Senaste inläggen
Lessing, Doris: Rufus****
Charmig kan den här novellen benämnas som.
Den skulle kunna tecknas som en saga för barn och läsas med behållning av barn och kattälskande vuxna. Det märks att Lessing är en stor kattvän, katterna skildras ömsint och med respekt.
Även om jag älskat katter sen jag var liten, så fick jag ny information i denna lovsång till katten och dess integritet. Tur det var en novell då jag tänkt läsa bara några sidor innan jag släckte lampan, men nej, jag blev så fascinerad av denna hittekatt och även av dess nya matte, att jag läste till slutet. Det fanns fler katter också som alla fick sin egen personlighet på några få rader.
Finns det någon som älskar katter i din närhet är det här en riktigt bra present som kommer att bli uppskattad.
Dessutom Lessings språk, som gör boken så läsvärd.
Karam, Balsam: Singulariteten ***
Händelsehorisonten, Balsams debut, var lite svår att komma in i. Men jag tänkter fortfarande på den, ovanlig och upplysande.
Samma är det nog med den här boken, jag känner igen en hel del från debuten. Men här kommer flyktingsituationen närmare. Och den får mig att känna stor förståelse för familjer som söker asyl i Sverige.
Inget för den som vill ha lättläst, feelgood eller allt ordnar sig slut. Men för den som vill ha något att bita i, både vad gäller handling och skildring, är det här två böckerna ett solklart val. Även om det är lite rörigt så står andemeningen klar. Det är helt enkelt såhär det är.
Castillon, Claire: Om hon inte lever är jag död ***
Det här var inte vad jag väntat mig. Det här var riktigt otäckt. En kvinnas sönderfall, och vem kan inte förstå all den vånda hon genomgår? Att dottern försvinner och inte kommer tillbaka, att omgivningen ser på henne, både med medlidande och avståndstagande. Att livet med mannen blir ett enda smärttillstånd.
Och gradvis visar sig sanningen, men är det att dottern flyttar in tvärsöver, 10 år efter försvinnandet? Eller är det pedofili, som skildras på ett sätt som jag faktiskt tror är det värsta jag läst, trots att det skildras med lätthet. Eller är allt en dröm, en ond mardröm?
Den här boken innehåller så mycket elände och så lite nåd att jag nästan ångrar att jag läste den. Inte ens slutet ger någon lättnad.
Rose-Innes, Henrietta: Reservat ****
Tidningen Karavan ger ut noveller ibland i sin serie noir. Det här är novell nr 5.
Rose-Innes borrar djupt i läsarens erfarenhetstankar och lämnar slutet öppet. Huvudpersonen medverkar i sitt eget skeende med att ge tillbaka, nästan som ett tack för, sig själv ovetande, sin barndoms lyckliga tid när allt var lugnt i hennes liv. Och hon fick vara där hon nu är.
En fråga dyker upp, en tanke: är systerskapet, moderskapet, kvinnoskapet automatiskt lojalt? Eller togs tillfället i flykten, utan hänsyn till person?
Översätt denna författares böcker nu!
Griffiths, Elly: Mordkonsulten
Andra boken i Griffiths nya serie. Jag lyssnar numera oftast på deckarna jag läser. Och jag gillar Griffiths, men även om Harbinder Kaur gör sitt jobb och sticker ut som andra generationens invandrare, bor hos föräldrarna och är lesbisk, så slår hon ändå inte Ruth Galloway. Tyvärr.
Den första boken i den här serien, Främlingen, var lite väl pladdrig och så kan jag uppleva även den här. Det känns som att för mycket förklaras och upprepas och förenklas. Kanske är Ruths fall lite svårare eller så är det det historiska i de böckerna som väcker ett större intresse.
Jag tycker ändå att den nya serien är ypperlig att lyssna på. Så jag fortsätter.
Månadsläsning mars 2021
Schulman, Ninni: Flickebarn nr 291 ****
Rijneveld, Marieke Lucas: Obehaget om kvällarna ****
Moström, Jonas: Kameleonten
Tawada, Yoko: Sändebudet ****
Moström, Jonas: Skytten
Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust *****
Engelv, Erik: Jag är inte död ***
Bäst: Westman, Anton: Alla fyrar kring höstens långa kust Den hade verkligen allt.
Mindre bra: Moström, Jonas: Skytten Kanske är det en för mycket att lyssna på två deckare av Moström på raken.
Engelv, Erik: Jag är inte död ***
Det känns som att jag nyss läst en likadan bok? Men jag hittar den inte när jag söker.
Väldigt mycket är likt, men det som skiljer Engelvs bok från många andra i liknande genre är att här finns inte bitterheten. Engelv verkar ha god självkännedom, han vet hur livet bland Jehovas vittnen var, han förstår varför han blev så inne i sekttänket och i och med det förstår han när det är dags att bryta. Jag känner beundran för hans sätt att tackla det liv som inte blev, och att glädjas över hur han har det nu. Dessutom lyser kärleken till föräldrarna genom, det gjorde mig så glad.
En sak som jag lärde mig är att det tydligen är möjligt att föräldrar med "döda barn" dvs avhoppare, kan besöka dem i vissa situationer. Det gjorde mig också glad. Visserligen är det säkert så att många ändå inte gör det, men i Engelvs fall hände det.
Har Engelv skrivit boken själv kan han fortsätta och skriva mer.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se