Palm, Veronica: Inte alla män 

Jag står verkligen frågande inför flera saker med denna bok.

Varför kallas den deckare? Det är ju ett relationsdrama, ett misshandelsdrama eller hellre ett våld mot kvinnor drama, ett småbarnspusseldrama, ett yrkesdrama dvs här skildras riksdagens arbete på ett riktigt intressant sätt och till sist ett konsekvensdrama, för slutet är ju en konsekvens av alltihop. 

Och varför har inte Palms bok blivit mer uppmärksammad? Mig veterligen har jag aldrig sett den omskriven. Kanske för att jag sällan läser om deckare och kanske för att det egentligen inte är det heller. Den hamnar helt enkelt mellan två stolar.

Och varför är det så mycket pirr och sms och trånande. Inte är det väl bara av berättartekniska skäl för att få ihop dramaturgin? Kanske. I så fall, ok då.

Annars är den verkligen läsvärd. Jag sträcklyssnade på den, inte för att veta hur det kommer att gå, utan för att det som händer känns så upplysande, så väldigt obehagligt, så sant, ja så feministiskt.

Palm har skrivit en fortsättning, där deckartemat verkar mer motiverat. Jag provar nog lyssna på den också. Och Systerskap som länge stod på min läsalista får nog ta plats där igen.

Agrell, Vilhelm: Stockholm som spioncentral ***

Jag lyssnade på denna bok men lyckades inte riktigt hänga med i allt som sas. Dock förstår jag att Stockholm verkligen varit, (och är ?) väl frekventerat av främmande makts informatörer. 

Jag har alltid haft ett intresse för spionfilmer och böcker med spiontema. Numera har min blåögda syn på spioneriet falnat och jag ser krasst på det. Men känner trots allt ett intresse fortfarande. Jag lärde mig en del genom Agrells bok, att kalla kriget började redan 1948, att Olof Palme jobbat inom underrättelseverksamheten före sin politiska gärning och en del annat som jag redan glömt. Men du som är intresserad av historia, spioner och Stockholm som spioncentral har säkert stor behållning av denna bok. 

Levy, Marc: Någon som du ***

Feelgood är inte min litteratur. Så inte heller denna bok av Marc Levy, en författare jag faktiskt trodde att jag läst tidigare. Men nej, inte det. Och knappast igen heller. 

Fast jag läste trots allt ut den och det visar väl ändå att den inte är så pjåkig. Jag skulle kalla den väldigt lättläst och faktiskt lite spännande. Och den skildrar trots allt en verklighet som kändes så overklig att just den knappt betydde nåt för historien. 

Om man lider av lästorka så skulle den kunna vara nåt att försiktigt börja med. Annars finns det nog annat att läsa som känns angelägnare.

Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon

 Jag har läst det mesta av islänningen Indridason och var nästan på väg att sluta med det då det som skrevs om Erlendur började kännas lite tomt, som att allt ändå var sagt.

Indridassons nya huvudperson, Konrad är ett lyft känns det som. Plötsligt var det här riktigt bra. Jag lyssnade på Ondskans ekon och det var spännande, även om den tappade på slutet.

Så jag fortsätter att se fram emot Indridassons nya, liksom Elly Griffiths och Jonas Moström. Numera även Anton Marklund. 

Fraia, Emilio: Sevastopol ***

Någonstans har jag fått detta boktips. Och det var ett bra tips. Inte direkt berörande eller viktigt eller intressant men ändå, de novelliknande delarna bjöd alla tre på en, skulle jag kalla det, avkopplande sommarläsning. 

Kanske låter ovanligt vagt för att vara en bok som jag trots allt läste med stor behållning, men den var tunn och personerna få men genomtänkta, texten var lätt.

Tranan levererar ju alltid, så även denna gång.

Berglund, Mikael: Ovanjorden ****

Ett föremåls berättelse om obesvar fick mig verkligen att bli uppmärksam på denna  författare. Så jag läste även Smekmånader. Och nu den, till synes, tredje romanen, Ovanjorden. Men det är den egentliga debuten (se Kapprakt) som kanske kan förklara att något liksom fattas i sammanhållningen av Ovanjorden. Är inte det avsnitt som kommer från långt tillbaka i tiden egentligen början till Ett föremåls berättelse? Och varför är det med nu? Är det att känslan av då och nu ska flätas samman? Eller är det en skröna att berätta för en som undrar? Vet ej, men i den kärva  kärlekshistorien mellan Oskar och Eija försöker Berglund förena två kulturer. Men går det? Och måste det bli så mångordigt? 

Språkmässigt liknar , Ett föremåls berättelse... den här boken. Medan Smekmånader var nånting helt annat. Men alla tre är bra och jag hoppas läsa mer av Berglund.

Månadsläsning maj-juni  2022

Rubin Dranger, Joanna: Ihågkom oss till liv ****
Mattson, Ellen: Den svarta månens år ****
Ogawa, Yoko: De förlorade minnenas ö ****
Helle, Helle: Bob ***

Wilde, Oscar: Dorian Grays porträtt ****
Marklund, Anton: Under falkens vingar
Starnone, Domenico: Bekännelser ****

Starnone, Domenico: Bekännelser ****

Starnones tidigare böcker var båda läsvärda. Så även denna. 

Kanske att innehållet var lite svårt att greppa. Skildringen av mannen var uppenbar, men sen kommer dottern och väninnan med var sin del. Och tillför, ja vadå?

Är boken bara för att beskriva att rädslan för upptäckt är den enda drivkraften till att vara god? Och är han god egentligen? Kanske är det  bara han själv som tror på det...

Helst skulle jag ha velat diskutera helt öppet men jag vill inte spoila heller. Så när boken var slut kändes det som att mannen inte riktigt gick att greppa alls. Att leva sitt liv i fruktan för någon slags dunkel och trots allt inte alls särskilt ihågkommen bekännelse gjorde honom svag. Men inte god för det. Knepigt.

Här en länk till en rescension som kanske förklarar mer. Själv skriver jag ju bara reflektioner.

Den italienska vågen fortsätter övertyga | Alba

Läst 2022