Johansson, Linna: Lollo ****

 På hur många sätt kan en tjej göra uppror i den här världen? sid 115

Lidija: Säg mej, hur många gånger är man fri som tjej? Vi är så ofria, har du tänkt på det? Vi förväntas alltid vara så jävla städade och gulliga - sid 187

För mig är det essensen i Lollo. En bok som jag måste säga vidrör sanningar som hela samhället bara måste vetat om sen tidigare. Men som, att döma av recensionerna idag, inte är riktigt redo för.

Hur många män har inte skildrat sin uppväxt, vars svärta berott på frånvarande fäder, att de sett det svarta fåret i badrumsspegeln varje morron, och därför blir skoltrötta och börjar hänga med "fel kompisar" och dricker (lagom såklart men ibland blir det mer och krävs mer (starkare saker) för att hänga med, få hänga med) och betygen dalar men så skärper de till sig och sin vildhavre har de sått så nu kan livet börja. Några går under men är det deras fel, egentligen? De har ju bara, som alla andra, velat göra uppror och känna sig fria.

Johansson lyckas verkligen skildra hur det ser ut när blivande kvinnor uppträder som hen, dvs på samma sätt som en ung människa kan göra, vill göra, måste göra ibland. Det är bara det att det som för killarna har varit helt naturligt så länge inte är det för tjejerna. Men det visste vi väl redan?

Det som Johansson skildrar, faktiskt med små medel, utan tjat, är varför tjejer faller för internets destruktiva män. Bekräftelse, och just scenen när Lollo känner sig bekräftad säger otroligt mycket. Jag överfölls av en slags sorg när jag läste den. Och insåg att just där och då fanns svaret varför även Mimmi nådde fram till henne. Alla vill höra till och goda ledare är tyvärr sällsynta.

Det fanns även en stor diskrepans mellan texten och innehållet. Att läsa gick som på räls, i rasande fart. Men det sorgliga i alltihop gick ändå inte förbi. Det handlar väl mest om kvinnornas hud, precis som männens. Är den tunn röjer den dig och livet blir svårare. Men mer levande. Får vi hoppas.

Jag gillar Johanssons mod, och även Modernistas, tack för boken! Jag skulle verkligen inte vilja ha den oläst. Nyskapande.

Läst 2015

   May, Peter: Lewispjäserna ***

Ja så har jag läst tredje och sista delen av Mays deckare.

Först läste jag Svarthuset och gillade, så läste jag Lewismannen och gillade ännu mer!

Och nu har jag läst Lewispjäserna. Den var också riktigt bra, med karta och allt. Nostalgi och mystik och barndomsvänner i salig förening. För att inte tala om ex som tittar fram med släta ansikten ur dimmorna.

Det är ju sista boken sägs det, hm, är det verkligen sant? Men hur kommer det att gå för Fin? Och vem sjutton sköt egentligen? Jag bara undrar...

Jag hoppas Lewispjäserna, liksom de andra böckerna, blir tvserie. Del ett för fåglarna, del två för färderna genom landskapet och del tre för musiken!

May kommer garanterat tillbaka med fler deckare. Suck, ännu en författare jag vill fortsätta läsa...

Läst 2015

   Naumann, Cilla: Bära barnet hem ****

Är du adoptivmamma ska du absolut läsa den här boken. Ja, även om du inte har barn ska du läsa den här boken. Den är liksom bara så...vacker! Den rör vid modershjärtat, den förmedlar en moderskärlek som inte har med DNA att göra, utan med tillit, förtröstan, kärlek, omsorg. Jag blev varm i hjärtat av den, även om jag faktiskt också kände sorg.

Naumann väjer inte för känslorna, skammen, skulden och stoltheten. Hon väjer inte för att skriva om människorna.

Så här är det, jag måste läsa mer av Naumann. punkt.

Läst 2015

Jessen, Ida: Det första jag tänker på ***

Jag har tidigare läst en novell av Jessen, En Utflykt, som jag gillade mycket. Tycker att hon lyckades fånga innehållet perfekt. Även så i denna bok. Språket är lättsamt, sveper liksom över sidorna, böljar fram och tillbaka i tiden. Det är ju lite av en deckare samtidigt, vilket för spänningen är betydelsefullt.

Men så plötsligt lägger slutet sordin på människorna och deras villkor. Ett visst mått av besvikelse infinner sig hos mig som läsare. Tyvärr.

Läst 2015

   Grosz, Stephen: Att förlora och finna sig själv. Berättelser från terapisoffan. ****

Det räcker inte med att läsa den här boken en gång, det känner jag när jag nu bläddrar i den igen. Jag läste den mer eller mindre rakt av, vilket innebar att jag tyckte den var intressant, men jag borde tänkt efter mer känner jag. Så den blir inte insorterad i bokhyllan på en gång.

Jag köpte den faktiskt, mycket för att Magnus Utvik rekommenderar den. Jag litar mycket på honom nämligen.

Den rekommenderas om du verkligen vill läsa om fall som leder nånstans, om inte annat till insikt. Grosz verkar hålla ut med sina patienter och till slut når han resultat.

Ok, ett fall per kväll framöver så har jag verkligen fått valuta för den här boken.

Läst 2015

   Mina, Denise: Den sista utvägen ***

Här frångick jag en princip, att alltid läsa böcker/deckare i ordningsföljd. Det retar mig oerhört att jag inte tog mig tid att läsa Garnethill och Exil innan jag läste den här, som jag fick från Modernista. (Tack för det Modernista förlag).

Jag gillade nämligen Maureen och de andra som vimlade omkring, och visst, den kan läsas fristående, tror jag, men jag hade hängt med och gillat den ännu mer om jag läst de övriga. Att läsa i efterhand är inte lönt, tyvärr. Jag får läsa mer och annat av Denise Mina istället.

Det är inte alltid jag rekommenderar deckare men här måste jag säga, har du inte läst Mina, gör det!

Läst 2015

   Khoury-Ghata, Vénus: Flickan som vandrade i öknen ***

Ja, så kan man ju också göra, läsa Torgny Lindgrens Hummelhonung, bli inspirerad och skriva en bok med samma ram och innehåll, men ändå inte. För innehållet i Hummelhonung kan ingen slå.

Det lustiga är att Khoury-Ghata erkänner alltihop. Många författare har inspirerats av andra författare, konstigt vore det annars, men de brukar inte tala om det precis.

Nåja, att förflytta historien till öknen och avlägsna hus i Frankrike kanske gör den intressant för det franska förlaget, men tyvärr blev jag mest bara beklämd över de rasistiska uttrycken och kvinnornas mångåriga hat. Och dessutom försökte jag förgäves komma ihåg mer än jag gjorde om Hummelhonung. Borde läsa om den, men nej.

Däremot har jag inget emot Khoury-Ghatas sätt att skriva. Precis som i Sju stenar till den otrogna hustrun är språket vackert, uttömt, levande fast här beskriver det ett då med dött innehåll. Nuet är bara ett sökande efter ett då, innan det glöms bort.

Läst 2015

 Modiano, Patrick: De dunkla butikernas gata ****

Jag har läst Modiano helt spontant, utan att kika på utgivningsdatum, recensioner eller betyg. Och tänk, trots att alla varit så bra så var den här kanske den bästa. Det kändes som jag läste en deckare från länge sen. Kanske en thriller, vad vet jag.

Och se, när jag söker på wikipedia har de skrivit detta:

De dunkla butikernas gata är en roman av den franske författaren Patrick Modiano utgiven 1978, samma år som författaren tilldelades Goncourtpriset. Den utkom i svensk översättning år 1980.

Romanen handlar om en privatdetektiv som förlorat minnet i en mystisk olycka och försöker återfinna sin identitet. Sökandet tar honom från Paris tillbaka till tiden för andra världskriget i gränstrakterna mellan Frankrike och Schweiz. Både till berättarstil, intrig och atmosfär har romanen sagts erinra om en Georges Simenon-deckare.
wikipedia

Som sagt, Modiano skriver...mystiskt men fjärran från magisk realism, han helt enkelt berättar. Och jag gillar honom mer och mer faktiskt. Så läs honom innan nästa nobelpristagare kommer...vem det nu blir tro?

Läst 2015

Böcker av Modiano som jag läst hittills:

Nätternas gräs

Lilla Smycket

De yttre boulevarderna

Dora Bruder