Bernuth, Christa : Inre säkerhet*** Christa Bernuth (tidigare Christa von Bernuth) skriver alltid bra.
Rösterna***(*) 200607
Då blev du tyst ***(* ) 200610
Otro **** 200905
Så ser mina betyg ut om hennes böcker.
Att den här inte fick fyra beror nog mycket på ämnet, jag har aldrig gillat böcker om stasi. Nu kanske jag avslöjar lite mycket men om den utspelar sig i östtyskland kan ju vem som helst räkna ut ett och annat. Sen har hon gått ifrån sin ordinarie huvudperson också, fast om det gör nåt vet jag faktiskt inte. Den är iofs tankeväckande, hmm kanske det gick till såhär? vem vet.......
Bernuth är inte så känd, många har aldrig hört talas om henne faktiskt. Men jag rekommenderar henne varmt. Hon skriver nästan skönlitterärt faktiskt.

Bernuth, Christa von: Otro **** Något så ovanligt som en riktigt genuin deckare. Ja så kändes den här boken. Ok, visst var det med lite om den överarbetande ensamstående (nåja) kvinnliga kommissarien som kämpar på men här var faktiskt ändå själva mordgåtan det primära. Jag gillar ju von Bernuth, har läst både Rösterna och Då blev du tyst, det här är mellanboken som kommit ut först på senare tid har jag en känsla av. Eller jag har i alla fall inte snappat upp den tidigare. Sen ser jag att hon faktiskt kommit ut med en bok till i år, Inre säkerhet. Den hamnar bums på läsa listan.
Ok för att återgå till Otro, den fångade direkt genom att fokusera på Lucilia och Calliphora, de flugor som intar kroppen efter döden. Äckligt? Javisst men döden är ju äcklig, särskilt den våldsamma döden där kroppen inte ligger i ett sterilt kylrum utan öppen för allsköns kroppsligt sönderfall ute i naturen. Något de flesta deckare handlar om men som ingen beskrivit på detta vetenskapliga sätt tidigare kan jag säga. Inte vad jag läst i alla fall. Det var riktigt intressant.
Dessutom var historien väl sammansatt och jag hängde med i alla personerna och upplösningen var inte förutsägbar och jag blev lurad länge och det är så en deckare ska vara tycker jag. En fet fyra till Bernuth och hennes kompis Schöbel som tydligen spånat ihop det hela.

Johannas toppfem

Nyårslöften – Utmaningar & läsmål för 2019

Fem kategorier som jag planerar att fylla på med nya titlar varje kvartal.

Det blir alltså fyra böcker i varje kategori.

• Kvinnliga författare som inte fått nobelpriset.

(Inspiration hämtad från Feministbibliotekets julkalender)

Spel på många små trummor : [noveller] / Olga Tokarczuk 
Vit Maria: Hanna Kall

Smärtans ministerium: Dubravka Ugrešić
Levande och döda: Han Kang

• Hyllvärmare.

(hämtade från min katalogiseringslista)

Jakobs stege / Ljudmila Ulitskaja
 (red) A Yi m.fl.: 7 x Chin Lit

• Feministiska böcker

(hämtade från kanon)

Ljud av steg – Clarice Lispector

Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna – Slavenka Drakulic

Ett eget rum – Virginia Woolf (Storbritannien)

Bübins unge – Mare Kandre

• Nya böcker av nya författare

(som jag ej läst förut)

• Nya böcker av författare jag läst tidigare

Jonas Karlsson Regnmannen april

Nors, Dorte: Karta över Kanada ***

Handlingen i Nors noveller är väldigt enkla, de stannar knappt kvar i minnet. Men ändå, när jag läser känner jag mig trots allt väldigt koncentrerad och närvarande. 

Den enda novell som jag såhär i efterhand minns väl är Frysboxen, precis som jag alltid gör när det handlar om mobbing. 

De är alla så lika varann, förstås, men här är slutet tudelat, precis som det alltid är när det gäller övergrepp. Vem tror på en och vem gör det inte. 

Månadsläsning juni 2020

Dahlström, Magnus: Förhör ***

Smirnoff, Karin: Sen for jag hem ****

Strout, Elizabeth: Olive, igen****

Owens, Delia: Där kräftorna sjunger ****

Bäst Owens, Delia: Där kräftorna sjunger ****  Jag hade lite svårt för den i början, men jag tror att själva miljön i boken tillhör framtida resonemang.

Mindre bra: - 

Owens, Delia: Där kräftorna sjunger ****

I en artikel på Hello Sunshines hemsida kan man läsa Delia Owens egna ord om boken.

”Där kräftorna sjunger är ett mysterium och en intensiv kärlekshistoria, men mer än något annat är det en utforskning av den råa kärnan i den mänskliga naturen. En del av den kärnan kan bara ses genom naturens egna mörka skuggor.”

Trots en enormt seg början (läs halva boken) så är jag glad att jag höll i och läste ut den. Jag borde dock ha frångått mina vanor att sällan läsa baksidestexter, recensioner, författarens egna ord. Det kändes länge som att jag läste en ungdomsroman (kanske medvetet från Owens sida eftersom Kya var ung i början). Men sen blev skildringen av hennes isolerade, ensamma liv mer tydligt, att naturen var hennes liv. Och när jag läst sista sidorna visade den sig handla om naturen/miljön, rasism, kvinnoförtryck och feminism. 

Jag gillade slutet mest av allt. Tokgillade. Yes.

Vill också lägga till att jag tyckte om upplägget i boken. Blandningen av dåtid och nutid, plötsligt en mordgåta. Och en fin kvinnoblivande skildring. Jag köper eftergiften till publiken, skönheten och intelligensen och karriären. 

Och jag är väldigt svag för katter.

Strout, Elizabeth: Olive, igen****

Strouts andra tre böcker som jag läst här, var alla bra. Och ja det är bra, igen

När hon nu återvänder till Olive återanvänder Strout greppet från Olive Kitteridge, nämligen att hon visserligen är huvudperson men i vissa avsnitt dyker hon bara upp som en bifigur.

Trots det har Strout låtit boken ge både Olive och läsaren en slags insikt i vem hon egentligen är, varför hennes liv blev som det blev. Det ger henne både glädje och sorg, liksom det ger läsaren detsamma.

Återigen är det så många personer som rör sig i och omkring Olives liv. Jag lyckades inte hålla isär alla, men Olive dolde sig aldrig och det är ju ändå hon som är den bärande punkten. Och Strouts meningar.

Smirnoff, Karin: Sen for jag hem ****

Suveränt igen. Alla tre böckerna är samma lika men ändå så olika. Som vanligt är det nästan omöjligt att beskriva men här kommer i alla fall en kärlek till konsten fram som jag är lur på att Smirnoff kommer att återkomma till. Här får vi också veta mer om bakgrunden. Här hittar Janakippo kanske äntligen hem.