Sigurdardottir, Yrsa: Eldnatt ***

Jag har läst Sigurdadottirs tre böcker som tidigare kommit ut på svenska, Det tredje tecknet, Den som gräver en grav och Aska. Tyckte bra om dem alla tre. Hon sticker ut minns jag att jag tänkte direkt efter första boken.  

Det här är den omfångsrikaste av de fyra böckerna, men gick otroligt lätt att läsa. Kanske för att ämnet var intressant och väldigt ovanligt, handikappade barn, brinnande vårdhem, sorg och elände. Och över alltihopa lägger börsbubblans platta fall sordin på stämningen.

Jag gillar Sigurdadottirs kopplingar till verkligheten, Facebook t.ex Det märks att hon har använt det själv, och jag tror att det framöver kommer mycket mer om brott kopplade till eller lösta med Facebook. Men om det används ska det verkligen stämma, det gör det. Däremot behöver man inte koppla på gestaltningsnyfikenheten då allt förklaras in absurdum. Ingens beteende görs enbart med kroppen utan att man får veta vad det verkligen betyder. Ibland kan det faktiskt vara befriande, som här.

Kort sagt en bra deckare, småspännande med trådar hit och dit som knyts ihop på slutet. Det handlar om makt, utlämnande, förtvivlan och sorg. Den berörde mig faktiskt.

En del var lite långsökt men men, någonstans i den isländska kulturen finns overkliga syner, lukter, vinddrag. Sigurdadottir har valt att ha det med i sina böcker. Och, kanske att det fungerar...

Tack Modernista för recensions/reflektions exemplar.

Läst 2012

   Nesbø, Jo: Djävulsstjärnan ***  (mp3)

Håller jag på att bli beroende av Nesbø? Det verkar inte bättre. Det här bok nr fem som jag lyssnar på, överallt och  när som helst ity* jag har den i min telefon (mp3).

Den här boken var också bra. Det är klart, mord är aldrig bra, det är blod och våld och konspirationer och f*n och hans mormor hela tiden. Men ändå, jag gillar Hole, han är helt enkelt cool och uppläsaren är så bra, särskilt Holes oook! lyckas han få till. Och kvinnorna är inte lika tunnröstade nu för tiden. =utveckling?

Och historierna är ofta genomtänkta och upplösningarna oväntade. Så jag fortsätter.  

*ity  (gillar lite ovanliga ord)

Läst 2012

  Bauer, Belinda: Ni älskar dem inte ***+

Jag läste först Mörk jord och gillade den. Men tokgillade inte som många gjorde.

Sen läste jag Skuggsida och ja, den var liksom snäppet bättre.

Och så nu: Ni älskar dem inte. Och den är faktiskt ännu bättre. Känns som en kriminalroman, inte så mycket relationsroman. Så nu kan frågan jag ställt tidigare besvaras, Bauer skriver lite mer gammaldagskrim. Polisarbetet är det viktiga, kryddat med en hårtransplantation, felaktiga misstänkta, en riktigt grov mördare och så Steven förstås.

Den berörde mig, kanske är greppet med barn inblandade min akilleshäl, fler deckare i höst har ju samma inverkan på mig (reflektion kommer snart, med Eldnatt). Men det jag gillade var att den flöt på och senare delen var faktiskt väldigt spännande. Men upplösningen som vanligt våldsam.

Och överalltihop vilar gåtan från Skuggsidas avslutning. Och slutet kan vara en cliffhanger, för jag är säker på att det kommer mer Bauer framöver.

Det enda jag kan känna är att det är en klar fördel att ha läst i kronologisk ordning, och att det ges en hel del bakåtblickar som kan vara svåra att förstå annars. Samt att en del episoder verkar lite väl anpassade till kommande TV-serier. Plus det våldsamma slutet.

Nåja, jag läste utan uppehåll och det är bra betyg för en deckare.

Läst 2012

Tack Modernista för rec. ex.

   Camilleri, Andrea: Utflykten till Tindari ***

Montalbano har jag ju sett och hört i TVserien. Han hör inte till mina favoriter direkt, fast jag har ändå sett en del avsnitt. Jag har haft svårt för Catarella som ska verka helt förvirrad, och att Montalbano själv är så vresig. För att inte tala om åklagaren Tommaseo "som kör som en drogad hund." Det kommer inte riktigt fram vilken hyvens kille han är, Montalbano. Det jag gillat mest har nog varit att höra språket. Kul har jag inte tyckt att det varit, bara krystat.

Nu när jag läser boken skrattar jag flera gånger om. Den innehåller verkligen humor, och är mycket bra översatt, det är jag övertygad om. Den lyckas fånga Montalbanos personlighet på ett helt annat sätt än TVserien gör. Kanske har jag sett det här avsnittet, vem vet. Jag tycker avsnitten i TV serien är mycket lika varandra. Men i boken upplever man så mycket mer. Där framstår Montalbano som nästan asexuell. Det framgår inte riktigt i filmerna men det är klart, kvinnorna är sköna som bara den, men Montalbano fokuserar enbart på lösningen av brottet. Annars har jag inte riktigt gillat kvinnosynen men det är alltså Montalbano oskyldig till i alla fall...

Jag sträckläste den här deckaren som jag aldrig skulle ha läst om jag inte, helt oväntat, fått den som recensionsex av Modernista. Tack för det!

Läst 2012

   Nesbø, Jo: Smärtans hus ***   (mp3)

Det här är Nesbøs fjärde bok om Hole. Och måste jag säga, den bästa hittills. Jag lyssnade på den och den var riktigt spännande. Filosofiska tankar blandas med flera spännande mordhistorier och lite kärlek därtill. Uppläsningen är lysande.

Och jag fick ett tips vad man kan göra med lim. Say no more! Det kommer jag att ha nytta av. Not! (det kommer nästan sist i boken så ha tålamod)

Den här Harry Holeserien är ju inte helt ny, och jag känner igen flera detaljer som funnits i nyare deckare, skrivna av andra. Det lånas visst friskt i deckarvärlden.

Lite unikt är väl Nesbøs fäbless för insekter. Äckligt! Men tydligen nödvändigt.

Nåväl, nästa bok är redan beställd, som mp3! De passar helt enkelt att lyssna på de här böckerna.

Fast jag kan inte förstå varför uppläsaren låter barnslig och pratar lite upp i näsan när kvinnorna pratar? Faktiskt log jag lite när jag hörde det. Varje gång....

Läst 2012

   Nesbø, Jo: Rödhake *** (mp3)

Lyssnade på den här boken som handlade mycket om andra världskriget. Jag vet inte hur många deckare som tagit upp det på senare år, här kanske Nesbø var en föregångare, vem vet? Boken gavs ut redan 2000. Jag är ju lite less på det greppet och lyssningen av boken var lite sporadisk så jag kan inte hylla den riktigt lika mycket som den blivit av många andra.

Rödhake vann de norska bokhandlarnas pris år 2000 och korades 2004 till Tidernas bästa norska kriminalroman. 2007 nominerades boken till det prestigefyllda engelska priset Duncan Lawrie International Dagger. Adlibris

Att norrmännen gillar den förstår jag verkligen, eftersom allt som har med andra världskriget att göra forfarande känns väldig angeläget i Norge, vilket jag förstår.

Jag skulle vilja benämna Rödhake en intelligent roman, väl genomtänkt och kanske sannolik.

Läst 2012

Jag fortsätter lyssna på Nesbø.....

   Cleeves, Ann: Döda talar inte **

Shetlandsserien var ju bra, det vet vi alla. Men Vera, Vera, du är inte nå kul alls. Och den här historien, ja jag vet inte, den var ju bara så trist. Inte blev det bättre av att jag kom på hur det skulle kunna vara ganska snabbt (dvs vem mördaren var) fast sen brydde jag mig inte eftersom jag inte bryr mig så mycket om mord*. Och så visade det sig vara så på slutet som jag tänkte i början. Håhåjaja. Det kunde dock inte rädda den här boken från att vara, iofs lättläst men ack så ointressant. Synd!

Läst 2012

   Meyer, Deon: Tretton timmar ***

Av Meyer har jag tidigare läst Död i gryningen *** och Devils peak ***. Ganska ok deckare.

Den här var snäppet bättre, jag gillade upplägget med tiden som gick timme efter timme (nästa bok heter originellt nog sju dagar....) och infallsvinklarna på de olika berättelserna. Nästan som ett utkast till ett filmmanus.  Jag hade inga problem att hänga med heller, men om det varit en ljudbok har jag en känsla av att det skulle ha varit mycket svårare.

Jag är dock ganska mätt på deckare och den här kändes mest som en lite väl konstruerad historia, även om den tyvärr säkert kan vara sann. Intressant var dock en hänvisning till Bennie Griessels utseende, hmm!

Läst 2012