Fransson, Ramona: Dyrbar Kärlek**

Det var länge sen jag läste en bok där allt,och då menar jag precis allt, uttalas. Allt från känslor och tankar till kroppsliga funktioner och dessutom självklara saker om samhället som måste betecknas som klyschor.

Det var inget för mig mao, men bitvis var den faktiskt spännande och den var trots stilen, lättläst. Allt var så förutsägbart och våldet i morden konstrasterade skarpt mot den lättsamma stilen. Vilket kanske ändå var bokens styrka, samhället är så normalt och vanligt och våldet så vidrigt och skrämmande.

LillaOs deckarutmaning

Läst 2010

Martinson, Moa: Kvinnor och äppelträd****

Jag får i min hand en nött bok när jag hämtar mitt exemplar på biblioteket. Så nött att Moas ansikte nästan inte syns på omslaget. Men hennes ord lyser boken igenom.

Jag är fascinerad! Inte över bokens stil, texten spretar hit och dit och byter anslag och fokus hela tiden. Ömsom naturskildringar, ömsom stadsskildringar, en spekulativ början (badscenen som jag ibland undrar om det är det enda folk orkat läsa, så omtalad som den är) ömsom bymentalitet, fattigdom och elände, rika bönder och ilska och hat. Samtidigt som det finns så mycket värme och medkänsla och systerskap utan att ordet nämns. Dessutom några paranteser som jag har en känsla av att Martinson satt in för att sedan väva i innehållet i texten men det glömdes liksom bort. Kort sagt, själva kompositionen vacklar. Men det struntar jag i för innehållet vibrerar.

Witt-Brattström skriver i Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet

På en rad punkter är romanen mycket oprecis. Det är bara när det gäller kroppens paradigm som texten blir exakt och utförlig. Kvinnorkroppens kluvna diskurs är romanens egentliga huvudperson.
sid 170 (pocketupplagan)

I förordet till Kvinnor och äppelträd skriver Witt-Brattström:

Det är livet, som det gestaltar sig efter två unga kroppars möte i naturens soliga sköte, som intresserar Moa.

Så långt från populärkultur man kan komma alltså......här lever de inte lyckliga i alla sina dagar, men de lever verkligen och det är våra far och morföräldrars liv, ja ännu äldre generationers liv beroende på när vi själva är födda, som spelas upp inför oss.  

Nåväl, denna nötta biblioteksbok hade en notering, ett frågetecken vid en mening en bit in i boken. Åh, vilken känsla att möta en annan läsare på detta sätt! Jag blev lite exalterad där ett tag måste jag erkänna!

Det var stycket om Ellens åtrå när hon känner begär till sin man som föranledde denna okända läsare att skriva ett ? i marginalen:

Hur ska en man kunna älska och ära en hustru som väcker honom mitt i natten för sin åtrås skull. sid 109

En läsare som än inte lärt sig att vid den här tiden var kvinnan verkligen en av två sorter, madonna eller hora. Horan kände lust och madonnan gjorde det inte. Basta!

Jag är böjd att tro att här finns essensen i Martinsons Kvinnor och äppelträd. Kvinnor kan! Ja även gifta kvinnor kan känna åtrå och det vill Martinson tala om, det budskapet vill hon sprida. Det och hur kvinnor födde barn under orimliga förhållanden.

Det är som det står i förordet, Witt-Brattström igen:

Skildringen av Ellens begär till sin man och av Sallys förlossning på stuggolvet hör till romanens höjdpunkter.

Inte konstigt att SvD recensent vid den tiden, Anders Österling utbrister:

Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar. (förordet)

(Stackars karl! OBS: min åsikt!)

Man måste faktiskt komma ihåg att det var en tid utan preventivmedel och utan pappors närvaro vid förlossningen, utan pappamånader och smärtlindring. Vilket inte gör saken bättre men mer förståelig. Och Martinsons mod att beskriva det än mer beundransvärt!

-----------------------------------------------------------------------------------

Det är stimulerande men lite småstressande att delta i alla dessa utmaningar som jag gör, nu blev jag ju jättesugen på att läsa mer av Martinson samt hela Witt-Brattströms bok Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet och inte bara små delar.

Kanske jag ska börja med en biografi nu och då också? Och börja med  Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet.

Läsutmaning Skrivande svenskor

Läst 2010

 Lispector, Clarice: Stjärnans ögonblick *****

Lyrans jordenrunt

Läsupplevelser. Den kategorin borde jag ha i min blogg och där borde den här boken hamna, nu och genast.

Direkt jag började läsa kände jag att aha! Och detta aha höll i sig boken igenom.

För att ingen ska missta sig, enkelheten uppnår jag bara genom hårt arbete. sid 11

Det säger författaren till romanen, alias en av dess personer, alias Lispector själv. Dvs boken är en författares verk, samtidigt som författaren beskriver sitt verk utifrån sitt skrivande.

Genom att bland annat uppfinna en författare till romanen som samtidigt blir en av dess personer problematiserer Lispctor det fiktiva berättandet och hon drar också in läsaren i den litterära skapandeprocessens själva centrum. /efterordet/ sid 123

Historien är inte på något sätt orginell, det är sättet att berätta historien som är det. Eller orden som berättar den. Sammansättningen av orden. Som författaren/en av bokens personer/Lispctor själv säger:

Ja, allt detta, historien är historia. Men utan att någon gång glömma att ordet är frukten av ordet. Ordet måste likna ordet. Att nå det är min främsta skyldighet mot mig själv. Och ordet får inte vara förskönat eller konstnärligt fåfängt, det måste bara vara sig. sid 23

Läs fortsättningen på det citatet, ja läs hela boken. En brutal uppgörelse med författarens krav på sig själv.

Jag skulle kunna citera mer och mer och mer, men det går ju inte för sig.

Det här är två böcker i en, Lär dig skriva orden och Macabéas tragiska liv. Plus upptäckten av ett nytt författarskap. Kan det bli bättre?

Läst 2010

En ingång till författarskapet finns här

Persson, Leif G W: Den döende detektiven ***

En riktigt bra Leif G W är det här. Jag sträckläste den och den var riktigt, riktigt intressant och spännande. En fördel var att idioten Bäckström äntligen ordentligt förpassats till periferin, vilket jag till fullo insåg hur mycket jag jag uppskattade när jag på slutet fick en liten dos igen. Jag har nämligen läst flera böcker av Persson som jag gett varierande omdöme......särskilt den näst sista där Bäckström härjade fritt.

Jag håller faktiskt med SvD, han har lyckats väl G W! Kanske att det svåra ämnet pedofili kräver sin man och han bestod provet. För trots ett lätt anslag, nånstans under ytan darrar det av hat och en vrede mot den här sortens förövare, något som måste ut med full kraft. Och hämnden är personlig, hur skulle den annars kunna bli så våldsam? Skickligt G W!

Men:

Det här är inte bara en cold case historia utan också en riktig memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) roman. Redan tidigare har jag ju sett samma tendenser hos Amos Oz och Philip Roth och fler äldre manliga författare lär följa i samma fotspår. Ja kanske att vissa kommer att tycka att det är för mycket tjafsande om horisontalläget, att själva kriminalhistorien kommer i skymundan. Men det är inte min åsikt i alla fall.  

Ska du ge bort en deckare till Far på farsdag eller i julklapp, den här är inget dåligt val!

Själv hängde jag på låste på bibblan och blev först att läsa den! Var det värt fem kronor i reservationsavgift!? Självklart!

Munroe, Alice: Kärlek vänskap hat***

Den här boken har väntat länge i hyllan och snart kommer den ju dessutom i Lyrans utmaning, så jag tog med den på en resa för noveller är ju alltid bra vid dylika tillfällen. Om de är bra i övrigt låter jag vara osagt då jag egentligen inte är så förtjust i den korta formen. Jag vill hela tiden veta mer.

Och så är det verkligen i Munros noveller. Hon skriver väl, på kort tid lär man känna personerna och det är riktigt intressant att läsa nånting från nordamerika igen. Men hon lyckas inte avsluta dem ordentligt. Eller så avslutar hon dem för ordentligt. Det var länge sen jag läste en novellsamling där jag så tydligt vill veta mer......slutet är plötsligt där och jag tänker, neeej det får inte komma redan.

Är det bra eller dåligt? Jag måste fundera på det och läsa Nära hem, en roman av samma författare. Då kanske jag vet svaret.

Boktoka skriver att hon läst att det är sagt om Munros noveller att varje novell bär en roman inom sig. Det  kändes helt sant. Om man med det menar att det behöver en romans form för att få novellerna att blomma ut förstås. Menar man att de är lika uttömmande som en roman håller jag inte med.

Jag har just läst Dödgrävarens dotter av Oates och jag tänker: om man tagit ett utdrag ur den boken och presenterat som novell skulle det ha gett den här känslan av tomhet. När jag la Oates åt sidan var boken klar, som en bra roman ska vara. Munros noveller är inte klara, men det kanske är så det ska vara?

Bokslukaren skriver lite om varje novell och jag blir förvånad över att jag knappt kommer ihåg dem. Hur är det möjligt? Jag har ju nyss läst. Ja den sista kommer jag ihåg väl, den med den dementa hustrun men kanske mycket för att min egen mor blev just dement. Och novellen om släktingen som användes i en författares roman (speglar balansgången för alla som skriver och av nödvändighet använder sina egna erfarenheter). Men enbart för att den släktingen hade dialys innan hon dog.

Men sen när jag riktigt tänker efter, visst minns jag. Men hur länge?

Gemensamt för novellerna är det som orginaltiteln anger, Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage, lite väl nerkortat i svenska översättningen kan jag tycka. För det handlar mycket om äktenskap och relationer mellan människor, och framförallt väldigt starka känslor. En undertryckt kritik mot det patrialkala samhället vibrerar i de flesta novellerna, men kvinnorna har huvudrollen. Och det finns en uppriktighet som jag uppskattar. Det är inte bättre än så här att vara människa.

”Att läsa Alice Munro är att lära sig något varje gång som du aldrig tänkt på förut,” skriver The man booker international price juryn. Jag håller inte riktigt med, snarare tvärtom. Just det där okända känns bortskalat.

För att veta om Munro är en värdig nobelpriskandidat, som många hävdar, måste jag läsa mer av henne. Den här boken kan vara hennes försök att vid 70 år minnas en tid som flytt. Nånstans kändes den som skriven för länge sen och inte in på 2000talet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Transplantation och dialys i böcker:

Jag frågade hur Alfrida mådde, och kvinnan sa att hennes syn var så dålig att hon praktiskt taget var blind. Hon hade också haft allvarliga njurproblem, vilket innebar att hon måste genomgå dialys två gånger i veckan. sid 112

Läst 2010

McCarthy, Cormac: Vägen***

Vägen, en omtalad, hyllad, belönad, prisad bladvändare. Och  javisst, det är en bladvändare som jag läste ut tämligen omedelbart. Och jag måste säga att jag är lite...... förvånad. Och faktiskt lite oberörd. Så egendomligt tänkte jag. Vart har mina känslor tagit vägen? Jag förmådde inte känna sympati med mannen och hans son och miljön kändes liksom inte trovärdig. Allt var dött men i slutet fanns det en dalgång med en massa blommor, var det en hägring eller vad? Och mannen var så sjuk men orkade ändå gå 15 kilometer på två dagar......lite herovarning där eller? Och de var de goda, dödandet var endast ett och då personligt (pojken var hotad). Alla inser att innan de kommit så långt, överlevt så länge, måste fruktansvärda saker ha hänt......men var finns de? Innan första sidan.......

Greppet att börja handlingen långt in i historien var i sig kanske nödvändig, men alla dessa frågor som poppar upp i ens skalle, varför får de inga svar? Vad var det som hände, då för flera år sen. Kärnvapenkrig? Om allt liv var dött, hur kunde människan leva? Jag kan inte låta bli att jämföra med snart 50 år gamla På stranden av Shute som jag också läst i Lyrans dystopiutmaning. På något egendomligt sätt kändes den boken mer trovärdig än den här! Hur är det möjligt?

Dialogen fyller ut, snabb, oftast torftig, sparsmakad kan man tycka. Kanske helt enkelt manlig men passar precis. Inget filosoferande, askan är sig själv nog i deras munnar.

Ändå kände jag en form av lättnad över att inget ältades, att det var nuet som gällde hela boken igenom. Att vi kommer in vid vändpunkten......

När fotona lades på vägen var det som när en svårt sjuk människa får sin dom; en månad! Men på ren vilja överlever hon många månader till. Och får ibland uppleva goda stunder. Liksom de ibland, när mannen lyfter på ett lock, finner oskövlade ställen med "god mat" som de kan frossa i (att jämföras med stället där den "onda maten" finns, jag säger inte mer men ryser vid minnet). Ett av flera berättartekniska grepp som visar på att författaren verkligen kan skriva.

Och varför mannen håller dem vid liv anges redan i början:

Han visste endast att pojken var hans berättigande. Han sa: Om han inte är Guds ord har Gud aldrig talat. sid 8

Är det den amerikanska drömmen att vi kan leva vidare, att vi är utvalda?  Var de  utvalda, därför hade de tur? Kunde hålla sig efter vägen, Den Rätta Vägen. Pojken en messiasgestalt?

Sammanfattningsvis är det här en bok som jag inte glömmer. En bok som väcker frågor, men som inte riktigt berör.

Den är filmad och när jag tittar på några klipp från filmen inser jag att den plockar bort glorian från boken. På gott eller ont? Det vet jag när jag sett den.........

Stefánsson, Jón Kalman: Himmel och helvete*****

Vi bör ägna oss åt dem som är viktiga för oss och som står för det goda.

sid 205

Nästan i slutet av boken står raderna ovan. Det är bara några av de viktiga ord i nygamla meningar som står i Stefánssons roman Himmel och helvete. Och det är bara en rad av alla dessa skimrande rader som finns i denna bok, på nästan varje sida finns något jag skulle vilja citera. Jag läser varje ord, varje mening, varje sida och känner: det här är stor litteratur!

Även om jag skulle spoila hej vilt och talade om allt och hur det slutar osv så skulle du ändå bara älska boken när du läser den, så otroligt genomtänkt är språket, fullt av enkla ord i nya meningar..........

Titeln kan jag dock inte förstå när jag läst boken. Varför inte ta nånting lika (skenbart) enkelt som Livet och döden t.ex För det handlar den här boken i allra högsta grad om. Livet i litteraturen och döden i litteraturen. För det är litteraturens kraft som genomsyrar boken. Även om historiens karga vingslag flytande lätt beskriver "för mer än hundra år sen. Och i dag. " som det står på baksidestexten, så är det ändå Litteraturen som är beröringspunkten i berättelsen.

Hur var det att älska Orden då, på Island för länge sen?

Att läsa dikter av en blind poet, lånade ur en blind läsares bokhylla, för den tiden lika välfylld som dagens bokbloggares bevisar på sina bloggars bilder att deras är?

Att veta att naturen måste få kräva sina offer, då, för på den tiden kom ingen undan, särskilt inte den som älskade Orden. Den var bara på fel plats hela tiden eftersom  ingen annan plats fanns.

Att sörja, att vilja välja döden men sen finna livet i en krets där alla är ett i Orden. Ah, underbart!

Måste bara citera ett fåtal av de ställen som jag markerade:

Natten kommer

och den kastar

över alltsammans,

åtföljd av tystnad,

sin skymningskappa

läser Bárdu i Det förlorade paradiset, han vickar boken så att skenet från fotogenlampan ska nå fram, ett ljussken som lyckas lysa upp en bra diktrad har sannerligen fyllt sitt syfte. Läpparna rör sig, han läser raderna om och om igen, och för var gång blir världen lite större inom honom, den utvidgas. sid 34

Livet har dessutom den fördelen framför döden att du vet ungefär vad du har framför dig, döden är däremot den stora ovissheten och det finns få saker som går lika illa åt människan som ovissheten, den är det allra värsta. sid 81

Jag befinner mig i en roman! Den tanken slår ner i honom och kommer honom till undsättning, räddar honom, någonstans har han läst om allt detta: en divan, en fåtölj, såna här koppar, detta som kallas kex eller kakor [...] sid190

Poesin är som havet, och havet är mörkt och djupt, men även blått och underbart vackert, där simmar många fiskar och där lever alla slags varelser och alla har inte gott in sinnet. sid 195

[...] kanske helvetet är en boksamling och man är blind, mumlade han. [...] sid 199

Vi bör ägna oss åt dem som är viktiga för oss och som står för det goda. sid 205

Läst 2010

Oates, Joyce Carol: Dödgrävarens dotter****

En bok som vibrerar!

Ännu en riktigt bra Oates. Tyvärr påminner den lite väl mycket om Blonde för att jag ska få någon form av aha upplevelse över stilen, men den bygger tydligen på lite släktbiografiskt material då den har kopplingar till Oates farmors levnadsöde. Och i och med det känns den mycket intressant.

Helt utanför innehållet och stilen osv. funderade jag på detta med att det sällan eller läs aldrig är illustrationer i böcker nu för tiden. Möjligtvis en karta i början eller slutet. Men här har Oates låtit föra in bilder på hakkorset, svastikan. Att göra boken mer svårtrycket i och med det måste innebära att det har stor betydelse för Oates. Men varför? För att undervisa dagens människor om dess utseende och betydelse eller för att visa på Josephs tilltagande paranoia? för de senare bilderna kunde ju vara vilka streck som helst nästan.........en fråga jag skulle vilja ställa till Oates.

-------------------------------------------------------

Nu har jag läst hela boken och vet svaret på frågan jag ställde ovan, den här boken handlar ytterst om förintelsen, och hur den sträcker sig in i USA, följer med de svarta stråk av historia som Oates säkert har inuti sig själv, arvet från hennes farmor. Hur dess skugga trots allt vilar över dess efterkommande fortfarande och framgent......

Oates låter oss inte glömma och Oates gör helt rätt. Samtidigt väver hon  en vibrerande väv där varje sida förmedlar nånting nytt och där en otrolig historia växer fram, skriven som bara en stor författare kan skriva den. Ta t.ex bytet av namnet, jag ryste när sanningen om Hazel Jones till slut uppdagades. På bara några få sidor förmedlar Oates en känsla, mer dramatisk än i den bästa deckare. Och sen lämnar hon den bara. Mästerligt! I andra romaner skulle det ha känts sökt men här, helt naturligt. Hur bär hon sig åt?

Den påminner som sagt om Blonde, men där Norma Jean är svag är Rebecca stark.

Alla dessa män som påverkar Rebecca, från Hitler till fadern till bröderna till make 1 och mannen i Panamahatten, sonen, fram till make 2 och inte att förglömma, svärfadern. De lyckas inte knäcka henne.

Och till slut är det ändå blodsbanden, de judiska rötterna som förlöser henne (Jag vill i alla fall tro att hon blir det, förlöst till slut. Jag unnar henne det!).

Ett mästerverk av Oates. Igen!