Thórarinsson, Árni: Häxans tid ***

En blandning av det mystiska gamla och krasst nya Island. Precis det jag förväntade mig och ville ha.

En bra deckare som fått pris 2005. Fler av Thórarinsson måste översättas.

Den oborstade journalisten Einar löser mordgåtor på Island. Boken var riktigt kul här och var, jag drog på munnen ett antal gånger. Men sen var den dessutom spännande, jag var tvungen att läsa ut den omgående. Namnen är ju lite väl egendomliga men samtidigt ger de verkligen en slags exotisk touch till texten.

När slutet kom och allt uppdagades blev det lite väl enkelt och jag ryste till ett tag över innehållets lättsamhet. Var allt så utstuderat enkelt? Men jag fick som sagt det jag förväntade mig och ville ha så jag ska inte klaga.

Den ska tydligen komma som tv serie under 2012.

Tack Bazar förlag för rec. ex.

Läst 2012

   Palm Elias: Causa mortis *** (mp3bok)

Palms första bok Corpus delicti var riktigt bra och jag ville läsa mer. Nu har jag lyssnat på hans andra bok och är tveksam. Boken var rörig och jag lyckades inte riktigt förstå historien plus att ämnet känns svårt att förnya, andra världskriget är ju trots allt väldigt omskrivet. Ella framstod också som blekare än i förra boken och så mycket obduktioner var det inte heller.

Som vanligt är ljudböcker inte riktigt min grej, undantagen hittills har ju varit geim och buzz. Den här boken kvalificerar sig inte dit. Skulle helt klart ha vunnit på att läsas.

Läst 2012

   Lundberg, Lotta: Ön ***

 mp3 bok från Booked.

Viss Spoilervarning

Olivia, den skandinaviska läkaren, har bott länge på ön. Och behövs där för handlingens skull. För vem skulle annars kunna se ön inifrån? Knappast de poliser som anländer. Och vad är det som gör att hon tvivlar på sitt eget sätt att förhålla sig till det sexuella mönster som finns på ön. Som lever ut sitt begär, sin lust. Olivia har anammat det, vill vara en del av det. Vill inte tro det. Hon förstår inte att hon är förblindad.

Den här boken skulle jag inte ha läst om jag inte fått den fritt rätt in i datorn. Nu lyssnade jag på den, och det var iofs en bra uppläsning, men jag hängde ändå inte riktigt med. I en deckare gör det ingenting, men här kändes ämnet för allvarligt för att bara fara över.

Den här boken är både för mycket inriktad på lusten och begäret, samtidigt som den tar upp mycket svåra frågor, om kolonialism, atomprov, rasism och förnedrande turism. Det nämns bara som hastigast men gör situationen svårtolkad.

Förmedlar den en sanning som vi i det pryda västerlandet vill tro på?. Det lyckliga naturfolket som synbart lever utan regler, fria under solen. Men under ytan blir vi varse ett patriarkalt, sektliknande mönster, där en hybrisgalen man utövar sin makt.

När någon ser problemet och tar tag i det, vaknar då ön upp och inser att den blivit duperad? Än en gång har det skett att begäret, (i detta fall det sexuella, men det kunde även ha varit girighet eller våld) tagit makten över människorna. Och utplånat normal mänsklighet. I detta fall mot kvinnorna. Men de går samman och slår tillbaka.

Visar prologen på sanningen? Den sanning som Olivia inte kunde/ville/vågade greppa "av personlig skäl"? För Olivia är en av förlorarna hon också, den största förloraren för hon har ju kunskapen och borde ha sett, hört, förstått. Hon blev själv duperad. Ön tog aldrig emot henne helt och fullt. Hon borde ha kallat till mötet, stått på systerskapets sida.

Även om jag inte riktigt tyckte så bra om den här boken, berör den ändå mig. Särskilt Olivia, som måste fly igen (för det gjorde hon väl eller?), nu är frågan vart.

Läst 2012

Auster, Paul: Sunset Park ****

Ännu en bra Auster. Och den här boken är en riktig roman, den levererar ett barndomstrauma, en vilsenhet, en protest mot konsumtionssamhället, en avskärming mot omvärlden och, som vanligt, slutet, överraskande som vanligt.

Boken är skriven utifrån olika synvinklar då varje kapitel utgår från en person. Men det är ingen tvekan, Miles är huvudpersonen. Och det håller hela boken igenom. Miles, och litteraturen.

[...] - för att kunna leva måste man kräva mycket litet, så lite som är mänskligt möjligt. sid 10

[...] den enda lyx han tillåter sig, utöver rena basutgifter, är att köpa böcker, pocketböcker, mestadels romaner, amerikanska romaner, engelska romaner, utländska romanter i översättning, men när allt kommer omkring är ju böcker snarare nödvändigheter än lyxartiklar och läsandet är en last som han inte har någon som helst önskan att bli botad ifrån. sid 11

På flera ställen upprepar sig Auster, radar upp över halva sidor hur något är. Men jag, som inte gillar upprepning alls, accepterar det utan att tveka.

Och saker kommer tillbaka hela tiden, halvbroderns död, Pilars skönhet och intelligens, filmen De bästa åren, utgivning och litterära mänskliga rättigheter. Resonemanget om rugby betyder säkert något men det är inget jag grunnar över. Det är de enda ställen där jag inte läser varje ord, inte ens vartannat! I övrigt är personerna både märkliga och mänskliga där de lever i sin smala verklighet.

Det är som det är med Auster, personerna lever medan man läser men efteråt minns jag sällan någon av dem. Miles Heller kommer säkert också att försvinna i glömska, men kvar blir känslan och det är den som gör att jag ständigt längtar efter att läsa Auster. Jag vet inte exakt vad jag får, men när jag läser vet jag att det är precis det här jag vill ha.

Läst 2012

 Beischer, Sara: Jag ska egentligen inte jobba här ***

En riktigt bra samtidsskildring. Den som läser den här boken lär sig garanterat nånting. Om ålderdomen, om ungdomen, om livet, om döden.

Den känns motiverat naiv, speglar ju en nittonårings upplevelse av en värld som de flesta inte möter förrän mycket längre fram i livet.

Dock innehöll den lite väl många episoder för att bli riktigt trovärdig, men det gör inte så mycket. Jag var tvungen skratta flera gånger fast jag i början tyckte att den var lite väl okänslig.

Och så ett vanligt grepp, den som är värst i mun är såklart en dement präst, vad annars? I områden där det bor många åldrande präster må personalen bäva med andra ord.

Sammantaget en bok som borde läsas av många, t.ex eleverna på omvårdnads. Det finns något bortom förvirring, skitiga blöjor och döende kroppar, det finns människor!

Tack för en angelägen bok Sara!

Läst 2012 

   Grimsrud, Beate: En dåre fri ****

Äntligen har jag läst denna bok som så länge väntat i hyllan. Och den är verkligen läsvärd. Aldrig har jag kunnat förstå psykisk sjukdom bättre än när jag läser den. Beskrivningen av hur Eli hör, lever med och lyder sina röster har gett mig en helt ny insikt i vad en psykos är och kan vara. Och dessutom av det friska i det sjuka. Alla litteraturpriser, all uppmärksamhet, alla vänner, alla självuppoffrande vårdare.

Det är imponerande, lite för imponerande ibland. Dessutom, vad går behandlingen ut på, vad ska människor omkring kunna göra, det snabba slutet, innebär det en liten bit sjukdom i det friska? Jag inser att det är en helt annan bok som handlar om det. Det här är Elis bok, sedd inifrån henne. Och hon har heller inga svar, kanske inte ens frågorna. Hon har bara ett liv som hon faktiskt vill leva, och hon gör det.

Läst 2012

   Uddenberg, Nils: Själens schamaner *** (Fackbok Vl)

Det här var en riktigt bra bok. Intressant och lättläst. Även om man inte har någon kontakt med psykvården var det givande läsning.

Boken vänder sig till alla som är intresserade av psykologi, psykiatri och lärdomshistoria, står det på Adlibris sida och det är helt sant. Där finns också ett klipp med Uddenberg, lyssna gärna på det!

Boken är också något av en biografi, men det jag gillade mest var tonen i boken, jag vill inte kalla den ödmjuk men ytterst uppriktig. 

Jag vill läsa mer av Uddenberg men alla andra böcker han skrivit verkat inte alls lika kul....

Läst 2012 

   Lagercrantz, Olof: August Strindberg/Eftertankar om Strindberg ***

Strindbergåret 2012 gick mig inte förbi när det proklamerades för ett tag sen. Och Läsutmaningen hos Ord och inga visor, här, hoppade jag på direkt.

Här finns mina reflektioner och diverse länkar om hur jag skulle göra urvalet för dessa fyra verk som ska läsas. Jag har tidigare läst Röda Rummet, Fröken Julie och Ett Drömspel.

Men om Författaren/Människan Strindberg vet jag ganska lite måste jag säga.

Så jag började med en biografi, nämligen Olof Lagercrantz. För jag ville veta mer om Strindberg innan jag läser honom. 

Och att jag har läst. Det tog sin lilla tid att komma igenom boken, men jag fick ut en hel del. Och lärde mig mycket  om Strindberg.

Lagercrantz stil är ju lite kringlig och krokig, men den var intressant hela vägen. Sen fick han tydligen mycket kritik för det ena och det andra så i den avslutande delen kommer hans Eftertankar om Strindberg där han tydliggör en del av det han skrivit. Eftersom det inte riktigt var det jag ville fördjupa mig i så läste jag boken rakt av och noterade bara en del ställen som jag spontant kände för. En del av kritiken mot boken var att där inte finns fotnoter och det kan jag faktiskt känna som en brist, för ibland tänker jag, kan han verkligen ha vräkt ur sig ditt och datt? Men jag har läst den utifrån att Lagercrantz vetat vad han skriver om.

Strindberg benämns ju kvinnohatare och antisemit. Och det finns flera exempel på båda delarna i boken. Utan att veta så mycket om Strindberg så måste man ju förstå att han var mycket psykiskt instabil och, verkar det som, van att få som han vill. Han hade ju ett stort umgänge och kvinnor fanns det gott om. Men jag vill ta upp en sak som faktiskt gav mig en annan bild av honom:

Strindberg skildrar på ett ställe Hamlet på ett förtjänstfullt sätt, (det är faktiskt intressant att läsa för att förstå Hamlet!)

och så skriver Lagercrantz:

Denna karakteristik av Hamlet passar väl in på Strindberg själv. Det universella stiger hos honom fram allt tydligare ju längre han lever. Kanske hade han, om han haft en "råare natur", inte skrivit böcker utan varit med bland dem som sökte kullkasta samhället och skapa ett bättre i dess ruiner. sid 541

Överhuvudtaget är kapitel XVI:5 mycket läsvärt om man vill få ett slags nedslag i Strindbergs texter. Känns boken oöverkomlig läs gärna enbart det kapitlet!

Det känns märkligt att Strindbergs minne lever/har levt en så tynande tillvaro. Är det hans vansinne som solkar bilden? Eller är det hans syn på kvinnorna och hans rasism?

Nu ska jag äntligen läsa det Strindberg själv skiver, för det är till syvende och sist hans författarskap jag vill åt. Där kommer jag att fokusera på kvinnorna, judarna och "revolutionen". Vad tycker karln egentligen? Eller rättare, vad vill han förmedla i sin fiktion?

Återkommer!

Läst 2012