Indridason, Arnaldur: Den stora matchen ***

Jaha! Erlendur har varit lite frånvarande i en del tidigare böcker men här finns han bara på slutet.

Äsch, tänkte jag. Den där Marion, vad kan han tillföra! Men jag började läsa och fann mig tillbakaskickad till

70-talet och snudd på "Kvinna i grönt" som jag tycker är Indridasons bästa. Stilen påminner helt klart om de första böckerna nämligen.

Jag saknade inte alls Erlendur utan blev indragen i en skicklig historia som omfattade traditionsenligt trådar fram och tillbaka.

Dvs en tråd är bokens nutid, 70-talet, där markörerna får en att minnas just 70-talet. Lite isländsk historia med schackturneringen, lite mer avlägsen historia, TBC utbrottet och har man som jag växt upp mitt i den 70-tals röran är

det historiska stråk från kalla kriget som drar över ryggen. Brrr!

Faktiskt, riktigt bra grepp att följa Erlendurs poliskarriär, i skuggan av fjället som ju fick sitt svar för nån bok sen.

  Sigurdadottir, Yrsa: Ödemark ***

Det här var bra. Här är Sigurdadottir verkligen i sitt esse. Grönland, is och snö och kyla och fylla och mystiska förfäders grepp om nutiden. Och såklart mord!

Det kan inte hjälpas, jag grips av miljön, allt som händer, det moderna mot den gamla tiden. Personerna gick faktiskt att särskilja och jag anade en del efter ett tag vilket fick mig att känna mig smart då jag aldrig brukar lista ut själva mördaren.

Många ord och meningar är det. Ibland för många (eftersom jag läser vartenda ord) men det är spännande, det är exotiskt, det är genomtänkt, det är intressant. Den här deckaren känns intelligent på nåt sätt. Även om jag inte gillar eller tror på vidskepelse har jag inga problem med att andra berättar om det.

Jag fortsätter läsa Sigurdadottir.

Tack Modernista för rec ex!

Läst 2013

  Flynn, Gillian: Gone girl ***

Hyllad, älskad, beundrad osv. Oj vilka förväntningar jag hade på denna bok! Och början var verkligen otroligt medryckande, intressant, spännande. Jag bara ville läsa mer och mer. Men så plötsligt hände något. Jag förstod att jag hade tänkt rätt men det var ju ändå fel. Och virrande hit och dit, massor med ord, kanske recenserar Flynn sin egen bok på sidan 380. Och om alla väljer mellan bra och dåligt måste ju jag välja bra, som alla andra.

[...] som om det var allt man kunde säga om en bok: Den är bra eller den är inte bra. Jag gillade den eller jag tyckte inte om den. Inga diskussioner om språket, ämnet, nyanserna, uppbyggnaden. Bara bra eller dålig. Precis som med varmkorv. sid 380

Och är det en deckare eller en relationsroman eller vadå? Många karaktärer dyker upp och försvinner och plötsligt tar allt en annan vändning och polisarbetet är inte speciellt framträdande eller rättare sagt finns det?

Nån hänger kvar till på slutet men så många relationer så lite tid åt var och en, trots att boken är tung och/eller tryckt på rejält papper.

Jag tror att en ordentlig analys skulle upptäcka fler genrer och ännu mer intertexter än vad som finns beskrivet i boken. Kanske leker Flynn lite med oss? Som sådan väcker boken nyfikenhet, annars var den helt ok sett överlag.

Är slutet en cliffhanger? Nä, jag hoppas inte det.

Slutsats: Början var mycket bra, sen blev det upp och ner vända världen och på slutet vart någon tvärless (mest troligt författaren då) och orkade inte riktigt fullfölja sin massiva satsning.

Sverige i boken: Stockholmssyndromet nämns på sidan 472.

Tack modernista!

Läst 2013

  Bauer, Belinda: Betraktaren ***+

Mörk jord, Skuggsida, Ni älskar dem inte.

Nu är Bauer tillbaka med en ny deckare. Eller kriminalroman. Eller Aspergersroman. För det handlar så mycket om det och det är intressant. Och ju mer som skrivs om detta, ju mer accepterat kommer det att bli. Vi är inte lika och en del är mer olika än andra.

Dessutom, dissikering. Känns också intressant faktiskt. Jag är inte rädd för vad som finns inne i kroppen efter döden, för det är, just det, bara kött. Men ändå intressant att själva kroppen och huvudet berörde studenterna så pass att de inte fick veta identiteten. (Det är trots allt väldigt komplexa frågor Bauer rör sig kring, och det snuddar vid (skulle jag tro) känslan vid en transplantation.) Modigt av Bauer att inte bara närma sig ämnet utan låta det leva ut i äkthet. Måste läsa vad de som recenserar boken tycker om det....

Och boken var så spännande, jag sträckläste och blev lika förvånad som när jag läste Bauers andra böcker, det här är ju bra ju.

Tack Modernista för rec ex!

Läst 2013

   Nesbø Jo: Polis *** (mp3)

Javisst. Det här var bra, det här var något för oss fans att bita i, för man bör ha läst en del eller varför inte alla för att riktigt hänga med i den här boken. Jag kan tycka att den gick till en fasansfull ytterlighet i åtminstone ett fall, men såhär är det, livet är ingen lek. Allt kan man mista och allt kan man erövra. Om man är Harry Høle. Särskilt om man är den mannen.

Den här boken var tätare än de andra på något sätt, säkert beroende på att den höll sig inom en i stort sett sluten krets. En TVserie på alla böckerna i fler avsnitt och tårarna kunde ha trillat vid den här delen. Flera olika sorts tårar då såklart.

För även om han är en riktig suris så är han ändå mångbottnad och hjärtat har visst fått mer färg allt eftersom.

Läst 2013

   Lang, Maria: Mördaren ljuger inte ensam ***

Det kändes kul när Langs böcker kom i nytryck. Fina omslag. Vissa läste jag för länge sedan. Jag var väl sådär förtjust redan då men gillade titlarna, Kung Liljekonvalje av dungen, Ofärd i huset bor, Vitklädd med ljus i hår. Däremot var den akademiska världen mig helt främmande, nu vet jag betydligt mer om den med sina avhandlingar och deadlines. Även intertextualitet som Pucks namn osv och även en del svårare ord gick mig spårlöst förbi i min ungdom. Kände mig faktiskt utvecklad när jag nu läste om den.

Men nej, Mördaren ljuger inte ensam höll inte för nutiden. Tyvärr. Däremot var den säkert nyskapande och modig när den kom.

Jag säger som Dagensbok.com 

Likaväl som att vi ska vårda och använda våra äldre porslinsprydnadsföremål är det viktigt att låta välskriven äldre spänningslitteratur leva vidare och få möta nya läsare. För detta är också historia. /Anna Liv Lidström

Eller som Aftonbladet

Och det är numera uteslutande för tids- och miljöskildringen man läser Lang./ Ulrika Kärnborg

Läst 2013

   Peace, David: 1974 **  (mp3)

Så hemskt! Jag lyssnade på den här boken och det var riktigt otäckt. Inte spännande, inte intressant, bara.....usch!

Meningen "jag tittade på farsans klocka" som förekom med ojämn regelbundenhet (ca 30 gånger eller vad säger ni som vet?) lättade inte upp texten ett dugg. Jag blev mest bara arg, finns det inget annat att skriva?

Och jo visst fanns det, men det var så obehagligt att jag vill inte citera nånting annat.

Det enda försonande draget var tidsmarkörerna, 1974 känns nära för mig men det är ju väldigt länge sen ändå.....

Mer läsning av Peace går bort för lång tid, för att inte säga som det är: aldrig mer.

Läst 2013

   Griffiths, Elly: En orolig grav ***

Som vanligt reserverade jag den här boken direkt den kom upp i bibblans katalog. Jag gillar ju verkligen Ruth och Nelson och Flint (som här bytte plats med Tingest som Djuret). Cathbad också och i viss mån Katie som kallar alla män pappa och det är nog hennes största uppgift än så länge.

Men problemet är nu att det här är den femte boken och i och med det så börjar gamla episoder att pocka på hänvisning....så mycket tid går åt till andra skelett än det som finns i den här boken.

(det jag skrivit om de andra böckerna kan läsas här och omslagen kan ses också, de är verkligen snygga tycker jag.)

Intrigen var som vanligt lite spretig och ibland snudd på overklig, men ändå helt ok. Och Cathbad fortsätter i periferin verkar det som. Allt kan hända och det händer säkert i nästa bok av Griffiths!

Läst 2013