May, Peter: Lewismannen ***+

Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.

Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta!  Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.

May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:

Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178

Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?

Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.

Slutsats: Läs!

Lästa 2015

   Lihammer, Anna: Medan mörkret faller ***

Årets första deckare blev en debutant som dessutom vunnit Deckarakademiens debutantpris 2014.

Ämnet är väldigt intressant, rasbiologi, steliriseringslagen, 1930 talet. Mycket tänkvärda saker kommer fram som säkert är sanna:

Barn fick läsa rasbiologiska böcker i skolan, en generation som inympades med rastänkande, lärde sig att sortera och värdera varandra redan i småskolan. sid 45

De vande folk vid att inte se alla som lika mänskliga, vande dem vid att idén att människovärdet är mätbart och möjligt att ranka. I grunden var det alltid samma saker, om och om igen. Hatet mot judarna, hatet mot den individuella självständiga kvinnan (min understrykning) och de homosexuella, och så den nostalgiska längtan tillbaka till ett förgånget som aldrig funnits, ett fantasiförflutet. sid 64

Jag reagerade när jag läste det understrykna. Och fann det på fler platser

[...] steriliseringsfanatikerna...Deras moralism och bakåtsträvande kvinnosyn, deras syn på individen. sid 204

[...] den syn på kvinnan som framkommit i diskussionen om steriliseringslagen. Besattheten av sexualmoralen, den ständiga användningen av uttryck som "sexuellt vidlyftig" och "sexuellt opålitlig". Men det gällde bara kvinnor. sid 205.

Här hittar jag en ny nyckel till den syn på kvinnan som aldrig verkar förändras. Fascinerande!

Men deckargåtan då? Den var lite för rörig. Det kördes hit och dit och namn på olika pjäsgestalter varvades med titlar på män, påfallande ofta utan empati. Det blev till slut så att när upplösningen kom visste jag varken ut eller in. Och inte ville jag läsa om den heller för att få klarhet. Jag bryr mig oftast inte sådär jättemycket om vem mördaren är, särskilt inte i den här boken som innhöll så mycket annat.

Kanske skulle den vunnit på att vara en roman istället. Men jag är inte så säker. Det här är en bok med en agenda,  det gillas alltid! Och som deckare blir den dessutom läst!

Läst 2014

   Locke, Attica: Svarta vatten ***

Trögläsning var det i första halvan av Svarta vatten. Men så plötsligt började det kännas intressant. Hur rasmotsättningarna tog sig uttryck i Texas under de dåtidsår som skildras här, där nutiden är 80-talet, det var riktigt intressant. Mordet och våldet och strejkerna fick stå tillbaka för dåtidens kamp, som helt klart var bokens behållning.

Jay drogs med i den första vågen av aktivism som vanlig medlem i SNCC, Student Non-violent Coordinating Committee, som hade en stark ställning på campus och i hela Södern. SNCC växte fram ur samma tradition som SCLC, Southern Christian Leadership Conference, som var den grupp dr King ledde under femtio- och sextiotalen. Det var en tradition som genomsyrades av övertygelsen att moralens kraft är ett reellt och mäktigt vapen, eller snarare av förhoppningen att det gick att få vita att för skams skull göra det rätta. sid 179

Locke har själv skrivit ett efterord i boken som beskriver den besvikelse som följde när medborgarrättsrörelsens kamp inte nådde ändå fram. Jag önskar det stått först för nånstans gav det på få rader en tillbakablick som inte boken tog upp förrän i mitten.

Läst 2014

Spänningsutmaningen hos Mias bokhörna är klar.

Dessa deckare har jag läst

• Januari : Schulman, Ninni: Flickan med snö i håret; Här
• Februari: Mortimer, Michael: Jungfrustenen  (mp3) Här
• Mars Mo, Johanna: Döden tänkte jag mig så Här
• April Ninni Schulman: Pojken som slutade gråta Här
• Maj Mo, Johanna: Vänd om och var stilla Här
• Juni Einhorn, Stefan: Stenträdet Här
• Juli Wikner, Pontus: Låsta lusthus Här
• Augusti Griffiths, Elly: De utstötta Här
• September Flynn, Gillian: Vassa föremål Här
• Oktober Hannah, Sophie: Monogrammorden Här
• November Grebe, Camilla / Leander - Engström, Paul : Handlaren från Omsk Här
• December Appelqvist, Kristina: Minns mig som en ängel Här

Överlag bra deckare, en del nya författare, en del välkända.

Här är länken till mina reflektioner.

Tack för en trevlig läsutmaning Mia!

   Appelqvist, Kristina: Minns mig som en ängel ***

Kan jag annat än gilla en författare/huvudperson som tänker som jag?

[...] men ännu roligare var det att forska. Att får gräva ner sig i specifika frågor för att samla fakta och sedan dra nya slutsatser om en författare eller ett verk. Det var som en skattjakt eller som att knäcka svåra gåtor. Det var kanske därför hon var så bra på att hitta saker på nätet. Hon var helt enkelt road av att söka detaljer som sammantaget gav mängder av spännande kunskap. sid 69

Dessutom nämns flera författare av rang, mest Karen Blixen men även fler favoriter. Mina favoriter alltså. Och att flirta med publiken är inte helt fel i det här fallet.

Ja, Helenas huvud är fullt av litterära tankar och funderingar, som hon borde fått analysera och dra slutsatser av under essäliknande former. Fast konstigt nog fungerar deckarbiten också och jag funderade faktiskt på mördaren nu och då. Och Nobelpriset. Och litterära sällskap och deras priser. Det gillar jag.

Appelqvist är ny för mig, och det är tack vare att jag vann boken på Kulturkollo, tusen tack för det! som jag nu läst henne. Är inte så pigg på att börja nya deckarserier men jag kommer att läsa nästa bok. Jag gillar sättet att skriva och Litteraturen! såklart....

Läst 2014

   Grebe, Camilla / Leander - Engström, Paul : Handlaren från Omsk ***+

Moskva noir kallas den här serien, där bok nr ett Dirigenten-från-st-petersburg, var så pass bra att jag faktiskt sett fram emot att läsa del två, alltså Handlaren från Omsk.

Och jag citerar Magnus Utvik i Gomorron Sverige, vars recensioner brukar gå att lita på, så även i detta fall:

Det är välskrivet, det är spännande, det är politiskt raffinerande. (Betyg: fyra solgula böcker. Min anm.)

Och så är det, välskrivet javisst. Lite humor här och var lättar upp en aning och det är egentligen bara på slutet jag börjar lägga märke till att på flera sidor slår instinkten till i olika meningar (är det instinkten som gör att man uppfattar falska toner? undrar jag), jag gillar ju inte upprepningar direkt så det var väl lite väl ofta.

Det kan ju ha varit mer sånt tidigare som jag inte upptäckte eftersom det är riktigt spännande nästan ändå till slutet där de korta kapitlen ska driva upp tempot men där man inser att nu är det snart slut så då är det dags att stoppa försöket med att förstå det politiskt raffinerande, som jag faktiskt omfattar med en suck, jaha, de där vapnen är alltid ute på vift.*

Och då vill jag bara att det just tar slut så jag kan börja se fram emot nästa bok där jag tror att en ny huvudperson tar plats.

Det jag gillar med Moskva noir är namnen. Det känns så exotiskt, så....ryskt. Som att läsa Dostojevskij, nåja lite i alla fall. Dessutom gick det att skilja på karaktärerna även den här gången, som i förra boken.

Jag blev glad när jag såg en karta i början, men måste säga att jag inte riktigt förstod varför den fanns där. Svårläst var den dessutom och jag försökte hitta platser men gick bet flera gånger. Kul men inte användbar direkt.

Läst 2014

spänningsutmaning 2014

* Där pengar talar är samvetet tyst. Ryskt ordspråk, citerat i början av boken

   Hannah, Sophie: Monogrammorden***

Jag läste många Agatha Christie i min ungdom, tills jag kom på hennes knep. Sen läste jag inga fler.

Men nu har ju den här boken kommit och jag förstår inte riktigt varför. Att varsamt redigera och trycka upp Christies många böcker hade ju varit bättre? Eller?

Visst, den var väl kul den här boken och jag vet inte om jag i en blindtest skulle ha kunnat skilja den från andra Christieböcker i original. Även Christies vemärmördarenknep var med och historien var igenkännlig om än inte speciellt trovärdig. Omslaget var tjusigt. Och det var intressant att ha läst den.

Men 1: jag gillar inte riktigt att nån annan skriver böcker i stora (volymmässigt) författares namn, känns lite girigt.

2: Och jag gillar heller inte att jag kommit på författarens grepp vad gäller mördaren. Det förtog lusten att läsa en gång och det förtog lusten att läsa nu.

Så många deckare, så lite tid.

Säger jag.

Läst 2014

Flynn, Gillian: Vassa föremål ***

Det här är alltså Flynns debutroman. Och den liknar de andra på så sätt att den var genreöverskridande. Kunde ju mycket hellre ha handlat om det vassa föremålet som fanns på omslaget, rakbladet. Där gjorde Flynn ett riktigt ärligt försök att skildra någonting förskräckligt som allt för många drabbas av. Eller om familjen som var utom räddning på alla sätt och vis kändes det som. Eller om återvändandets vånda.

Morde* kändes overkligt sjuk* och var det också. Så de kunde lika gärna gått bort. Mer av det andra istället, titeln kunde varit densamma.

Eftersom jag nu läst alla tre böckerna av Flynn så vet jag ju att även i de senare är morde* uppblandade med realismer av olika slag: Mörka platser xxx, och genreöverskridande: Gone girl xxx.

Flynn skriver enkelt men med vissa nedslag av riktigt träffande beskrivningsmeningar. Det brukar kanske kallas metaforer men här är det mer kroppskänslor som dyker upp, särskilt när alkoholen röjt runt ett tag och sömnen gett med sig. Det piggar upp.

Klockan var över två när jag vaknade, magen hade rullat in sig i sig själv, käken värkte av att jag gnisslat tänder fem timmar i sträck. sid 213 (min understykning)

[...] vaknade till en ilsken sol vid sjutiden nästa morgon sid 134.

Sammantaget en bra debut. Mörka platser var dock bättre och som trea Gone girl.

Kommer det en fjärde läser jag den också.

Tack modernista!

Läst 2014