Laforet, Carmen: Nada ****

En gotisk bildningsroman. Från 1945. Som håller än idag.

Är det här urmodern för alla väninnerelationer som sköljer över oss? För det är klart att Ferrante har läst den här. Och hämtat stoff. Plus många andra. 

Laforet vill skildra en mörk tillvaro, där hunger, barnskrik och misshandel omger huvudpersonen. Boken är bra men jag har en känsla av att det fattas ett antal sidor. Trots att den ändå krävde sin uppmärksamhet för de 300 sidorna var jag inte less när den var slut. 

Men så erinrar jag mig att den faktiskt skrevs för 70 år sen. Och som bildningsroman ska den sluta när den slutar. Och de ord som finns ska leda mot slutet

Carlsson, Olle: Kallad ***

En präst som låtit tala om sig är Olle Carlsson. Och Katarina kyrka i Stockholm. 

Här berättas historien om Katarina kyrka och dess verksamhet. Och besökare som flockades under de första åren. Och de var inte vilka som helst

Där i våra första böne- och självhjälpsgrupper satt brutna sångare, skådespelare, politiker, fotomodeller, radiopersonligheter, konstnärer och regissörer. sid 65

Carlsson kommer undan med att kalla personer Underbarnet, Komikern, Regissören osv. Just Komikern tog sig en stor plats och ändrade på den stela kyrkan. Kändisarna flockades tydligen, kanske de som inte fick komma in på Kulturprofilens ställe här fick en plats att ändå få vara med, äta gratis bufé och syna varandra. För jag kan inte låta bli att tänka på Klubben när jag läser det här.

Och som så ofta, det här är en uppgörelse, Carlssons uppgörelse med Komikern, församlingen och de styrande i kyrkan han tog över, sina kärleksaffärer. Allt är inlindat i ord och återhållen vrede. Men det är också ett sätt att introducera sitt nya livsverk.

Carlsson är ärlig, pekar på det sätt han vill praktisera sin kristendom. Men också hur han låter sig manipuleras av en kändiselit som tar för sig. 

En intressant bok eftersom jag inte alls visste nånting om det här, utom att kyrkan fylldes söndag på söndag. Vilket ofta uppmärksammades.

Nu är Carlssons nya verksamhet igång, och eftersom jag ändå blev nyfiken kommer jag att följa den. Kanske landar ändå allt i en människovänlig kristendom för alla. Jag hoppas det.

Loe, Erlend: Djuren i Afrika ***

Liten spoilervarning

Ja det här var ju verkligen ingen trevlig läsning. Jag kan ärligt säga att det var gränsfall att jag kunde fortsätta läsa. Men nånstans blev jag ändå nyfiken på Loes intentioner. 

För mig blev det en beskrivning av hur en sekt kan uppkomma. Om hur människor kan manipuleras att det onda blir rättfärdigat med hjälp av det goda. För den här flocken människor intalas att de ska rädda planetens fem största med hjälp av uppseendeväckande men ytterst osmakliga metoder. Ja hade de inte själva just varit bärare av ett begär att få leva ut dessa metoder skulle de ju aldrig kunnat komma på tanken att göra det, och därför inte ställt upp. Hoppas jag.

Lise, den enda kvinnan, är här sektledare över fyra män och får dem att övervinna sitt motstånd. Intressant läsning. Och sen fortsätter historien i Afrika, där det finns inhemska grupper som exploaterar och bjuder ut djuren. Det känns lite som trafficking. Jag mår illa större delen av boken eftersom jag hela tiden tänker på utnyttjande och likheter med övergrepp. Var slutar det mänskliga och börjar det djuriska? Och vice versa. 

Men jag lyckas inte fånga essensen i boken. Vad vill Loe?

När jag tittar på det avsnitt av Babel 2019 där han medverkade, inser jag att jag nog läst in lite för mycket. Eller så är det mekanismer som Loe inte är medveten om. Enligt honom handlar det om just att rädda planeten, vilket han använt ironi till att beskriva. Det skulle förklara slutet, det finns ingen djupare mening med det offer som sker (?). Eller är det rättvisa som skipas? Och var kommer genusfrågorna in? Tydligen är de inte viktiga.

En i mänskliga mekanisker djupt grävande bok (som jag uppfattade den) försvinner i något helt annat. En bok som med ironi och humor inte tar tag i frågan om djur kontra människa utan slår det i skoj. Lite fegt kan jag tycka.

Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet ***

Ja, allt handlar till slut om pengar. Det skildrar Vanderbeke på sitt eget välformulerade sätt. 

Och hon har verkligen en poäng, eftersom alla vill tro på något. Förut kunde man liksom huvudpersonens farmor, tro på kantareller, att de till slut ska vara bra att hitta där i källarförrådet.

(Visst, alla som läste Kalle Anka vet vem Joakim von Anka är, men att vara så besatt av pengar vill väl ingen bli? Tänkte åtminstone jag när jag läste om honom för länge sen. Men nu vete sjutton om jag inte var unik redan då.)

Men det är sant att nu för tiden är pengar det första och det sista. Vanderbeke gör ett bra försök att berätta hur pengarna letar sig ner i inkomstlägena och tar alla (?) i besittning. Både från öst och väst.

Jag gillar Vanderbekes språk men den här bokens innehåll var inte riktigt så intressant.

Moström, Jonas: Skuggorna ruva 

Fallen sinar aldrig för Granstams profileringsgrupp. På själva julafton måste de rycka ut. Och som vanligt befinner sig händelseförloppet i en aktuell miljö, denna gång skolan. Samhället är litet med motorungdomarna och flyktingarna och ufot och skolungdomarna. m.fl. 

Flickorna vill bli lucia men endast de två vackraste har en chans. Och då går alla till kyrkan såklart. Men vad gör man om lucian aldrig kommer till sin kröning? Och inte hittas?

Till slut kommer det till det värsta; speciallisterna måste kallas in för att rekonstruera förloppet och röra om i grytan. Ja, den lokala polisen blir inte glad. 

Ännu en riktigt intressant deckare av Moström.

Borde inte de här deckarna bli tv serie eller nåt. Miljöerna är hela tiden intressanta och bör kunna bli fina kulisser till blod och död.

Februari Månads läsning 2020

Gustavsson, Matilda: Klubben ****

Frostenson, Katarina: K ****

Sahlström, Marit: Skred ****

Göranson, Fabian: Drömmen om Europa ***

Salomonson, Kurt: Sveket****

Salomonsson, Anita: Huldas hus ****    

Moström, Jonas: Midnattsflickorna 

Wahlberg, Karin: De drabbade

Moström, Jonas: Trogen intill döden 

Lustig, Arnost: Citronen **** novell

Appelfeld, Aharon: Kylig vår ****novell

Fink, Ida: En vårmorgon**** novell

Gustavsson, Matilda: Klubben ****

Jag läste med stort intresse. Inte för att jag är varit eller är särskilt intresserad av "kulturprofilen" men för att jag verkligen vill veta hur det kunde hända. Och varför.

Vad jag kan förstå föddes Forum ur de personer som befolkade restaurang Prinsen. Ett svar på 60- och sjuttiotalets idealistiska strömningar, tal om solidarietet och allas lika värde. 

Det här var en generation som efter det idealistiska sjuttiotalet sökte sig till världsvan dekadens. Som var trötta på naturligheten och folkligheten och som istället längtade efter att bleka håret, sätta på sig lysande läppstift och besitta exklusiv kunskap. sid 55

Här satt "kulturprofilen" klädd i svart (skapade den trenden?) och umgicks med de som startade Kris, en smal tidskrift där redaktionen bedrev "ett underjordiskt universitet" och "blev symbolen för en hel tidsanda" sid 56. Jag tror att det är viktigt att förstå Kris för fortsättningen.

Kris ville bryta med sjuttiotalets tankar om uppbygglighet. Litteraturen skulle öppna sig mot det okända. (Ett exempel är Stig Larssons Autisterna som i sin skildring av ett manligt jag som ser allt utan att värdera något i gott eller ont.)

Han tar inte ställning, men genom att utesluta det goda kommer det onda att framstå än mera tydligt. (min egen anm)

Horace Engdahl lät konsten inta religionens roll. Och han längtade efter den "romantiska krestens återkomst". Den manliga vänskapen mao, som skulle vårda sina egna myter. Och skulle bygga på utvaldhet. Stig Larsson och Horace Engdahl valde varandra och tog sedan in likasinnade i sin krets, Anders Olsson och Kjell Espmark, varav den senare såg en ny sorts elitism födas bland sina studenter. 

 Många möttes av Guds kallelse i det religiösa Västerbotten, men inte Stig Larsson. Han säger sig vara kristen men kanske han flydde från religionen in i en frihet som han upplevde som en kristendom som  kallade honom att skriva för evigheten. Som ledde honom till missbruk, ursäktat av att han presterade bättre inom sin kallelse om han berusade sig på amfetaminet. Och därför var det hans plikt att använda det.  

Kris skapade en ny religion med Forum som kyrka. 

En otroligt väl underbyggd bok med så många avslöjanden att jag häpnar

Wahlberg, Karin: De drabbade

Länge sen Wahlberg publicerade en ny deckare. Väldigt trög i början men sen tog den ny fart och blev riktigt intressant. Intrigen rörde sjukhusvärlden, vilken fick en ordentlig genomgång av alla brister som blir bara värre.

Visst, viss spänning fanns med men som vanligt med Wahlberg är det omgivningen som väcker intresse.

Läsvärd men inte mer kanske. 

Jag hoppas det kommer fler böcker i serien lasarettet, där kommer Wahlbergs erfarenheter verkligen till sin rätt.