Mattson, Ellen: Den svarta månens år ****

Mannen är egentligen inte lastgammal, men han jobbar inte. Det visar sig att han är avstängd från universitetet där han i vanliga fall undervisar.

Det känns som att den här mannens liv har varit, men det pågår ju faktiskt. Och är inte slut. Eller är det det?

"en man som anar att något omvälvande står för dörren" som baksidestexten säger. 

Och ja, han ska genomgå en skalloperation, efter ett fall. Eller är det en metafor för något annat. För hände fallet, har katten som vill bo hos honom verkligen varit där och ungdomarna som hälsar på, är de på riktigt. 

Vissa saker är klarare, som besöken hos rektorn med dekanen som medföljare, dekanen, hon som han gick i skolan med som ung. Men hans arbetsliv är över. 

Och nu är det operationen och han yttrar orden "Presens är allt jag begär" sid 194. 

Jag läser knappt om böcker nuförtiden, men om jag skulle läsa om denna skulle jag koncentrerar mitt läsande till att hitta alla pusselbitar som Mattson så skickligt lägger ut, och verkligen inse att det sjukdomstillstånd mannen lider av inte är vad det ger sig ut för att vara. Och min känsla av sorg skulle ha varit mycket större.

Eller så är det inte så. En snårig men både upplysande och ömsint bok. Att läsa en sådan här riktig roman i dagsläget känns som en gåva. Tack Ellen Mattson.

Rubin Dranger, Joanna: Ihågkom oss till liv ****

En stor bok, både till format och innehåll. Jag måste beundra författarens idoghet, noggranhet och nyfikenhet.

En beskrivning av Rubin Dangers släkthistoria, men minst lika intressant är annat som författaren förmedlar; hur det egentligen var med Sveriges handlande under andra världskriget. Det gjorde mig så beklämd att det är så mycket som inte brukar nämnas om allt som hände. Visst, tågen som fick köra genom Sverige med krigsmateriel brukar omtalas och sen är det slut på öppenheten. Men Rubin Danger vågar upplysa om allt det andra, och med ett gediget notarkiv även bevisa det. 

Det finns många saker jag skulle kunna citera, men jag uppmanar dig istället att läsa boken. Författarens familjehistoria är kort sagt komplicerad, så det som stannar kvar är allt ikring. Väl värt att läsa.

Månadsläsning april 2022

Ekman, Kerstin: Pukehornet *** 
Genberg, Ia: Detaljerna ***

Nesser, Håkan: Maskarna på Carmine Street
Wollin, Malin: Sorgen i deras ögon **** (novell)
Mann, Thomas: Döden i venedig ***

Nesser, Håkan: Maskarna på Carmine Street

Jag läste en gång Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och blev så besviken på slutet, att man inte fick veta vem mördaren var, att jag la Nesser på hyllan. Sen läste jag tydligen :och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och den var tydligen ganska bra.

Nu behövde jag en deckare att lyssna på och valde spontant en av Nesser.

Den var spännande från början och långt in i boken. Jag väntade på att något intressant skulle hända och tänkte inte så mycket på stilen, som verkligen var tunn på adjektiv. Därför blev det lite av en kalldusch när upplösningen närmade sig och den blev på ett sätt som inte alls var logiskt. Då plötsligt la jag märke till det lite pladdriga innehållet. Och nånstans kände jag att det blev fel, det skulle ha kollats upp av polisen när det hände det som hände. Då skulle det ha hänt men ordnats upp betydligt tidigare. Men då hade det ju inte blivit nån bok.

  Wollin, Malin: Sorgen i deras ögon **** (novell)

Malin Wollin vinner Sveriges Radios Novellpris 2022 - Kulturnytt i P1 | Sveriges Radio

Bra novell, kanske inte stilmässigt men innehållet känns rykande aktuellt och nödvändigt.

Wollin beskriver något så viktigt som självmord på ett sådant sätt att novellen liksom bara snuddar vid det. Upplösningen är som en chock, vilket gör att novellen stannar i minnet.

Någonstans har detta viktiga och tragiska ämne äntligen blivit rumsrent.

Under min barndom mörkades sådant aldrig, utan medkänslan och förståelsen var stor både för den som tog bort sig/ inte ville vara med längre och dess anhöriga.

När jag sen flyttade till annat landskap hamnade jag i en tystnadskultur, där skam och skuld vidlådde de som inte orkade leva längre. Jag hörde till och med ordet självspillning (som om Gud inte höll aväven de som led av psykiska besvär. Personligen tror jag att Gud verkligen brydde sig om deras smärta) och att det smittade (!) och det viskades när någon for på begravning av en "sådan". 

Så jag välkomnar verkligen att litteraturen öppnar upp för mer engagemang i frågan.

Genberg, Ia: Detaljerna ***

Fyra novelliknande berättelser, berättade av samma person som tänker tillbaka på dessa personer från sjuksängen. 

Johanna är inte så trevlig och jag undrar om Genberg helt enkelt vill skildra en psykopat. Niki är inte stort bättre och hon är, som det verkar en narcissist. Alejandro är en flyktig förälskelse som lämnar livsviktiga spår, utan att nånsin få veta om det. Och Brigitte är mamman, alltid denna mamma som finns med tills hennes liv tar slut, och henne kommer man ändå närmast.

Dessa relationer skildras intensivt och insiktsfullt.  Det slår mig nu att det Genberg vill är inte att de fyra ska leva upp till sina liv. Nej det är ju huvudpersonen vi vill lära känna, och hennes erfarenheter av till största delen psykiska tillkortakommanden hos sina "vänner". De försvinner men lämnar kvar en kunskap genom sina liv. Vad gör det med huvudpersonen? Vill man veta......

Ekman, Kerstin: Pukehornet ***

Hoppsan, det här är Ekmans första roman, innan hade hon skrivit enbart deckare. Och här finns det ju faktiskt också med en död (?) person. Boken är i två delar och första delen handlar om Per, eller Päron kallad av de som bor i samma hus. Han är milsvid från att besitta de egenskaper som kvinnan i del två har. Hon är författare och kanske Ekmans alter ego, vem vet?

I vart fall är del två betydligt bättre än den första, som faktiskt är riktigt pladdrig och tjatig. Och inte alls likt Ekmans stil. Men i del två känns hon igen.

Den var intressant att lyssna på av ovan nämnda anledning, men jag var nära att ge upp i början. Hade det inte varit Ekmans roman hade jag inte lyssnat klart. Men nu vet jag hur Pukehornet, hennes debut är. 

Mann, Thomas: Döden i venedig ***

Så många gånger jag har läst denna titel i olika sammanhang. Ofta som bästa bok. Och ofta har jag tänkt att det är en deckare...

Men jag har aldrig kommit mig för att läsa den, förrän nu. Och den är något helt annat än jag föreställt mig. Deckare? Absolut inte. Tidsdokument? Kanske. Moralisk undervisning. Nej nej nej.

Boken utkom 1912 och borde ha väckt stor uppmärksamhet med sitt förbjudna innehåll. För huvudpersonen har ju verkligen förbjudna tankar, särskilt vid den tiden. 

Det är svårt att veta vad Mann vill med boken. Vill han ta homosexualiteten i försvar eller vill han skildra vad som kan hända om sådana tankar finns? Eller vill han enbart tankemässigt skildra det uppvaknande som huvudpersonen upplever? Och kanske därmed väcka en förståelse för det som händer?

Det betonas att det är förbjudet, ett lagbrott. Men något som skulle kunna ha blivit fult och snaskigt blir verkligen inte det. Jag blev förvånad när jag la ifrån mig boken, hur pass mycket jag tyckte om den. Att sätta på pränt något som var så annorlunda och otillåtet, men göra det på ett så mänskligt sätt och hur det stöts mot huvudpersonens kända moral, är riktigt intressant. Och jag gillade att det ändå stannade med tankarna. Pedofili är något riktigt dåligt, och ska aldrig tillåtas.

Dessutom är skildringen av pandemin också väl beskrivet. Redan då var det pengarna som styrde.

En bok som jag gärna läst och analyserat.