Bourdouxhe, Madeleine: En spik, en ros ****

 den här novellsamlingen är bra. Starka kvinnoporträtt, det är helt sant. Kvinnor som gör så gott de kan. Det händer att mina tårar spränger till i ögonens baksida. Men den behärskade stilen gör även mig behärskad. Skillnaden mellan män och kvinnor uppenbaras, männen tar av kvinnorna, nej de kanske inte tar utan bara helt enkelt låter bli att ge dem rättvisa, omtanke, mänsklighet. Det är därför allting sker.

Endast moderskapet kan skydda, just då när det så nyss hänt att sårbarheten framkallar minnen av att även de har en mor.

Men är männen lyckligare? Kvinnorna lever ett mångfacetterat liv i sina tankar, deras ögonblick av glädje håller dem vid liv. Det kanske är det männen inte riktigt tål.

Noveller ger mig sällan allt jag vill ha. Så inte heller denna. Men vad vill jag veta egentligen om dessa kvinnor? De är förebilder till verkligheten, vad behövs mer? En till * kanske.

Läst 2015

 Darrieussecq, Marie: Man måste älska männen mycket ****

Det är lite Egenmäktigt förfarande över den här boken.

Rose säger: "Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Ofta kvinnlig. sid 50

Han åkte iväg. Ren väntan. Åh, hon visste hur det var att vänta: mellan två roller, mellan två tagningar. Men den här väntan var ny. Hon levde enbart genom hans bifall. Hon väntade på att livet skulle återupptas. sid 81

Ja, det är mycket väntan och funderingar över varför Han inte ringer, de vanliga, olycka, förhinder, men det är även tankar inom Solange om hennes egna fördomar.

En annan tanke kommer för henne - är det inte så att svarta ofta är sena? [...] Och om kvinnor, väl? Är det inte så att afrikaner har en lite speciell uppfattning om kvinnor? sid 51.

Han vill hämta hem folkens historia till Amerika och göra en film utifrån Conrads Mörkrets hjärta.

(Bara det är ju en anledning att vilja läsa boken, eller hur? (The horror, the horror.) Mörkrets hjärta, en av de böcker jag personligen tycker att alla borde läsa, just bara för att veta vad Mörkrets hjärta verkligen är. Denna flitigt använda metaforliknande intertext som dyker upp hela tiden överallt. Och i andra hand bör den läsas pga det vidriga innehållet. Att sen även läsa Lindqvist Utrota varenda jävel gör bara allt värre men ännu mer uppenbart.)

Det är sällan jag nu för tiden läser en kärlekshistoria som känns...genuin. Sann. Som berör mig. Men den här gjorde det. Kanske för att den var så central men ändå ovidkommande. En bok om ras, rasism, männens självklara rätt att utöva sin besatthet såsom exempelvis ett filmprojekt, en tvekan mellan vitt och svart, filmvärldens baksida, och en kvinnas väntan. Ja, jag håller med baksidestextens kommentar, det här är en modern, drabbande och kristallklar kärleksroman. Och den visar att färg är politiskt.

Läst 2015

   Marklund, Liza: Järnblod ***

Sista boken om Annika Bengtzon. En slags nostalgisk tillbakablick, där tragiken vältrar sig ohämmat på raderna. Tyvärr. För jag fann den här memento mori lookalike över papperstidningen ganska ointressant.

Det var för mycket tillbakablickar och eländes elände. Annika Bengtzon och hennes oälskade relationer från förr, nej men jag ville inte veta...Möjligtvis att besöken hos psykologen livade upp en aning, grundkänslor måste jag googla lite på. Men Nina var en trevlig bekantskap.

Så nu koncentrerar jag mig på tankar om framtiden, Blir det Nina i fortsättningen? Kommer Annika att göra gästbesök i så fall? Och nättrollet Gregorius, vart leder hans väg honom framöver?

Läst 2015

   Marklund, Liza: Lyckliga gatan ***

Ännu en Liza Marklund innan det är dags för den sista i Annika Bengtzonserien. Den här var också riktigt bra. Lite trög i starten kanske, där jag dessutom missade en hint om vem/vilka som utförde dådet. Men jag har aldrig varit särskilt intresserad av mördaren/mördarna trots att jag läst massvis med deckare.

Nåväl, mediavärlden var intressant att läsa om, själva storyn var lite invecklad men Marklund har en förmåga att beskriva allt och lite till, dvs blandat med privatliv och nutidsfunderingar. Så jag måste rekommendera även den här boken faktiskt. Nu återstår den sista som jag just lånat på bibblan, det gäller att läsa snabbt igen för kön lär vara lång.

Läst 2015

      Tremblay,Lisa: Hägern ****

Jag gillar ju verkligen annorlunda böcker, och strävar hela tiden efter att hitta både nya handlingar, nya meningar och nya uttryckssätt. Sättet Hägern var skriven på tilltalade mig mycket. Fem historier som utspelar sig i samma by, stor igenkänningsfaktor alltså. Men likt en väv med fem olikfärgade fält, med små inslag av de andra färgerna blandade i alla fälten, ger innehållet ständigt nya inslag. Är den sista mest brokig, och den första enfärgad? Ja om man läser i följd såklart. Men läser man om boken borde vissa företeelser ha varsin färg, och då skulle landsbygdens avfolkning och sommarfolkets övertagande dominera. Liksom jakten som får samma nyans som pengar.

Låter det obegripligt? Inte för mig.

Denna novelliknande bok kombinerar novellens korthet med innehållets följsamhet.

Jag gillar, även om själva storyn och innehållet var lite ointressant.

Läst 2015

   Habila, Helon: I väntan på en ängel ****

Du kan inte ge mig mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter tillhör mig

Du kan inte ge mig det som tillhör mig. sid 234

/citat från Fela Kuti i en av hans sånger/

Den här berättelsen försöker fånga stämningen under de åren, särskilt Abachaåren: förtvivlan, frenesin och det envis hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karakteristisk för de åren. efterord sid 237

Ja, men det är även en bok om författarskap och skapande, om Lomba som skriver kärleksdikter i fängelset, till fängelsedirektören som presenterar dem som sina egna för sin kvinna. Om Lomba som kallas nobelprishoppet (sid194) men som inte kommer att kunna ge ut sin roman, ej heller anmäla den till Commonwealth Literary Prize eftersom Nigeria avstängts från Samväldet.

Har Teju Cole läst Helon? Självklart, det märks i Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Det finns flera beröringspunkter, men jag är nog mest nyfiken på Badagry, slavmuséet, som både Cole och Helon skriver om. Betyder det att tystnaden kring slaveriet håller på att hävas? Det är sällan det nämnts i den afrikanska litteratur jag läst. Det måste ju vara ett gigantiskt sår i afrikas historia, kanske har det läkt så pass att det börjat klia och kännas i huden på alla dessa vars anfäder måste ha försvunnit över havet till amerika? Och börjar kräva att få berätta sin berättelse.

Lomba skrattade hackigt. Låsen och kedjorna hade gjort honom mer skakad än vad han trodde var möjligt. James lektion är rakt på sak och verkningsfull, som ett slag i magen. sid 203

Läst 2014

   Beaulieu, Baptiste: tusen och ett liv på akuten ***

Det finns säkert de som lämnar den här boken, det är ingen rolig läsning det här. Eller, visst, den försöker vara rolig men jag blir mest bedrövad. Ja, man kan skoja om allt men här är det mest kommentarer om författarens sexliv typ jämna dagar en kvinna, ojämna dagar en man eller vice versa. Sexfixerat. Tröttsamt! Nämns allt för ofta.

Dessutom kollegor, anonymiserade med lustiga namn, den ena värre än den andra. För att inte tala om patienterna som det skojas friskt om.

Själv har jag aldrig gillat humoristiska läkare, jag vill inte skratta, möjligtvis le lite snett. Läkaren får gärna vara tvär bara hen kan och vill göra sitt jobb. Så är det bara.

Att likt Scheherazade försöka undgå att en patient faller offer för sitt öde, (att dö innan sonen anländer) genom att berätta sanna (?) historier eller är det bara bara skrönor? ur sitt läkarliv, det är ju snällt. Men det känns overkligt att den tiden finns. Fast vad vet jag hur franska sjukhus har det med läkartätheten?

Var den verkligen så dålig? Nja, jag läste ju ut den i alla fall.

Läst 2015

Sverige i boken:

Vi får alla in patienter med olika ursprung. Rumäner, madagasker, italienare, spanjorer, engelsmän (många engelsmän!), portugiser, svenskor (oj!), svenskar (också), tyskar, turkar... sid 198

   Lihammer, Anna: Än skyddar natten ***

Medan mörkret faller, Lihammers debut, innehöll väldigt mycket mera än bara deckargåtan, om man säger så. Så var det väl också med den här boken, men det tilltalade mig mindre. Iofs uppdagas rashat i och med de tyska lagarna om äktenskap mellan judar och tyskar, och hur tyskarna tämligen fritt rörde sig i Sverige, med de styrandes goda minne. Men den nådde inte upp till debutens nivå intressermässigt. Däremot skulle den göra sig utmärkt som film, bara omslagsbilden ger en hint om vinjetten.

Lihammer är en lovande författare helt enkelt. Att förklä det i deckarens form känns lika onödigt i båda böckerna. Men som jag skrev vid debuten, det är ju ett sätt att bli läst.

Läst 2015