Blasim, Hassan: Irakisk kristus ****

En bitvis grym och skitig novellsamling. Många egendomliga berättelser, från barndomsskildringar till självmordsbombare, från flyktingar till författares liv (ibland döda). Och från omnämnandet av Finland till citat av Ingmar Bergman:

"hur kan jag lyckas få mitt eget liv att gå ihop med vetskapen om att en helt värld håller på att störta samman inför mina ögon?" sid 40

Ja, jag gillar det annorlunda, miljöerna är annorlunda, språket bitvis annorlunda, över allting svävar annorlunda tankar och uttryck. Det står en hel del annorlunda meningar och vem önskar inte att:

försöka tömma huvudet på alla tankar och lägga ut dem på tork i solen. sid 84

Novellerna är olika, ödena skiftande, vidskepelsen påtaglig liksom realiteterna. Mycket mångfacetterat. Jag gillar det. Ska en novellsamling vara såhär? Kanske jag kommit dess storhet på spåren...! Jag söker vidare....

Läst 2015

   Fosse, Jon: Sömnlösa ****

Det är tur att jag ställt in mig på att läsa även Olavs drömmar och Kvällning, de två böcker som fortsätter trilogin om Ales och Alida. För trots att jag verkligen gillade att läsa Sömnlösa innehöll den upprepningar, språket böljade fram och tillbaka, ett steg framåt, tre tillbaka och så en avstickare men genast åter till den rätta vägen osv. Omtagning på omtagning. Jag är förvånad över att jag inte störde mig så mycket på det ändå, kanske för att det är så uppenbart att det finns ett syfte med det hela.

[...] och han fortsätter och spelar spelar och så finner han stället där spelet lyfter sig och så svävar spelet ja, ja, ja det svävar ja och då behöver han ju inte fortsätta, då svävar ju spelet i väg helt av sig självt och spelar sin egen värld och alla som kan höra det kan höra det och Asle ser upp och han ser henne stå där, hon står där, han ser Alida stå där, hon står där med sitt mörka tjocka böljande hår och med sina mörka ögon. Och hon hör det. Hon hör svävandet och hon är i svävandet. Hon står i lugn och hon svävar. Och så svävar de tilsammans, hon och han. Aida och Asle. sid 148

Visst, det upprepar sig men är början på en svindlande vacker kärlekshistoria. Orden, meningarna överskuggar innehållet som fortsätter i trilogins följande delar. Jag vill upptäcka och ta med mig vidunderliga partier även från trilogins fortsättning.

Läst 2015

   McEwan, Ian: Domaren ****

Javisst, den här boken är verkligen jättebra. Särskilt första halvan. Att läsa är som att cykla i en lagom utförsbacke, orden bara flyter fram och formar sig till en spännande berättelse, nästan en thriller, där konsekvenserna av religionens inverkan på människors liv verkligen ställs på sin spets.

(Jag skulle tro att själva förfarandet känns overkligt, osant, överdrivet..."inte kan väl ändå Jehovas vittnen vara så kärlekslösa och fundamentalistiska. Jag känner några och det är rejält folk." Det sorgliga är att precis så här är det, en vän till mig låg i sängen bredvid en cancersjuk kvinna som fick uppsträckning av sin man för att hon uppgett sin blodgrupp, "vi tar ju inte emot blod, de behöver ju inte veta din blodgrupp" Och det var nu, 2015.)

Så för mig är boken trovärdig i grunden, men någonstans orkar inte historien gå in på djupet av dilemmat, och slutet blev lite väl förutsägbart och tillrättalagt.

Men ändå, McEwan har ändå lyckats igen tycker jag. Allt kan hända och det händer, så är en bra McEwan. Precis som den här.

Läst 2015

   Tóibín, Colm: Nora Webster ***

Förra boken jag läste av Tóibín var En lång vinter. Så bra, annorlunda, visuell i sitt snöglopp.

Kanske var mina förväntningar lite väl höga inför denna bok, som aldrig riktigt fångade mig. Dessutom är jag ingen kännare av klassisk musik, och det hade jag velat vara för att kunna ta till mig allt som handlade om det.

Visst, Nora skildrades i sin utsatta position, barnen som liksom togs över av släkten, nya regler att förhålla sig till. Men nej, jag blev aldrig mer än bekant med henne, tyvärr. Och övernaturliga inslag vill jag helst inte ha, även om det psykologiskt kan förklaras.

Läst 2015

   Duras, Marguerite: Emily L. ****

En lite märklig bok som, om den inte innehållit ett parti om den skapande kvinnan, kunde ha lämnat mig oförstående och oberörd. Nu blev jag vansinnigt arg istället. Jag menar, Emily skriver dikter. Femton stycken. Man ett, eller två hur man nu ser det, hennes man, läser dikterna. Förstår dem inte och slungas därför in i ett våldsamt lidande.

Mannens förtvivlan får honom att söka upp man ett, eller två hur man nu ser det, hennes far, som Emily var tvungen bryta med, så även modern, när hon följde man två (för enkelhetens skull, hennes man). Han söker nu upp man ett (för enkelhetens skull, hennes far), som man två inte brutit med. Ja, så ber då man ett man två att kopiera dikterna vilket man två gör utan att tala om det för Emily (?). Och så publiceras en av dikterna i en facktidsskrift.

Hon hade gjort vaga försök att förstå hur denna publicering hade varit möjlig.[...] aldrig att någon misstanke kunde falla på hennes man ett, fadern, eller man två, hennes man. Och sedan hade hon, egendomligt nog, inte försökt ta reda på det längre. Hon hade böjt sig inför det outgrundliga i omständigheterna. .[...] Så enkelt det låter och de konsekvenser det får, trots att hon försöker intala sig det ena och det andra.

Vid den tidpunkten - hon hade skrivit nitton dikter, hösten hade gått - hade hon slutat skriva. .[...] Såklart hon hade, dikterna spred sig ju själv utan hennes kontroll. Och sedan hade de gått igenom en förfärlig period. .[...] Vilket föranleder att hon vill dö, att hon skriker, att hon gråter, länge. Men återfår förnuftet, nästan.

Men, så skriver hon en till dikt,  i hemlighet. Av en slump upptäcker man två det, det var alltså inte slut med ungdomsnyckerna! Vad händer? Dikten kan inte få finnas, Emily letar, finner den inte.

Lyckan hade blivit avvisad. Skrivandet, bannlyst. sid 58ff

Resten av livet är bara frågan om att överleva, offra sig för man två som är som män kan vara om de är såna.

Den här boken vann på att ligga till sig ett tag, Sara Stridsbergs förord vinner på att läsas gång på gång. Någonstans vet väl kvinnor som läser att kvinnor som skriver offrar sig för oss, medsystrarna. Manipuleringen pågår hela tiden, talet om galenskap, om rätten att bestämma vad och hur kvinnor ska skriva, sörja, leva. Nonchalans, avundsjuka, missunnsamhet, empatilöshet, ovilja att tänka på att andra människor (kvinnor) tänker annorlunda. Ja, jag blir arg.

En lysande, svår bok och ett mästerligt förord.

Läst 2015.

   Wadensjö, Måns: Förlossningen ***

Ofta, ofta har den här boken dykt upp. Det känns som att det är en slags modern arbetarlitteratur i samma anda som Yarden. Det är de som arbetar som skildras, förlossningarna, barnen, föräldrarna reduceras till de goda mackor som många pappor föredrar att minnas när allt är över (det har jag själv hört sägas...och mackorna...). Men i övrigt finns ingen direkt magi, det som borde finnas när ett barn föds. Det ordnar sig ändå, med jobb och jobb. Ok. Det handlar om det, men lyckades inte fånga mig.

Förvånat ser jag att först nu kommer en till bok av Wadensjö, om man bortser från E-boken om Vällingby. Människor i Solna heter den och kommer 2016. Eftersom Wadensjös språk ändå tilltalade mig kanske jag läser den, vem vet.

Läst 2015

   Sahlström, Marit: Och runt mig faller världen ***

Det är märkligt hur vissa böcker bara förändras. Andlöst läste jag första delen av Sahströms bok, fascinerades över språket som flöt över sidorna och avslöjade mer än jag inhämtat förut om sjukdomen som drabbar två, tre, fyra och skildras genom etts ögon. Och morföräldrarna. Ingen nåd till de som blev kvar.

Plötsligt vände allt. Hur gick det till att det vände? Vad var det för botemedel som räddade 2,3,4? Vet inte...

Men då blev det en sorgesång över ännu en sjukdomsfiende, men med en annan dignitet och ett annat namn och en annan person.

Ja, allt faller kring ett men det blev för mycket där mot slutet. Tyckte jag. Som fick tvinga mig igenom dödskampen.

Det här är en bra bok, början ger slutet och kanske det är det som är den största sorgen. Väl skildrat dessutom, men för många sköra, blodiga trådar. Inte ens jag som ändå läser allt möjligt orkade ta in allt. Jag känner bara, stackars starka ett. Som fick lära sig att det inte går att skydda sig. Men kanske att gå vidare...

" Vi tror vi är trygga, att vi kan tolka tecknen.

Att det är förutbestämt vilka som ska drabbas.

De som älskar för lite. De som älskar för mycket.

Vi lurar oss själva. Det går inte att skydda sig."

Läst 2015

   Foster, Åsa: Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden ***

Jag bestämde ju genast när jag läst man måste inte alltid tala om det att även läsa Fosters andra novellsamling. Jag grubblar och försöker komma ihåg novellerna som jag läste för några veckor sen. Den enda jag kommer ihåg är den med kattungarna, kanske för att scenariot är vanligt om man som jag vuxit upp på ett småbruk, och älskar katter!

Jag funderar verkligen vad det beror på, denna glömska. Upptäcker att även och dagarna går är inne på samma spår. Precis som hon tyckte jag novellerna var riktigt bra när jag läste dem, men vart har de tagit vägen?

Kanske väntade jag för länge med att reflektera över dem...att tänka på till nästa gång...

Läst 2015

Foster, Åsa: Man måste inte alltid tala om det ***