Lönnebo, Martin, Sjödin, Tomas: Väder, vind & livets allvar en brevväxling *** En bok skriven av två kristna män, en pastor och en präst. Men framförallt skriven av två män som har handikappade barn. De skriver till varandra om livets vedermödor, på ett lågmält sätt tröstar de varandra med att allt kommer att bli bra i himlen när tankarna och oron för barnen blir för svåra. Men mellan dessa tankar lever de ett liv som de också delar med sig av. Den här boken kan läsas av alla, även de som inte är ett dugg religiösa, helt enkelt för att lära känna hur kristna människor tänker. Även de som har handikappade barn bör kunna få en visst tröst av att läsa den här boken, här finns mycket tankar och känslor inför det svåra.

Läst 2007

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in. 
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt. 
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.

Läst 2007

Liffner, Eva-Marie : Drömmaren och sorgen*** Knappt att den här boken nådde upp till trean. Men det är även här språket som håller upp den. Eva Liffner skriver vackert, utan att tveka över orden. Men den här bokens innehåll var verkligen märkligt. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet vad den handlade om. En arkitekt då och nu, men märkliga händelser eller är det just drömmar som titeln antyder. Sen helt plötsligt ett brott på slutet, vilket iofs hennes böcker brukar handla om men det var jag liksom inte beredd på....hade jag läst slarvigt tänkte jag? och kanske att jag gjorde, boken var kort sagt jobbig att läsa, men Liffner är Liffner så jag läste ut den.

Läst 2007

Lewycka, Marina:En kort berättelse om traktorer på ukrainska *** Den här boken har varit så omtalad och titeln är så konstig att jag länge tänkt läsa den. Och den var riktigt bra om än en aning egendomlig. Men författaren har lyckats med att upprätthålla intresset hela vägen, och återblickarna till kriget vävs in på ett bra sätt. Lite om Ukraina kommer det också med och det är ju inte helt fel. Däremot var avsnitten om traktorerna inte så där värst intressanta, även om jag känner till både Ferguson och John Deere m.fl som nämns. Bra debut.

Läst 2007

Johannas topplista

vecka 37: Havet

 Fem böcker med hav i titeln som jag gärna skulle läsa.

Sara Stridsberg: Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet	Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet	Marguerite Duras: En fördämning mot stilla havet
Jules Verne: En världsomsegling under havet	Anne Holt: 1222 över havet	H      A         V            E               T

   Bannerhed, Tomas: Lugnet****

Är inte själva poängen med naturen att den är kaotisk och oordnad, att det är därför den är så vacker? Oförklarad liksom. Befriad från människan. sid 278

Bannerheds debut Korparna (reflektion här) var en riktig topptio bok. Den fick ju också Augustpriset. Jag tillhör också de fåtal (?) som såg filmen och verkligen gillade den. Att inte Brynolfsson fick sitt pris är för mig en gåta.

Nog om då, nu har jag läst Lugnet. Och ja, jag sträckläste den, jag berördes av särskilt mammans brev och även av fågelparens och framförallt de ruvande honornas förtvivlan. Inte så synlig men förnimmbar.

Men resten kändes liksom ovidkommande. Det finns passager som liksom bara flyter ovanpå. Skuld och skam och galenskap är temat. Men det är återigen mammans skuld och skam som berör mig. 

Om jag ska uttrycka vad som blir kvar av Urban och vilken hans uppgift är, känner jag en svidande kritik mot psykvården. Helt krasst förstår jag att mamman inte gick att rädda, men Urban borde ha fått omsorg. Just det, visst säger vi vård och omsorg? (Eller är omsorgen borta? Är det bara vård kvar?) Jag hoppas verkligen att något är på väg att bli bättre, någon måste ägna dessa människor omsorg, ity de klarar inte av det själva.

Jag saknar den genomarbetning som Korparna hade. Det vägande av varje mening som den boken innehöll. Här är jobbet gjort men ibland är det upprepningar som känns krystade och kanske borde strukits i korrekturen.

Här finns också något vämjeligt som inte alls tilltalar mig som kvinna men som säkert män kan förstå.

Och ändå är det något ömt i berättelsen som uppväger. Kanske tänker jag ändå på Korparna och vill se det här som en fortsättning?

Läst 2018

Larsson, Åsa : Svart stig *** Jag säger det direkt, den tredje stjärnan får Åsa Larsson enbart för att hon vågat gå ett steg längre med den här nya deckaren. Jag tänker då på att hon tagit in magisk realism, eller kanske för att nämna det med sitt rätta namn, svensk synskhet, i boken. Detta tar dock fokuset från själva deckarhistorien och mordet framförallt. Larsson gapar över en hel del måste jag säga, och att Kiruna är även denna gång är med i boken är väl lite snällt sagt. Även om Larsson själv säger att stämma blod och vara synsk är vanligt i Kiruna.......(?) Jag trodde att det skulle vara mer om fjällvärlden eftersom Abisko var själva mordplatsen men det var mest Uganda och nån herrgård söderöver....Den mest intressanta personen är den synska flickan Ester som inte har nåt med mordet att göra egentligen, vilket jag kan säga utan att avslöja för mycket. Det vansinniga slutet är som vanligt bara to much och jag tror helt klart att Larsson känner till kyrkans värld mycket bättre än affärsvärlden (för att jämföra med hennes andra böcker). Flera gånger tänkte jag sluta läsa men eftersom stilen skiftade och var till viss del nyskapande fortsatte jag.........Om mordet varit bortkopplat och det varit en vanlig roman skulle jag ha gillat den mer. Snart är ju deckare bara dåligt skrivna fiktioner, inte ens nån spänning finns kvar.....Nej, för många personligheter och för mycket händelser var det i denna deckare. Ingen blev riktigt skildrar på djupet.......och magisk realism har jag aldrig gillat, inte heller i denna bok........ Men det var modigt att våga göra det.

Läst 2007

Larsson, Stieg: Luftslottet som sprängdes ***(*) Faktiskt, fyran är naggad i kanten på den här tredje boken. Första delen var ytterst seg men sen hände det ju mer saker och allt blev tillrättalagt. Men det tog tiiiid att läsa den vilket det inte gjort med de andra. De gick åt alldeles för fort tyckte jag. Men den här var jag riktigt glad när den tog slut. 
Att notera är dock att det förekommer en person som har dialys i boken. Upp till 9 timmar stod det men jag vet då ingen som ligger så länge i dialysen. Fast jag antar att Stieg gjort research och kanske fick veta den absolut värsta dialystid nån nånsin haft, visar hur allt drivs till sin spets i fiktionen. Även om personen var en skurk och såg ut som värsta fågelskrämman och var i stort sett döende och alltså förtjänade alltihop hoppas jag verkligen att de som väntar på dialys inte tror att det ska hända dem. Man blir inte ett levande lik för att man har dialys.

Läst 2007