar, måste jag läsa mer av henne. Den här boken kan vara hennes försök att vid 70 år minnas en tid som flytt. Nånstans kändes den som skriven för länge sen och inte in på 2000talet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation och dialys i böcker:

Jag frågade hur Alfrida mådde, och kvinnan sa att hennes syn var så dålig att hon praktiskt taget var blind. Hon hade också haft allvarliga njurproblem, vilket innebar att hon måste genomgå dialys två gånger i veckan. sid 112

Läst 2010

Levlin, Kurt: En andra chans****

Ja, ja, jag vet att noveller inte är min favoritläsning, men faktiskt, den här boken var i alla sin lågmälda vardaglighet, annorlunda. Låt inte lura er av de första novellernas lite enkla innehåll, det kommer mera om man säger så. Människorna stannar kvar och berör länge efteråt, precis som en bra novell ska göra, därav den fjärde stjärnan. Jag ser fram emot att få läsa en långnovell av Kurt Levlin, eller varför inte en hel bok? Där kanske man kan få svaret på om det blev varmt nångång den sommaren, eller varför den där bilen blev tvättad eller vad som egentligen hände med liftaren.......

Läst 2001