Nesbø, Jo: Snömannen *** (mp3)

Ja, det här är en av de bättre deckarna med Harry Hole. Just när den var slut började det om igen och det var ju oväntat, alltså den som dök upp då. Just snögubben var lite märklig men historien höll ihop förvånansvärt bra.

Ska man läsa bara en Nesbø så är det nog den här. Men jag har några kvar också iofs. Så säker kan jag inte vara.

Läst 2012

   Grebe, Camilla och Träff, Åsa: Innan du dog ***

Jag läser vissa deckarserier, alltför många. Så jag försöker dra ner på dem.

Men Grebe/Träff har jag fortsatt att läsa, efter de två första Bittrare än döden och

Någon sorts frid. Jag gillar det psykologiska perspektivet och den här boken

var riktigt bitvis spännande. Och tragisk också.

 Lite Torka aldrig tårar light eftersom HIV och bög

nämns. Jag har sett det i fler böcker som liksom den här, skrevs före Gardells bok.

Det visar nog att tiden verkligen är mogen för allt att komma upp till ytan.

Kanske kommer det snart en ny Grebe/Träff? Då läser jag!

Läst 2012

      De la Motte, Anders: Bubble*** (mp3)

Nu är det över, spelet. Eller?

Jag har gillat alla böckerna i den här deckartrilogin. Men mest har jag ju gillat uppläsningen. Texten är ju hämningslös här och var och det döljer inte Mattias Linderoth (uppläsaren) kan jag säga. Vilket han inte heller gjorde i geim och buzz.

Jag kan tycka att de andra två var bättre än den här. De stack ut, den här var mer merioker kan jag tycka. Men som film skulle den nog också bli bra med Långholmen och allt.

Läst 2012

  Flynn, Gillian: Mörka platser ***+

Jag markerade inga meningar eller metaforer i den här boken. Det brukar jag inte göra i deckare för det brukar inte finnas så mycket att lägga märke till i språket. Men eftersom den här boken var mer som en roman nästan ändå fram till slutet så kunde jag ha gjort det, kom jag på nu. Att läsa om drygt 400 sidor är inte aktuellt heller så jag får stå mitt kast.

Nåväl, den här deckaren fick full pott av Yukiko Duke i Svt och det gjorde min förväntan oerhörd om man säger så. Och den är bra, intressanta personer, jag kände lukter, koskit, avgaser, uppgivenhet. Fattigdom, sprit, fängelse.

Jag blev förvånad på slutet, som jag sa tidigare var det liksom bara där den var en riktig deckare. Fick lite vibbar till Händelser vid vatten där mordet ju bara var en del av flera genrer. Här finns också mycket olika: socialrealism, alkoholism, satanism, mobbing, våld, kärlek till jorden, utanförskap, djurplågeri, falskhet och ingen utväg i sikte. Och lite av bildningsroman/utvecklingsroman dessutom.

Personerna tog steg fram och tillbaka i kapitlen och blev fullt synliga efter ett tag. Och gick att skilja åt dessutom, vilket inte alltid är fallet.

Jag gillade och blev förvånad över att den gick så snabbt att läsa. Plötsligt var den slut.

En helt klart annorlunda läsupplevelse och det är de kickarna jag söker hela tiden. Så jag är nog fast för Flynn nu.

Läst 2012

Tack Modernista för rec ex.

   Bolinder, Ulla: Livstid ***

Dossierdeckare är visst rätta beteckningen på Bolinders kriminalromaner. Det säger i alla fall K A Blom på Ulla Bolinders FB:sida. Och han bör ju veta.....

De böcker jag läst av Bolinder; Utsaga och Domslut är uppbyggda på ett liknande sätt som Livstid. Men Livstid är ändå annorlunda eftersom den handlar om människor i Bolinders egen närhet (?). Eller inte, vem vet. Dessutom talar Weber ur skägget och träder fram, och det som i Bolinders andra böcker består av rapporter, vittnesmål osv. delges här IRL på ett helt annat sätt än i de tidigare böckerna.

Jag tilltalas av det upplägg som Bolinder har i sina böcker, det lite kyliga, rapportlika. Jag tycker att jag genom protokollen kommer brottslingarna närmare. Inser att det finns så mycket vrickade åsikter och handlingar ute i livet. Och att erkännanden sitter så hårt inne ofta beror på ren och skär illvilja.

Timingen med den här boken är också faktiskt häpnadsväckande bra. Det är som att läsa Torka aldrig tårar light, med berättelserna om de homosexuella i parkerna.

Faktiskt berörde det mig mest. För ska jag vara ärlig har jag inte tyckt att Weber varit särskilt intressant i den andra böckerna, utan det är sättet att förmedla brottsfallen som gör böckerna så läsvärda. Författaren ( Weber) är förvisso sina verk men de kan och bör läsas fristående, alltså är hans intention för att skriva böckerna, som nu förklaras i Livstid, inte det jag först fäste mig vid. Samma med journalistik där journalister varit lite doldisar, tills nu, när de verkar vara de enda som tillvaratar folkets intressen. Jag menar, det är det man läser som väcker intresset i första hand, först senare blir man intresserad av skribentens agenda. Men, Weber blev ändå synlig allt eftersom. Utan ansträngning.

Jag tycker boken var helt klart mycket läsvärd, vare sig den är en krim, biografi över den fiktive (?) Weber eller helt enkelt en slags bekännelse/förklaring. Bolinder skriver bra, som alltid, och jag ser fram emot nästa bok.

Läst 2012

Tack Idusförlag för rec. ex.

 Böcker om isländske Erlendur.

Jag har läst och sammanfattar lite här.

Här finns mer att läsa om författaren

Sammanfattning:

Bäst av böckerna om Erlendur är Kvinna i grönt.

Bäst med att läsa böckerna: Island

Något jag kommer ihåg: Vinbärsbuskarna i Kvinna i grönt

Något jag retat mig på: Detta ständiga Eva Lind i några av böckerna.

Något jag lärt mig: Indridason var (nog) den förste isländske författare jag läste och därmed upptäckte jag Islands författare. En mycket bra upptäckt.
Något som förvånar mig: Att Indridason går tillbaka till Erlendurs ungdom och skriver lika bra om den tiden!

Något som gläder mig: Se ovan - det betyder att det kommer fler böcker om Erlendur och Island!

2000 – Glasbruket Se nedan

2001 – Kvinna i grönt Se nedan

2003 – Änglarösten Se nedan

2004 – Mannen i sjön Se nedan

2005 – Vinterstaden Se nedan

2007 – Frostnätter Se nedan

2008 – Mörka strömmar läst

2009 – Svart himmel läst

2010 – Den Kalla Elden läst

2011 -  Den stora matchen läst  (mest om Marion)

2012  - Nätter i Reykjavik läst  (den unge Erlendur 1)

2014  - Den som glömmer läst (den unge Erlendur 2)

Indridason, Arnaldur: Kvinna i grönt ***(*) En riktigt bra deckare som utspelar sig på Island. Bara de ovanliga namnen gör den intressant och den var faktiskt spännande i stort sett hela tiden. Kanske att kringhistorien med kriminalpolisen Erlendurs privatliv känns aningen krystad och det var nog mest den som gjorde den fjärde stjärnan tveksam, det finns en gräns för hur många gånger man kan skriva Hur mår Eva Lind? innan det blir för tjatigt......Alltså tvärtom mot många andra deckare där själva kringhistorien är det intressanta. Ok, slutet var kanske förutsägbart men ändå inte riktigt trots allt......nej den var bra den här boken.......

Indridason; Arnaldur : Glasbruket*** Visst, den här debutromanen är också bra men jag förstår varför "Kvinna i grönt" också fick pris, den är faktiskt ännu bättre! Jag kanske skulle ha uppskattat den här boken mer om jag läst den först, men trots det så var den bra. Helt klart en läsvärd deckare.

Indridason, Arnaldur : Änglarösten*** Den tredje Indridason som jag läser på kort tid, och den här boken var också bra. Inte lika bra som Kvinna i grönt som jag tycker varit den bästa hittills, men i klass med Glasbruket. På nåt sätt är det mindre Island i den här romanen än i de förra vilket jag tycker är synd. Det blir mer bara deckare då. Historien var också väldigt medioker med lite väl mycket vanliga deckaringredienser, väldigt lite island där. Men bortser man från det var den helt klart läsvärd, vilket jag förstod att den skulle vara. Därför såg jag till att låna den snabbt!!!

Indridason, Arnaldur: Mannen i sjön*** Den här boken var helt ok men inte mer. Indridasons första två böcker handlade mer om Islands natur och den här handlar mer om dess politik, och jag föredrar det som skildrar naturen. Det var exotiskt men inte den spionpolitik som skildras här och som är sig lika i alla länder. Och så detta Stasi, gör alltid att man ryser.......

Indridason, Arnaldur:Vinterstaden*** Äntligen har Indridason hittat tillbaka till tonen från En kvinna i grönt. Den här boken var en riktig sträckläsare. Slutet var iofs lite otroligt men det bidrog till att hålla kvar spänningen. Riktigt välskriven nutidshistoria dessutom. Indridason har återigen plockat upp Erlendurs barndomsuppleverlser med brodern som försvann och dessutom finns det här en cliffhanger, ett brott som säkert följer med in i nästa bok. En bra deckare helt enkelt.

Indridason, Arnaldur : Frostnätter *** En helt ok och vanlig Indridason. En mordgåta som väl var bra tyckte jag och att gamla brott dyker upp är ju mer regel än undantag. Sen var det ju isländsk natur (sjöar) och berättelsen tog ett kliv framåt genom att historien om den försvunna brodern nu är offentlig på ett annat sätt. Det mest banbrytande var dock att Eva Lind vid några tillfällen benämndes bara Eva, undrar varför det nu då? Kändes ändå som en mellanbok.

   Indridason, Arnaldur: Den kalla elden ***

Sista delen med Erlendur och hans kriminalfall på Island. Och hans letande efter sin lillebror som försvann på fjället för så länge sen. Jag har läst alla och gillat mer eller mindre.

Den här var riktigt bra eftersom gåtan faktiskt fick sin lösning.

Greppet att hålla fast vid denna händelse igenom alla böcker har varit bättre än jag förstått tidigare när jag läst Indridason. Bra uttänkt!

Läst 2012

   Nesbø, Jo: Frälsaren***  (mp3) 

Det här var inte nån av de bättre av Nesbø. Jag lyckades knappt hålla isär de vinrödsklädda personerna och slutet blev verkligen en överraskning, fast då lyssnade jag med bara ett öra så jag fattade inte riktigt men det var ju de där vapnen som spökade igen. Eller så var det inte det. Nåja, det kommer fler böcker och mer förklaringar. Jag rekommenderar faktiskt att läsa i följd då en del finns med från tidigare.

Ser nu fram emot nästa bok, Snömannen, som verkar populär bland läsarna.

Ha dé till dess....

Läst/lyssnat på 2012