Senaste inläggen

Av violen - Tisdag 28 okt 17:00

   Stridsberg, Sara: Beckomberga ode till min familj ****

En reflektion annorlunda...


"Det här handlar inte bara om dig och Jim. Den nya världen sluter sig som en bur omkring oss. Vi kastas mellan begär och bedövning och tomhet. Och sjukdomen suger upp även de mest omåttliga och monstruösa händelser. Hiroshima. De stora krigen."

"Jag vet inte om jag förstår", säger jag.

"Det är ingen fara. Det gör inte jag heller." sid 198


Det var länge sen den här boken nämndes första gången. Redan då beslöt jag mig för att läsa den. Det tog som sagt ett tag, men nu är den här och jag har läst den.

Den var inte det jag trodde och kanske inte heller det Stridsberg trodde att hon skulle skriva. Beckomberga är i min värld en kuliss som det sagda döljer sig bakom.


Jag var vuxen när molnet drog in, Tjernobyl. Jag var vuxen när Olof Palme mördades. Men Stridsberg var i Jackies (huvudpersonens) ålder. Någonstans var det där boken grep tag i mig. När jag läser finner jag en bok som inte handlar om Beckomberga i första hand, utan om samhällets, världens händelser som stängde in den generation som var unga i en liknande, själslig institution, där fasan och rädslan över det som skett bearbetades med vackra träd och blommor, änglar i taket, men där endast de som lyckades försona sig med Tjernobyl och Palmemordet kunde komma ut någorlunda levande. Till "den nya världen." (se citaten ovan)


Är det signifikant att den sista patienten heter Olof? Och att han inte orkar med livet utanför där ett samhälle fortfarande i sorg inte förmår se varandra? Och sen formas av att det oskuldslika folkhemmet försvunnit, tryggheten är borta.


Jag ser ett tidsdokument som, likt norrmännens och tyskarnas alltid närvarande världskrig, där de som var födda på 70-talet alltid kommer att tänka Palmemordet och Tjernobyl. Liksom andra -talister tänker Estonia, Tsunamin, 11:e september. Eller aids. Som min generation tänkte med fasa på Hiroshima och världskrigen. Var rädda för en upprepning där vi levde med kalla kriget.

Tjernobyl och Palmemordet ligger hela tiden och darrar under ytan i den här boken*, och så darrar det förmodligen också innerst inne i den generation som Jackie tillhör, Beckomberga är väl inte värst om man tänker död i form av lönnmord och andetag? Kan jag tänka.


* de citat jag markerade om Tjernobyl och Palme i boken finns här:


  • Jag tänkte att det var Tjernobylblommor Sid121
  • Natten när Olof Palme dog var våningarna upplysta långt in på morgonen. I fönstren stod folk och skålade sid158
  • Det är molnet från Tjernobyl som gjort honom sjuk sid163
  • "Tror du att det blir sommar efter Tjernobyl?" frågar jag för att hon inte ska ta bort sina händer.

"Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte om det blir det."

"När kommer vi att veta?"

"Kanske aldrig. Vissa saker får man aldrig veta. Jag skulle gärna åka dit för att fotografera."

"Är det inte farligt att vara där?"

"Det är farligt att vara överallt, Jackie." sid166


  • "Du vet att Olof Palme är död?"

Olof rycker till som om någon slagit honom. Han gömmer huvudet i händerna, viskar.

"Olof Palme är död. Varför säger du så?" sid227


  • "Åkte du till Tjernobyl?" frågar jag[...] "Nej jag gjorde inte det", säger hon långsamt, "jag åkte hem istället." sid277f

Läst 2014


Beckomberga ode till min familj är nominerad till Augustpriset 2014.

Av violen - Söndag 26 okt 19:45

   Bowen, James: Mitt liv med Bob *** Qdfjb


Jag läste och gillade den fantastiska berättelsen om Gatukatten Bob. Här kommer fortsättningen och den är förvånansvärt nog också väldigt bra. Nu vet man ju redan en del om Bob och James men det fanns tydligen händelser som fyllde en till bok. Och i dagarna kommer det en slags julbok också, vilket går att läsa om på FB sidan (James Bowen & Street Cat Bob).


Här får man veta mer om James och Bobs liv och hur förra boken kom till. Faktiskt förstår man ännu mer om James utsatta position som före detta missbrukare. Och Bob är förstås alltid vid hans sida. Han beskrivs som en katt, inte som ett humaniserat djur och det gillar jag. Lite mer fotografier hade väl varit kul iofs men det finns många klipp på webben! (streetcat Bob)


Här är ett som jag tycker visar Bobs lugn i den utsatta position de dagligen befinner sig.

https://www.youtube.com/watch?v=NVZZiJxrCv4


Läst 2014

Av violen - Torsdag 23 okt 13:45

   Grebe, Camilla / Leander - Engström, Paul : Handlaren från Omsk ***+


Moskva noir kallas den här serien, där bok nr ett Dirigenten-från-st-petersburg, var så pass bra att jag faktiskt sett fram emot att läsa del två, alltså Handlaren från Omsk.

Och jag citerar Magnus Utvik i Gomorron Sverige, vars recensioner brukar gå att lita på, så även i detta fall:

Det är välskrivet, det är spännande, det är politiskt raffinerande. (Betyg: fyra solgula böcker. Min anm.)


Och så är det, välskrivet javisst. Lite humor här och var lättar upp en aning och det är egentligen bara på slutet jag börjar lägga märke till att på flera sidor slår instinkten till i olika meningar (är det instinkten som gör att man uppfattar falska toner? undrar jag), jag gillar ju inte upprepningar direkt så det var väl lite väl ofta.

Det kan ju ha varit mer sånt tidigare som jag inte upptäckte eftersom det är riktigt spännande nästan ändå till slutet där de korta kapitlen ska driva upp tempot men där man inser att nu är det snart slut så då är det dags att stoppa försöket med att förstå det politiskt raffinerande, som jag faktiskt omfattar med en suck, jaha, de där vapnen är alltid ute på vift.*

Och då vill jag bara att det just tar slut så jag kan börja se fram emot nästa bok där jag tror att en ny huvudperson tar plats.


Det jag gillar med Moskva noir är namnen. Det känns så exotiskt, så....ryskt. Som att läsa Dostojevskij, nåja lite i alla fall. Dessutom gick det att skilja på karaktärerna även den här gången, som i förra boken.

Jag blev glad när jag såg en karta i början, men måste säga att jag inte riktigt förstod varför den fanns där. Svårläst var den dessutom och jag försökte hitta platser men gick bet flera gånger. Kul men inte användbar direkt.


Läst 2014

spänningsutmaning 2014



* Där pengar talar är samvetet tyst. Ryskt ordspråk, citerat i början av boken

Av violen - Måndag 20 okt 20:15


Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok, Augustpriset 2014



  • Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlag Som barnet allsmäktigt leker fram sin skapelse alstras en värld i Ida Börjels långdikt Ma. En ABC-bok som både summerar ett förflutet och blickar framåt. Bit för bit, bokstav för bokstav, bjuder Börjel härbärgen åt historiens smärta, åt vårt samlade minne av splittring, gränspasseringar och skuld, åt hemlösa språkfraser. En tröst i bokstäver som omfamnar varandra: det moderliga M och barnet X – den okända storheten. Ett konsekvent projekt på engagemangets lyriska språk.

Jag vet ingenting om varken den här boken eller författaren. Vinner den inte förblir den nog oläst. Och kanske även om den gör det.

 

 

  •    Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur Alkemistens dotter är en gyllene roman om kärlek och död i skarven mellan ett upplyst 1700-tal och ett romantiskt 1800-tal. Den unga Rebis är utvald att finna De vises sten och lösa alkemins gåta. Målet är att förinta världen. Carl-Michael Edenborg har gett fantasin fria händer och skrivit en väl underbyggd och lustfyllt detaljrik roman doppad i upplivad ockultism. Läsaren tar parti för undergången och håller sina tummar för att romanen ska sluta inte med en snyftning utan med en smäll.

Jag vet ingenting om den här boken, men jag lade märke till författaren såklart, på gruppbilden. Tänkte att han måste vara en av barnboksförfattarna (!) utifrån hur han agerade. Vinner han inte blir han inte läst av mig, upplivad ockultism låter lite väl fantasy för mig.

 

 

  •    Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista Sara lever här och nu i 2010-talets Sverige. Ändå är Ett så starkt ljus en berättelse vars rötter sträcker sig långt ned i den litterära myllan och där Tintomaras skratt ekar mellan fasaderna. Boken blir en kärleksförklaring till en stad där ett suveränt jag smeker fram Stockholm i centralperspektiv. En generationsroman om kärleken och sökandet efter den. Lyra Ekström-Lindbäck skriver med säker penna, stark närvaro och ett språk präglat av snöljus längtan.

Den här boken blir nog läst, vinst eller inte.

 

  •    Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?

Ah, min favorit och nyss lånad på ett bibliotek nära mig. Har nyss läst del ett och två och gillade verkligen.
Blir väldigt förvånad om del tre visar sig vara oläsbar.



 

  •     De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag I romanen De utvalda konfronterar Steve Sem-Sandberg oss med övergrepp och medlöperi i det förflutna. Här skildras verksamheten under nazisttiden på barnkliniken Spiegelgrund i Wien. På en stabil dokumentär grund bygger han en berättelse om vetenskapens vilja att kuva människan, en mörk impuls som varken börjar eller slutar där. På en smärtsamt vacker och precis prosa lyckas Sem-Sandberg med personlig humanism och återhållen vrede blottlägga ondskans anatomi. Samtidigt ger han läsaren medvetenhet och styrka att göra motstånd.

Jag vill vilja läsa den här boken, men jag vet inte om jag klarar av det. Vinner den, kanske...

 


  •    Beckomberga. Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag I romanen om mentalsjukhuset Beckomberga fortsätter Sara Stridsberg sin utforskning av utanförskap och normalitet. Genom att personliga minnen korsbefruktas med historiska skeenden blir texten en fristad för de svaga. Här tydliggörs människolivets yttre murar och inre berg- och dalbana. Romanen är också en berättelse om det goda samhällets tvångsvälde. På magnifikt svävande prosa skildrar Stridsberg människorna på och runt Beckomberga i en sång om förlorade paradis.

Jag har alldeles nyss läst ut Beckomberga. Och hittade 70-talisternas kollektiva brist på trygghet. Det gav mig mer känslor än allt om Beckombergas slutna murar. Ett tidsdokument.








Av violen - Måndag 20 okt 19:15

   Forsström, Tua: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön ***


Jag vet, jag läser alldeles för lite poesi. Om jag gjort det skulle jag säkert redan ha läst Forsström, och det hade varit en fördel tror jag. Hon har fått så många priser och utmärkelser, nordiska rådets litteraturpris t.ex Men knappast med den här boken. Den är liten och tunn och vacker. Och jag ville verkligen hitta just de där raderna som jag bara ville citera. De dök aldrig upp! Faktiskt inte. Synd.


Jag vill verkligen veta hur Forsströms storhet tar sig uttryck, men då får jag läsa nånting annat än En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, som jag ju dessutom valde utifrån titeln! Men med lite googlande ser jag att är rätt ute. Kanske att längtan tillbaka och försöket att återvända till barndomslandet, det känslosamma, tar över det poetiska verket,och gör det för privat.


Läst 2014

Läsutmaning Läs ett år.

Av violen - Måndag 20 okt 09:30

   Sandberg, Kristina: Sörja för de sina ****


Del två av serien om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik höll måttet! Den var lika bra om inte nästan ännu bättre än del ett, Att föda ett barn. För här finns det mycket mer: behandlingar (lite märkliga för Maj? men effektiva för Tomas), sjukdom, död, giftermål, födelsedagar, begravningar, lägenhetsflytt , konflikter och barn som växer. Var Maj vilsen och chockad i del ett, är hon vilsen och rädd i del två. Så mycket är skräck, bacillskräck efter moderns sjukdom (att hålla rent, överallt och alltid. Rädsla både för sjukdom och kritik), skräck för Tomas stora syskonskara och deras krav på henne (alla dessa kalas och bjudningar och farmor därnere), skräck för att något ska hända med barnen (Anita, var tar du vägen och din oro, var kommer den ifrån? Mig?).


Rädslan för döden. Längtan? Vad längtar man? Maj vill slippa skräcken. Den tickande oron. Kan de lugna veta hur det är att leva med tickande oro? [...] Vad bryr sig Maj om uttryck och ordstäv. De dör och Maj måste leva vidare. sid 282


Jag får lite ont i magen av den här boken. Visst, Maj drogs upp som en ung planta och flyttades till kusten. Men smaken av Jämtlands jord finns alltid i de sköra rötterna. Och den saknas däruppe i gommen hos Maj.


De är hyggliga med henne kan jag tycka, släkten. Och maken är riktigt bra med barnen och henne, för sin tid. Hon får en vacker inramning till sitt vackra yttre. Hon får ansvaret, men ingen makt. Märker hon det? Kanske... 


Läst 2014

Trepåtreutmaning



Av violen - Söndag 19 okt 13:45

   Hannah, Sophie: Monogrammorden***


Jag läste många Agatha Christie i min ungdom, tills jag kom på hennes knep. Sen läste jag inga fler.

Men nu har ju den här boken kommit och jag förstår inte riktigt varför. Att varsamt redigera och trycka upp Christies många böcker hade ju varit bättre? Eller?

Visst, den var väl kul den här boken och jag vet inte om jag i en blindtest skulle ha kunnat skilja den från andra Christieböcker i original. Även Christies vemärmördarenknep var med och historien var igenkännlig om än inte speciellt trovärdig. Omslaget var tjusigt. Och det var intressant att ha läst den.

Men 1: jag gillar inte riktigt att nån annan skriver böcker i stora (volymmässigt) författares namn, känns lite girigt.

2: Och jag gillar heller inte att jag kommit på författarens grepp vad gäller mördaren. Det förtog lusten att läsa en gång och det förtog lusten att läsa nu.

Så många deckare, så lite tid.

Säger jag.


Läst 2014

Av violen - Tisdag 14 okt 23:15


The winner of the 2014 Man Booker Prize for Fiction

 
Richard Flanagan:
The Narrow Road to the Deep North

 

The Narrow Road to the Deep North is a love story unfolding over half a century between a doctor and his uncle’s wife.

Taking its title from one of the most famous books in Japanese literature, written by the great haiku poet Basho, Flanagan’s novel has as its heart one of the most infamous episodes of Japanese history, the construction of the Thailand-Burma Death Railway in World War II.

In the despair of a Japanese POW camp on the Death Railway, surgeon Dorrigo Evans is haunted by his love affair with his uncle’s young wife two years earlier. Struggling to save the men under his command from starvation, from cholera, from beatings, he receives a letter that will change his life forever.


Hämtat här

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Läser - ska läsa - med mera

Modiano blev tydligen lika förvånad som alla andra över sitt Nobelpris.
Visst kan man tycka att det är ytterligare en vit gubbe med franskt språk, men Akademin lyckades verkligen förvåna och bara det var lite kul. Dessutom verkar han läsvärd, få se om det stämmer.

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Feministisk litteraturkanon

  

HÄR

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

Facebook

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se