Borchert, Wolfgang: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama ***

Från baksidan:

Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp - om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp.

Perenn förlag var så hyggliga att de skickade mig den här boken (tack!) eftersom jag genast blev intresserad av den vid en titt på deras hemsida. Och jag kan starkt rekommendera den. Novellerna är skenbart lättlästa men berör med just smärta och förtvivlan. Om natten sover råttorna, Brödet och Maskrosen stannade kvar.

Dramat var också riktigt bra, ínnehöll väldigt mycket tänkvärda tankar. Jag såg det spelas upp inför mina ögon, i svartvitt!, medan jag läste det.

Översättaren skriver att

 Det har ibland sagts att formen inte alltid är i nivå med budskapets angelägenhet i Borcherts verk, eftersom han inte fick någon tid att finslipa den. [..] Nu när

många år har gått sedan Borchert skrev sina intensivt glödande texter märker vi att ingenting i själva det konkreta uttrycket falnat eller förlorat sin kraft.

Heinrich Böll skriver i efterordet att Brochert i novellen Brödet:

...berättar genom att skildra.

Och där ligger kanske hemligheten i den här boken, texten är inte sönderstylad som många texter är idag, utan den skildrar helt enkelt ett raseri över krigets vanvett, utan bedövning, bara med realismens skärpa. Den kändes märkligt modern i sitt uttyckssätt. Kunde inte en ung arg man idag tänkas ge ut en likadant skriven bok på eget förlag? Utan några språkpoliser i sikte.

Rekommenderas både som tidsdokument (vilket tyvärr skulle kunna behandla även vår tid på  många håll i världen) och som novellsamling. Dramat är en stark bonus!

(Kanske att jag kände lite oklarheter i varför krigets för-alltid kärnfråga tog död på hans närmaste och kanske att just den frågeställningen ger ett svar på varför översättningen dröjt så länge....? Precis just där tvekade jag och även novellen Det här är vårt manifest, där Tyskland nämns lite väl frekvent. Det blev lite väl mycket ärans och hjältarnas språk även om det kanske (kanske?) är ironiskt menat....)

Läst 2011

PS. Den numera, tyvärr, nedlagda bloggen Amoroso har ett inlägg om denna roman här
Jag tänkte faktiskt när jag läste boken att särskilt  novellerna skulle vara bra att använda i undervisning.

amoroso

   Atta, Sefi: Allt gott ska komma dig till del ****

Ännu en riktigt bra afrikansk kvinnlig författare. Början på den här boken var dock riktigt trög men efter ungdomsåren tog den fart. Den är skriven på ett.....vad ska jag säga, okomplicerat sätt, liksom bara rätt upp och ned. Ska jag anmärka på nånting är det kanske att den är lite väl fragmentarisk, men den skildrar väl Lagos de år den handlar om. Huvudpersonen, Enitan, är en stark kvinna, men inte överstark eller våldsamt heroisk, hon är inte ens en bländande skönhet. Men hon är välutbildad och känner mycket för sitt land, även för sina föräldrar som kanske inte varit världens bästa. Med rättvisepatos och engagemang väljer hon sin väg och känner till slut:

Allt gott ska komma mig till del sid 402

En bok som utan sentementalitet beskriver kvinnornas situation i Nigeria. Ännu en bok kan jag tillägga. Att läsa kvinnliga afrikanska författare är att läsa feministisk litteratur, det har jag upptäckt. Så jag fortsätter läsa afrikanskt!

Läst 2011

Boardy, Elin: Allt som återstår****

En mycket annorlunda roman. Ett mycket starkt kvinnoporträtt. En helgjuten och ovanligt skriven historia om en tid som var precis såhär.

Jag är själv uppvuxen i ett småbrukarhem och jag kan gång på gång känna igen mig i tankar, ord och gärningar om man säger så. Även om det är ett halvt sekel tidigare som Boardy skildrar.

Bara det faktum att en småbrukarhustrus liv bestod av just detta, korna, barnen, tvätten, maten och mannen som kom in med leriga stövlar har Boardy verkligen kunnat skildra. Och här finns också tankarna fästade på pappret, tankar som aldrig sas av dessa kvinnor för ingen lyssnade. Och Boardy fyller tankarna med realism, så här formades en kvinnas tankevärld i början på 1900-talet. Inga filmer har visats som gett några ljud från kriget, de stred med hästar, alltså är det hennes erfarenhet av hästar som tar plats i mardrömmarna.

I hennes drömmar tar kriget gestalt av hästar. Väldiga mörka kampar med långt hovskägg och uppspärrade, glödande näsborrar. Blänkande ögonvitor, munnarnas fradga, de galopperar mot henne i dimma och hon står fastfrusen och ser dem komma. Natt efter natt och hovarnas slag mot den frusna marken är kanonskott och gevärssalvor. sid 254 storstilsupplagan

Till slut når Emma en gräns som är helt okänd vid den tiden. Nu skulle den ha kallats utbrändhet, depression, psykisk sjukdom eller kanske demens.

Vi kan tycka att den här historien är helt osannolik och tänka att tur att det inte är så idag. Och kanske att den fysiska påfrestningen har lättat. Men jag tror ändå att det finns många Emmor därute

Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig

Och det finns en trötthet, hon är då så alldeles. En röst som maler och maler i henne, långt bak i skallen. sid 408 storstilsupplagan

Hm, låter det inte som en utbrändhetsbeskrivning jag läste nyss?

Boken är så annorlunda skriven att jag undrar hur människan burit sig åt. Emmas liv är så på pricken fångat och Emmas tankar återvänder till ungdomen, är blixsnabbt tillbaka igen. Vet inget annat liv än det modern levde. Och inga annat om män än att det är de som bestämmer. Eller egentligen inte enbart så, här finns något som skulle kunna kallas åtrå, väldigt fint skildrat.

Jag känner mig sorgsen när jag läser den här boken. Sorgsen för att den påminner mig om tidigare generationer. Men samtidigt glad att någon skildrat en kvinna så ärligt och uppriktigt. Emma är inte vackrast, smartast, tuffast, mesigast, mest drabbad, (alla var drabbade på ett eller annat sätt vid den här tiden) utnyttjad, kväst. Hon är Emma och hon har fått sin plats i den här boken, inte bara på gravstenen.

Fortsätt skriva så Boardy!

Läst Bokcirkelonline

Läst 2010

Oksanen, Sofi: Utrensning *****

Jag mår illa efter att ha sträckläst denna imponerande roman. Stalins kossor var rörig fast den grep tag men den här boken gick under huden och var dessutom helt klar i sitt genomförande. Den är väl värd sina pris!

Dessutom är den komplex och genreöverskridande med sitt innehåll av historisk roman (Estlands historia), samtidproblemsroman (trafficking), relationsroman (systrarnas relation), kärleksroman, hembygdsroman, andravärldskrigsroman (vad kallar man det?), feministisk roman. Och har även drag av thriller, spänningen stregras. (Eller varför inte deckare? Mordet finns ju där, även om det inte är mord utan överlevnad). Suveränt! Här skulle det gå att göra en uttömande genreanalys.

I sin första version var den en pjäs och det går att känna, Oksanen skapar rum i romanen där människorna går ut och in i dörrarna, Estland, Vladivostok där människorna i romanen lever. Och rum i rummen, där övergreppen sker, alltid mot kvinnorna. Samma slags herrar både nu och då och samma slags våld, mot kvinnors svaghet, sexualitet, beroende. Skräcken ekar över sidorna och scenen. Den lyckliga horan (som jag personligen inte anser existerar vilket härmed bevisas) är här bara ett smutsigt stycke kött, ett horkött. Sanningen skildras med brutal uppriktighet.....inga omskrivningar. Illa, jag mår illa! 

Historien är ytterst fascinerande, meningarna glöder. Här två exemepl från vardera huvudperson:

Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem.

sid 51

De som kom från lägren klagade aldrig på något, de var aldrig av annan åsikt och de gnällde inte. Det var outhärdligt. Aliide kände en stark lust att slita loss deras rynkor vid ögonen och fårorna i deras kinder, rulla ihop dem till ett nystan och kasta det tillbaka på tåget som gick bortom Narva.

sid 228

Jonna Fries skriver i tidningen Kulturen

Utrensning är en brutal berättelse, där den förintande skammen och viljan att överleva går sida vid sida. Resultatet är lika fasansfullt som det är välkomponerat.

Jag håller med.

Oates, Joyce Carol: Dödgrävarens dotter****

En bok som vibrerar!

Ännu en riktigt bra Oates. Tyvärr påminner den lite väl mycket om Blonde för att jag ska få någon form av aha upplevelse över stilen, men den bygger tydligen på lite släktbiografiskt material då den har kopplingar till Oates farmors levnadsöde. Och i och med det känns den mycket intressant.

Helt utanför innehållet och stilen osv. funderade jag på detta med att det sällan eller läs aldrig är illustrationer i böcker nu för tiden. Möjligtvis en karta i början eller slutet. Men här har Oates låtit föra in bilder på hakkorset, svastikan. Att göra boken mer svårtrycket i och med det måste innebära att det har stor betydelse för Oates. Men varför? För att undervisa dagens människor om dess utseende och betydelse eller för att visa på Josephs tilltagande paranoia? för de senare bilderna kunde ju vara vilka streck som helst nästan.........en fråga jag skulle vilja ställa till Oates.

-------------------------------------------------------

Nu har jag läst hela boken och vet svaret på frågan jag ställde ovan, den här boken handlar ytterst om förintelsen, och hur den sträcker sig in i USA, följer med de svarta stråk av historia som Oates säkert har inuti sig själv, arvet från hennes farmor. Hur dess skugga trots allt vilar över dess efterkommande fortfarande och framgent......

Oates låter oss inte glömma och Oates gör helt rätt. Samtidigt väver hon  en vibrerande väv där varje sida förmedlar nånting nytt och där en otrolig historia växer fram, skriven som bara en stor författare kan skriva den. Ta t.ex bytet av namnet, jag ryste när sanningen om Hazel Jones till slut uppdagades. På bara några få sidor förmedlar Oates en känsla, mer dramatisk än i den bästa deckare. Och sen lämnar hon den bara. Mästerligt! I andra romaner skulle det ha känts sökt men här, helt naturligt. Hur bär hon sig åt?

Den påminner som sagt om Blonde, men där Norma Jean är svag är Rebecca stark.

Alla dessa män som påverkar Rebecca, från Hitler till fadern till bröderna till make 1 och mannen i Panamahatten, sonen, fram till make 2 och inte att förglömma, svärfadern. De lyckas inte knäcka henne.

Och till slut är det ändå blodsbanden, de judiska rötterna som förlöser henne (Jag vill i alla fall tro att hon blir det, förlöst till slut. Jag unnar henne det!).

Ett mästerverk av Oates. Igen!

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****

En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!

OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!

Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.

Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.

[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308

Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.

Läst 2010

Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning

Transplantation:

För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318

Oates, Joyce Carol: Blonde*****

Den här mastodontläsningen (mer än 800 sidor i pocketupplagan) gjorde jag i sällskap med Bokcirkeln i Sveriges Radio. Och det var en magnifik resa över fem veckor. Jag har aldrig läst en bok på det sättet förut, visst antal sidor, diskussion (envägs iofs) skrivna kommentarer (av mig) varje gång, och sen ny läsning!

Boken kändes kort, otroligt nog. Och  jag måste säga att jag är imponerad av Oates. Jag har ju alltid gillat henne, även om hon är så ojämn att jag ibland undrar om hon verkligen skrivit själv. Men den här gången har hon definitivt nedtecknat alla dessa ord själv. Det är så fascinerande att ha fått följa en kvinnas väg genom ett kort liv, fyllt av en sådan....vad ska jag kalla det.......smärta! Och följa en utveckling i ett land och i en könsstämpling som detta ju handlar om. En stämpling av Kvinnan som den bit kött männen kan ta för sig av.

Hur Norma/Marilyn var, utlevande, sexgalen, narkoman, självmordsbenägen eller bara en utnyttjad blondin, det vet jag inte efter att ha läst boken. Kanske var hon det eller så var hon det inte. Vem vet? Inte Oates i alla fall vilket hon påpekar redan i början av boken. Men att dra några slutsatser hit eller dit, vad betyder det? Boken handlar om Blonde, ingen annan. Och den är helt enkelt otroligt bra.

Orkar du bara med längden så läs den! Det är mitt råd!

Jag har kommenterat den i andra inlägg med bokcirklen i SR och skriver inte mer här

Till första träffen 12/4 har vi läst: Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Till andra träffen 19/4 har vi läst: Flickan. Tom sidan 262.

Till tredje träffen 26/4 har vi läst: Kvinnan. Tom sidan 425.

Till fjärde träffen 3/5 har vi läst: "Marilyn". Tom sidan 712.

Till femte och sista träffen 10/5 har vi läst: Senare i livet. Hela boken! 862 sidor.

Läst 2010

Toer, Pramoedya Ananta: Människornas jord ****

Det gick inte att ge den här boken mindre än en fyra, även om jag stundtals upplevde den oerhört mastig. Författarens citat börjar boken:

Denna smala stig har redan

trampats många gånger,

men denna gång görs färden

för att bana väg.

                        P.A.T

Indonesiens historia, ett blankt blad på min karta. Men nu, tack vare Lyrans utmaning, börjar jag sakta närma mig ett land och ett nytt författarskap :Pramoedya Ananta Toer, författaren som i fjorton års tid satt som politisk fånge på ön Buru. Han hade länge planerat en svit romaner som skulle skildra Indonesiens väg från kolonialt förtryck under holländarna till självständighet på 1940-talet. (ur wikipedia)

Den här boken, Människornas jord, är den första delen av fyra i den sk Burukvartetten. Sen kommer Barn av alla folk och Fotspår. Den fjärde delen verkar inte vara översatt ännu. Det är omfattande böcker med vidunderligt vackra omslag.

Det berättas en historia på dessa sidor med en stor del dialog, det moderna möter traditionen, som när modern berättar för Minke/Gus om kännetecknen på den javanske riddaren: hus, kvinna, häst, fågel och keris. (en speciell dolk), och vad de symboliserar. Essensen av den visdom som fötts ur århundraden av erfarenhet, som måste föras vidare av de infödda själva. (sid 323 ff).

Och vad boken verkligen handlar om:

Ja, detta var ingenting annat än ett fall
där den vita rasen slukade de infödda [...]
Kanske var det detta som
kallades en kolonial fråga [...]

 - att sluka ett erövrat infött folk. (sid 345)

Jag fascinerades!