Inlägg publicerade under kategorin Deckare
Lihammer, Anna: Än skyddar natten ***
Medan mörkret faller, Lihammers debut, innehöll väldigt mycket mera än bara deckargåtan, om man säger så. Så var det väl också med den här boken, men det tilltalade mig mindre. Iofs uppdagas rashat i och med de tyska lagarna om äktenskap mellan judar och tyskar, och hur tyskarna tämligen fritt rörde sig i Sverige, med de styrandes goda minne. Men den nådde inte upp till debutens nivå intressermässigt. Däremot skulle den göra sig utmärkt som film, bara omslagsbilden ger en hint om vinjetten.
Lihammer är en lovande författare helt enkelt. Att förklä det i deckarens form känns lika onödigt i båda böckerna. Men som jag skrev vid debuten, det är ju ett sätt att bli läst.
Läst 2015
Marklund, Liza: Du gamla, du fria ***
Vet inte varför men plötsligt slutade jag läsa Liza Marklund. Eftersom hennes senaste ser intressant ut måste jag alltså omg läsa ikapp.
Och jag blev verkligen inte besviken på Du gamla, du fria. Otroligt, så skitigt intressant. Så det är så gisslandraman går till. I verkligheten (?). Marklund har gjort ordentlig research så mest troligt är det verkligen nära sanningen.
En bok med många skeenden som vävs in i varandra. Och verkligen spännande. Läsvärd.
Läst 2015
Hawkins, Paula: Kvinnan på tåget ***
Javisst, det här var en bra deckare. Och en bra skildring av en alkoholist. Lite spännande utimellan. Gör sig säkert mycket bra som film med Det Vackra Folket i fokus.
Idén med tågfönstrets utsikt var ovanlig och riktigt ny. Och historien spanns i en cirkel för att minskas och dras åt.
Jag gillade Rachel, lite mot min vilja måste jag säga. Dyker hon upp igen tro? Den hjärnan kan i nyktert tillstånd tänka riktigt klart.
Det är nog igenkänningsfaktorn som gör den så populär. För tyvärr tror jag den speglar en riktigt vanlig verklighet, som finns bakom många tidningsrubriker idag. För riktigt så bra som det är sagt tycker jag inte att den var. Klart läsvärd dock.
Läst 2015
Alsterdal, Tove: Låt mig ta din hand ***
2014 års vinnande deckare i Deckarakademin. Men jag blev lite besviken. Början och slutet var en deckare, javisst. Men mitten var nånting annat. En roman? Ett försök till dokumentär om en motståndsrörelse och dess metoder? En längtan efter att beskriva våldet och militärdiktaturen som fick många att fly till bl.a Sverige? Hur Saken kan få människor att bli så besatta att inget annat gäller? Jag vet inte, det var iofs intressant att läsa men blev för omfattande i min smak.
Ämnet kändes nytt och det var vällovligt, därför blev boken utläst. Inte förrän precis mot slutet blev det spännande, så där gick läsningen undan.
Ett plus för tidshänvisningen som gjorde att jag hängde med utan problem. Jag gillar inte att hela tiden fundera över vad-var-när då jag läser.
Min egen Litteraturprisutmaning 2015
Läst 2015
May, Peter: Lewismannen ***+
Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.
Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta! Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.
May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:
Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178
Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?
Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.
Slutsats: Läs!
Lästa 2015
Lihammer, Anna: Medan mörkret faller ***
Årets första deckare blev en debutant som dessutom vunnit Deckarakademiens debutantpris 2014.
Ämnet är väldigt intressant, rasbiologi, steliriseringslagen, 1930 talet. Mycket tänkvärda saker kommer fram som säkert är sanna:
Barn fick läsa rasbiologiska böcker i skolan, en generation som inympades med rastänkande, lärde sig att sortera och värdera varandra redan i småskolan. sid 45
De vande folk vid att inte se alla som lika mänskliga, vande dem vid att idén att människovärdet är mätbart och möjligt att ranka. I grunden var det alltid samma saker, om och om igen. Hatet mot judarna, hatet mot den individuella självständiga kvinnan (min understrykning) och de homosexuella, och så den nostalgiska längtan tillbaka till ett förgånget som aldrig funnits, ett fantasiförflutet. sid 64
Jag reagerade när jag läste det understrykna. Och fann det på fler platser
[...] steriliseringsfanatikerna...Deras moralism och bakåtsträvande kvinnosyn, deras syn på individen. sid 204
[...] den syn på kvinnan som framkommit i diskussionen om steriliseringslagen. Besattheten av sexualmoralen, den ständiga användningen av uttryck som "sexuellt vidlyftig" och "sexuellt opålitlig". Men det gällde bara kvinnor. sid 205.
Här hittar jag en ny nyckel till den syn på kvinnan som aldrig verkar förändras. Fascinerande!
Men deckargåtan då? Den var lite för rörig. Det kördes hit och dit och namn på olika pjäsgestalter varvades med titlar på män, påfallande ofta utan empati. Det blev till slut så att när upplösningen kom visste jag varken ut eller in. Och inte ville jag läsa om den heller för att få klarhet. Jag bryr mig oftast inte sådär jättemycket om vem mördaren är, särskilt inte i den här boken som innhöll så mycket annat.
Kanske skulle den vunnit på att vara en roman istället. Men jag är inte så säker. Det här är en bok med en agenda, det gillas alltid! Och som deckare blir den dessutom läst!
Läst 2014
Locke, Attica: Svarta vatten ***
Trögläsning var det i första halvan av Svarta vatten. Men så plötsligt började det kännas intressant. Hur rasmotsättningarna tog sig uttryck i Texas under de dåtidsår som skildras här, där nutiden är 80-talet, det var riktigt intressant. Mordet och våldet och strejkerna fick stå tillbaka för dåtidens kamp, som helt klart var bokens behållning.
Jay drogs med i den första vågen av aktivism som vanlig medlem i SNCC, Student Non-violent Coordinating Committee, som hade en stark ställning på campus och i hela Södern. SNCC växte fram ur samma tradition som SCLC, Southern Christian Leadership Conference, som var den grupp dr King ledde under femtio- och sextiotalen. Det var en tradition som genomsyrades av övertygelsen att moralens kraft är ett reellt och mäktigt vapen, eller snarare av förhoppningen att det gick att få vita att för skams skull göra det rätta. sid 179
Locke har själv skrivit ett efterord i boken som beskriver den besvikelse som följde när medborgarrättsrörelsens kamp inte nådde ändå fram. Jag önskar det stått först för nånstans gav det på få rader en tillbakablick som inte boken tog upp förrän i mitten.
Läst 2014
Spänningsutmaningen hos Mias bokhörna är klar.
Dessa deckare har jag läst
Överlag bra deckare, en del nya författare, en del välkända.
Här är länken till mina reflektioner.
Tack för en trevlig läsutmaning Mia!
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se