Månadsläsning mars 2021

Schulman, Ninni: Flickebarn nr 291 ****

Rijneveld, Marieke Lucas: Obehaget om kvällarna ****

Moström, Jonas: Kameleonten

Tawada, Yoko: Sändebudet  ****

Moström, Jonas: Skytten

Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust *****

Engelv, Erik: Jag är inte död ***

Bäst: Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust Den hade verkligen allt.

Mindre bra: Moström, Jonas: Skytten Kanske är det en för mycket att lyssna på två deckare av Moström på raken. 

Engelv, Erik: Jag är inte död ***

Det känns som att jag nyss läst en likadan bok? Men jag hittar den inte när jag söker.

Väldigt mycket är likt, men det som skiljer Engelvs bok från många andra i liknande genre är att här finns inte bitterheten. Engelv verkar ha god självkännedom, han vet hur livet bland Jehovas vittnen var, han förstår varför han blev så inne i sekttänket och i och med det förstår han när det är dags att bryta. Jag känner beundran för hans sätt att tackla det liv som inte blev, och att glädjas över hur han har det nu. Dessutom lyser kärleken till föräldrarna genom, det gjorde mig så glad. 

En sak som jag lärde mig är att det tydligen är möjligt att föräldrar med "döda barn" dvs avhoppare, kan besöka dem i vissa situationer. Det gjorde mig också glad. Visserligen är det säkert så att många ändå inte gör det, men i Engelvs fall hände det. 

Har Engelv skrivit boken själv kan han fortsätta och skriva mer. 

Schulman, Ninni: Flickebarn nr 291 ****

En mycket bra självbiografi. Jag har läst några deckare av Schulman och gillar hennes språk. Här skriver hon suveränt om sitt liv, sin separation parallellt med sin barndom och dess sjukhusvistelser, och hur hon bearbetar dessa hos en psykolog. Mycket intressant. Jag citerar nedan de klockrena funderingarna kring vistelsen på sjukhuset och hur anknytningeen har betydelse för hur man mår senare i livet. Dessutom skriver hon en del om den skam hon känt inför sin kropp, och rädslan att inte få vara älskad. 

Schulman är modig, och hon kämpar väl och når framgång. Det gör mig så glad. En så läsvärd biografi.

"Idag har man fastställt att barn som vistas på sjukhus kan ha samma psykiska symptom som barn som utsatts för övergrepp."

"Men det var ju ingen som ville mig illa", säger jag.

"Nej, givetvis inte, men det förstår inte ett litet barn som blir fasthållet och plågat. Ett barn kan omedvetet tolka plågsamma undersökningar som ett straff."

Blev jag plågad? Kände jag mig straffad?? Jag slår ifrån mig.

"Påföljden man kan se är bland annat depressioner och ångest, i synnerhet separationsångest. Men du vet inte exakt vad du utsattes för?"

"Nej." sid 31

 "Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagen, ibland bli avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationesångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.

Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till singa känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker relationer." sid 130f

Rijneveld, Marieke Lucas: Obehaget om kvällarna ****

Något är allvarligt fel med de tre barnen i familjen. Deras syn på djuren är ju förskräcklig. Själv uppvuxen på ett jordbruk där ledstjärnan var "man ska inte vara dum med djur", blir jag verkligen upprörd.

Men

jag känner ändå att  respektlösheten för människorna, och viljan att bara leva ut sina elakheter, gör att djurplågeriet till viss del sjunker undan. 

För det här är verkligen magstark läsning. Och därför annorlunda. Och därför hyllat. Såklart. 

Men under allt ligger det, traumat efter fjärde barnets död. Och religionen som lärt barnen att ingen nåd finnes, ivrigt anammat av båda föräldrarna. 

Och vad vet man om det som händer, är det omvänd bulemi eller förstoppning, är det pediofiliska böjelser eller accepterad jargong om unga flickor, är det hat eller förtvivlan som måste ut. Är jackan ett uppror eller en trygghet?

Allt är ur Jas perspektiv, och därför så oklart.  Och som alltid förstör tystnaden, att inte våga delge någon det där som pressar ihop luftstrupen hela tiden. Bara att få höra, du var/är ett barn, ansvaret är inte ditt. Även om de vuxna sviker.

Nej det finns ingen nåd i Rijnevelds bok. Bara konsekvenser.

Moström, Jonas: Kameleonten

Jag lyssnar på nästa deckare av Moström.

Den var lite annorlunda och hade ett så pass stort persongalleri att jag inte hängde med riktigt, tyvärr. Men det var spännande där ett tag. Även om "kackerlackorna som sprang över stengolvet" kändes som en något överdriven mening så flöt det hela på.

Ja det var Uppsala och dess nationer och parker. Och framförallt lyckades Moström förvåna en stort med mördaren, än en gång.

Tawada, Yoko: Sändebudet  ****

Egentligen speglar detta citat ur boken vad det handlar om:

Som en parodi på en stor mans berömda yttrande "Alla talar bara om vädret, men jag talar om revolution" hade någon skrivit ett anslag där det stod "Ingen talar längre om vädret och ingen talar längre om revolution" och satt upp det på muren utanför grundskolan, men dagen därpå var det någon som hade rivit ner det.

En annorlunda dystopi som faktiskt berörde mig ordentligt. Den är en bok om en värld på väg mot intigheten och helt utan hopp. För om barnen är utrotningshotade på grund av svaghet, finns det då något hopp överhuvudtaget?

Jag rekommenderar den verkligen, lättläst med sitt flytande språk, berörande med sina barn som man får en klump i halsen av, skrämmande med sitt framtidsperspektiv. Inte rolig men viktig.

Moström, Jonas: Skytten

Moströms deckare passar så bra att lyssna på. Alla har varit väldigt bra avkoppling när jag gör något annat. Det går bra att hänga med och sjukhusmiljön och städerna de ofta utspelar sig i känner jag till. Lägg därtill ett persongalleri som upprepar sig. Inga ansträngningar för att lära känna nya personer.

Även denna var bra och värd att lyssna på. Mördar* var som vanligt svårt att gissa, en bihistoria vidrörde transplantationer, och det enda som börjar bli riktigt tjatigt är psykologens och den tillresta kriminalarens sängkammarmöten. 

Läst 2021

Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust *****

Äntligen! En bok som verkligen tilltalar min nyfikenhet av en för mig helt ny författare. Så många meningar som är värda att citeras. Ett visst mått av referenser till sånt som jag känner till. En viss lokalkännedom (och det är inte i Japan jag varit) och en riktig historia med början och slut. 

Så många bottnar i denna bok. Barndomens hem, psykisk ohälsa, landhöjning, religionen i blodet, Bomben med molnet, handlingskraft. Fantasy därtill; både kul (djuret) och inte (på strategiskt ställe, vink till Torgny Lindgren). Jag känner genrer dyka upp och användas som hos Händelser vid vatten. 

Lägg därtill dialekt som aldrig fallerar. Puh. 

Om språket:

Det är inte tjänandets språk utan det tjurskalliga självbestämmandets. sid 24

Lokalkännedom varav jag bara förstår vad som menas med kvinnan:

Det överlevande syskonets föräldrar, den rånade pensionären, kvinnan utan öra i snön. sid 35

Citatmening:

Vattenruschkanan i Ånäset är översnöad och de två osthyvlarna höjer sig ur åkern som stålhandflator, sammanpressade i bön om norra Västerbottens frälsning. s 48

Citatmening typ varför är allt en trasa! Kanske bokens starkaste parti.

Broräcket är kallt under mina handflator, smäckert stål spunnet genom luften över vattnet, i den himmelska ron där 

stridsflyplanets metallnos stegrade sig. Fäster en eldstorm någon vik vid intentionen hos den som gläntar på dörren? Ett aeroplans motor dånar genom rymden, vinglande över folkmassor i skräck. Futuristerna förutsåg inte förgörarna. En hammare över det moderna samhällets komplicerade legobygge. Någon bygger en tjärdal i hjortronlandet. Någon river sönder den. Någon som hatar så starkt att han är beredd att förgöra sig själv. Mannen från Nasaret bär bombväst. sid 60

När bygdens son, P-O Enqvists bild, uppförstoras och hembyn skymtar i glasögonen, alltså jag ryser över författarens sätt (och mod) att låta barndomens stenar skrivas av litteraturen. 

En rasande bra mening, som passar till massor av väderfoton. 

Himlen är marmeladfärgad. Man skulle kunna bre den på kex. sid 132

Storartad hyllning av allas rätt att finnas, till de tre stora, Lidman, Enqvist, Lindgren. (obs. utan inbördes ordning!) antikrigsförklaring och västerbotten.