Bannerhed, Tomas: Korparna *****

En strålande debut! Jag bara svepte boken med stigande engagemang. Ja, jag blev verkligen engagerad. Kände igen mig i en hel del då jag ju själv är uppväxt på ett småbruk. Men boken är så mycket mer än det den ger sig ut för. Visst finns det ofta tankar på att nästa generation ska ta över, men på så små ställen var den tiden nog ändå över. Längre fram skulle det mest troligt ha visat sig att Klas hade sluppit eftersom arrendet verkligen skulle ha sagts upp och en av de få bönder som skulle ta över byn fått det istället.

Nej styrkan i boken ligger framförallt i språket, så otroligt bra skrivet. Varje mening känns som en eftertanke så välformulerad.

Sommaren, tänkte man. Den ofrånkomliga, förhatliga, evinnerliga sommaren - som en straffkommendering till det som kallas hemma. En internering för latoxar med läshuvud. Snart är den här på riktigt.

Om två veckor finns det inte en människa kvar.

Skolgården passade över huvud taget inte ihop med prunkande tulpanrabatter och kastanjer i full blom. Skolgården skulle ligga lerig och blöt under tjocka höstlövsdrivor, [...] Det skulle lukta äpplen och svamp, då visste man att man hade nästan hela läsåret kvar. sid 46

Har jag fel när jag tror att många, många bokläsare känner igen sin skoltid i de orden?

Sidorna flyter lätt, långa korta kursiva normala. Och bilden bygger sig fram, bilden av vad som egentligen ger den fasansfulla rädslan för arvet, inte gården men själen.

Vad pappan än arbetat med skulle hans rädslor funnits men i annan skepnad. Nu är det regnet, torkan, ohyran, åskan. Och det som fascinerar mig är tanken på hur många av våra förfäder som hade det på detta sätt under många generationer. Så många småbrukare ( en stor del försöjde sig ju på detta vis innan industrierna kom), så många slag på barometern, krossade korn att smaka på för att känna av fukten, blickar mot skyn, lyssnande på väderleksrapporten, och ännu tidigare, så många rep som drogs över åkrarna för att lura frosten.

Jag ger en eloge till Bannerhed, för förmågan att föreviga ett kulturlandskap som numera är borta: småbrukarens eller småbondens som det kanske sägs söderut.

Dessutom skildrar han en familj under press och hur den långsamt går mot sin undergång. Till slut händer det oundvikliga. Men kommer Klas att klara sig? Jag hoppas det för under läsningens gång lär jag mig verkligen att tycka om den här familjen. Jag gillar Klas och hans tillflykt, fåglarna. Jag beundrar mamman som gör sitt allra bästa. Jag tror att Göran, trots sitt antydda handikapp (?), är en rar pojke. Och pappan är ett offer, både för arv och miljö och kanske även tiden som inte hade rätta mediciner för att hjälpa honom. Trots allt var han också en gång full av tillförsikt och ristade i stenen för att bli odödlig.

Boken rör och berör och fascinerar mig. Manar fram barndomsminnen och gör mig trots allt glad på ett sätt.

En författare till som vågar närma sig det onämnbara, självmordet. Och dess omgivning.

PS: Jag tänkte hela tiden jag läste, den här boken har tagit lång tid att skriva. Varje ord kändes präntat. Och så läste jag här på babbelbloggen att den tagit 10 år! Jag visste det! Och ta gärna tid på dig till nästa bok Bannerhed, en sådan här upplevelse får man bara en gång per decennium så den är värd att vänta på......!

Dessutom: omslagsbilden är perfekt!

Läst 2011

Oates, Joyce Carol: Blonde*****

Den här mastodontläsningen (mer än 800 sidor i pocketupplagan) gjorde jag i sällskap med Bokcirkeln i Sveriges Radio. Och det var en magnifik resa över fem veckor. Jag har aldrig läst en bok på det sättet förut, visst antal sidor, diskussion (envägs iofs) skrivna kommentarer (av mig) varje gång, och sen ny läsning!

Boken kändes kort, otroligt nog. Och  jag måste säga att jag är imponerad av Oates. Jag har ju alltid gillat henne, även om hon är så ojämn att jag ibland undrar om hon verkligen skrivit själv. Men den här gången har hon definitivt nedtecknat alla dessa ord själv. Det är så fascinerande att ha fått följa en kvinnas väg genom ett kort liv, fyllt av en sådan....vad ska jag kalla det.......smärta! Och följa en utveckling i ett land och i en könsstämpling som detta ju handlar om. En stämpling av Kvinnan som den bit kött männen kan ta för sig av.

Hur Norma/Marilyn var, utlevande, sexgalen, narkoman, självmordsbenägen eller bara en utnyttjad blondin, det vet jag inte efter att ha läst boken. Kanske var hon det eller så var hon det inte. Vem vet? Inte Oates i alla fall vilket hon påpekar redan i början av boken. Men att dra några slutsatser hit eller dit, vad betyder det? Boken handlar om Blonde, ingen annan. Och den är helt enkelt otroligt bra.

Orkar du bara med längden så läs den! Det är mitt råd!

Jag har kommenterat den i andra inlägg med bokcirklen i SR och skriver inte mer här

Till första träffen 12/4 har vi läst: Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Till andra träffen 19/4 har vi läst: Flickan. Tom sidan 262.

Till tredje träffen 26/4 har vi läst: Kvinnan. Tom sidan 425.

Till fjärde träffen 3/5 har vi läst: "Marilyn". Tom sidan 712.

Till femte och sista träffen 10/5 har vi läst: Senare i livet. Hela boken! 862 sidor.

Läst 2010