Griffiths, Elly: Irrbloss

En av de få deckarförfattare jag läser numera. Och dessutom direkt den kommer ut.

Som vanligt fascineras jag av Griffiths förmåga att hela tiden hitta nya infallsvinklar och nya mord. Och att dessutom hela tiden återknyta till tidigare händelser och personer utan att det blir tjatigt. Nelson och Ruth är såklart tjatigt men ganska kul ändå. Och saltängarna drar hela tiden i Ruth och vill att hon kommer tillbaka efter sitt mellanspel på annan ort. Så allt är som vanligt och pekar framåt mot nästa bok.

Virdborg, Jerker: Mamma i soffan***

Jag gillar verkligen Virdborg. Hans romaner framkallar alltid en ödesmättad stämning, och det är oftast omgivningen som står för det. Naturen, olika ljud, egendomliga möten och upplevelser. Det är oftast en dystopisk närvaro. Kalla stråk drar genom böckerna.

Och kanske att just det kalla stråket finns i den här boken. Men mer är det inte. Här närmar sig Virdborg ett familjedrama där dolda tankar och önskningar kommer upp till ytan. I en kal möbelaffär.

Trots det fängslade historien inte mig. Synd, men jag ser fram emot filmatiseringen av Svart krabba som jag ibland tänker på trots att det är många år sen jag läste den.

Andersson, Lars: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer

Knepig bok det här. Jag har tidigare läst De våra som jag inte ville benämna deckare för att kunna ge den fyra stjärnor. Nu är jag glad att jag slipper det.

Det är mycket som spretar i den här boken. Många gator att vandra i hemstaden (Anderssons). Många personer som rör sig, både verkliga och overkliga. Resonemang hit och dit. Och titeln fattar jag inte alls (?) även om flickan var med på det minsta lilla hörn.  Och någon renodlad deckare är den ju inte. Fast det är klart, mord finns det ju. Men jag måste tillstå att jag inte ens nu, när deckaren är slut, är riktigt säker på varför mord* skedde. 

 Fast lite intressant var just sydafrikaspåret ändå. Lite nutidshistoria som dyker upp ur dimmorna, en tidsmarkör som flera andra i boken. 1964 är trots allt inte så ofta skildrat. 

Ibland, faktiskt ganska ofta, finns det avsnitt i romaner och javisst, även deckare, som man bara känner fanns där först. Länge har de rört sig i författarens hjärna, och det vill ju hen så otroligt gärna ha med. Kill your darlings kan man kosta på sig att strunta i efter ett långt framgångsrikt författarliv. I Anderssons fall anar jag att det är kapitel elva, som börjar:

Han läste i boken av Borgenstierna. Om döden. Den blivande biskopens tankar i sin ungdom.

Och här hettar det till. Jag har en känsla av att det här kan vara Anderssons helt egna åsikter och tankar om döden, som han säkert (som de flesta andra) grubblat på länge. Och funnit ett slags svar hos Borgenstierna. Som han vill förmedla. Tyvärr blir det kapitel elva, liksom lösryckt ur bokens sammanhang. Men det som berörde mig mest.

Läser du vanliga deckare en masse är det här nog inget för dig. Men vill du fundera oavbrutet så läs.

Östergren, Klas: Renegater ***

Den var väldigt tungläst, Renegater. Och därmed lite svår att hänga med i. Även om orden nu och då är ovanliga och vackra så att det blir en läsning för de redan litteraturfrälsta, så var det lite småtråkigt emellanåt. Även om det piggades upp med äventyrliga episoder.

Det finns en hel del meningar som jag skulle ha velat citera. Men bibliotekslån och Storytellån tog bort den möjligheten. Tyvärr.

Medan jag läste fick jag en känsla av nånting annat jag läst, är det Stewe Claeson månne? Jag lyssnade periodvis, läste i boken, läste i telefon. Och allt kokade ihop till den där känslan av nånting annat.

Kanske är det bara Gentlemen och Gangsters som jag minns helt vagt? Eller vad?

I vart fall var historien märklig, med poänger (ibland moraliska sådana) och en hel del närhändelser. Akademien, som var väldigt omtalad innan, tyckte jag knappt tillfördes något nytt. Men å andra sidan, var det viktigare än något annat? Allt ledde ändå fram till slutet....

Kanske att början ändå var det viktigaste? Något som är omskrivet 30-40 gånger kanske ändå bör läsas igen.

Ok jag gör det nu. Jag gör det.

Sigurdadottir, Yrsa: Straffet

Faktiskt har allt jag läst av Sigurdadottir, här, varit väldigt bra. Och då är jag ändå verkligen kräsen på hur en bra deckare ska vara. Så fort jag läst en vill jag att nästa ska komma.

Den här var inget undantag. Jag lyssnade på den, och det gick riktigt bra. Jag tycker nämligen att deckare är så bra att höra upplästa, missar jag litegrann så är det ingen fara. Jag funderar sällan på vem mördaren är.

En nackdel, om jag ska nämna någon, med Straffet är att det handlar om barn. Jag har blivit mer och mer illa berörd när det är barn med. 

Månadsläsning sept 2020

Casserfelt, Susan: I betraktarens öga

Lundholm, Anton: Välkommen in i min garderob ****

Lundberg, Patrik: Fjärilsvägen ***

Bussi, Michel: Trollsländan 

Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen ***

Schulman, Alex: Överlevarna ***

Bäst Lundholm, Anton: Välkommen in i min garderob ****  En svidande kritik mot hur homosexuella kan behandlas av vissa kyrkor

Mindre bra Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen ***  Snabbt bortglömda noveller

höstbonus

Deckartips:

Casserfelts tre deckare om Örnsköldsvik.

Bussi, fransk deckarförfattare som för en bakom ljuset. Tre deckare finns översatta svenska, snart kommer en till.

Månadsläsning aug 2020

Sandgren, Julia: Samlade verk ***

för första gången har jag läst endast en bok. 

Schulman, Alex: Överlevarna ***

Oj vad jag gillat Schulmans stil i hans övriga böcker. De har varit en njutning att läsa. 

Men den här boken kändes kall och liksom....elak. Jag hade hela tiden en klump i magen och saknade det kärleksfulla anslag som funnits i böckerna om hans pappa, mamma och mormor. 

Varför är det såhär? De tre bröderna, hänvisade till varandra och samtidigt så ensamma. Är det mer självbiografiskt än vad ens Schulman själv förstår? Kanske.

Den skrivs med en smärta som liksom inte når fram och därmed inte kan läkas. Jag blir sorgsen.