De la Motte, Anders: [geim] ***+

En riktigt spännande debut är det här. Historien var ju riktigt bra, jag tänkte: men tänk om det händer eller om det har hänt! Precis som HP började göra till slut.

Båda HP och Normén (den kvinnliga polisen) är riktigt tydliga personer med ett förflutet som uppenbarar sig allt eftersom. Snabb, spännande, intressant, "i tiden" är det här. Jag har redan beställt fortsättningen [buzz]. Även den som mp3 faktiskt.

(Men jag hoppas att inte någon blir inspirerad att utföra de illdåd som presenteras. Även om en del har skett på geims egen sida, så kan ju ingen veta om det är sanning eller fiktion. Fast det såg ut att vara på riktigt iofs........(?) )

För det här var en bra uppläsning! För första gången kunde jag hänga med utan att börja tänka på annat. Jag funderade direkt vad som skilde den här uppläsningen mot de andra jag lyssnat på och inte varit så förtjusta i. Ja, jag hade nästan börjat ge upp om att lyssna mig fram i en bok. Men så kom jag på det, han läser ju fort, lika fort som jag tydligen. Det gillade jag verkligen. Skulle vara intressant att höra om några tycker att han läser för fort.

Jag läser flera böcker parallellt, sk slalomläsning, och i Albert Manguels bok En historia om läsning föll det sig så att jag läser om högläsning:

Att låta någon annan uttala orden på en sida för oss är en långt mindre personlig upplevelse än att hålla boken och följa texten med egna ögon. Att kapitulera för läsarens röst - utom när lyssnarens egen personlighet är mycket stark - berövar oss förmågan att upprätta ett visst tempo för boken, en ton, ett tonfall som är unikt för varje människa. Det dömer örat till någon annans tunga, och i denna process upprättas en hierarki [...] som placerar lyssnaren i läsarens grepp. sid 123

Alltså innebär det att när vi lyssnar måste vi kapitulera för läsaren och följa dennes tempo. Vilket jag alltså har svårt för, vilket skulle kunna bero på att min "egen (läsar)personlighet är mycket stark." Eller med andra ord kanske man kan säga att jag är kräsen(?). Intressant måste jag säga att det var att läsa om i alla fall.

Läst 2011 

Indridason, Arnaldur: Svart himmel ***

Tyvärr kändes Indridasons senaste lite medioker. Jag saknar verkligen Erlendurs svårmod, var har han tagit vägen? Han kan ju inte söka sin bror på fjället heller efter så lång tid? Mest troligt söker han sig själv. Jag hoppas verkligen att han hittar tillbaka mellan pärmarna.

Historien lyckades inte fånga mig, men jag måste säga att även om slutet på sitt sätt var våldsamt, (äckligt våldsamt kanske, för öga och näsa) var det trots allt nyskapande. I deckargenren brukar ju annars avslutningen innebära att elden sprakar, skotten ljuder, hus rasar, bilar körs och så vidare.

Men här ställs stor sorg mot girighet och jag vet vilken av parallellhandlingarna jag kommer att minnas. Filmsnutten var väl uttänkt, en liten detalj som speglade en svunnen tid som levt kvar inom ett utsatt offer.

Nu säger jag inte mer, gillar du Indridason, Island och låter Erlendur vila sig utan protester är det här helt ok läsning.

Läst 2011

   Nesbø, Jo: Fladdermusmannen ***  (mp3)

Det här är nog den första ljudbok som jag kunnat lyssna på utan restriktioner. Dvs jag hängde med och gillade att lyssna på den, blev varken less eller förvirrad. Det kan ju bero på att jag verkligen tyckte att den här deckaren var spännande och intressant. Särskilt i början. Jag tyckte att jag lärde mig mycket om Australien. Funderade dessutom på vem som gjorde det, dvs vem mördaren var och hade många förslag. Sista kapitlen handlade om mördaren och så vidare, dvs hur han gjort och tänkt och varför. Så allt uppenbarades.

Annars tyckte jag att boken tappade mot slutet, blev för mycket Harry Hole-tycka-synd-om och så blev det för personligt i övrigt också. Kan jag tycka.

Upplösningen blev den vanliga dramatiska (urrk) om än väl genomarbetad, precis som jag uppfattade boken i övrigt.

Men jag blev så pass intresserad att det blir fler Nesbö framöver.

Fladdermusmannen fick Glasnyckeln 1998. Den skrevs 1997 och det kan man faktiskt känna när man läser om tekniska saker, de beskrivs som stora nyheter.

Läst 2011

   Griffiths, Elly: Flickan under jorden ***+

Faktiskt, den här deckaren var riktigt bra. Den har ju fått så pass mycket positiv uppmärksamhet att jag tänkte ok då. Jag försöker med en ny deckareserie.

Boken var faktiskt riktigt spännande. Och intressant. Fast arkeologi inte är mitt favoritämne direkt. Dessutom höll den hela boken och jag listade faktiskt ut hur det skulle sluta. Sen är jag svag för katter och universitet.

Stäckläsning, vilket sällan händer nu för tiden. Så det blir mer Griffiths:

Läst 2011

   Meyer, Deon: Devils Peak ***

Jag har ju bara läst Död i gryningen av Meyer tidigare och tyckte inte så bra om den. Men beslöt att ge honom en till chans. Och det var rätt beslut.

Devils Peak är en deckare med ett budskap och ett socialt patos. Alkoholism, pedofili, prostitution (f´låt sexarbete var det visst) och så lite polisarbete på det. Mördaren är känd och man får veta hans tankar vilket jag kommit på är något jag gärna läser i deckare. Och så, det uråldriga vapnet, länken till historien.

___________________________________________

Så som deckare var den väl värd sina priser. Däremot kan jag känna att den innehåller något annat som jag reflekterar om här nedan, det gäller alltså inte bara Devils Peak:

Det jag inte tyckte om är som vanligt, synen på prostitution (f´låt sexarbete var det visst). Mer och mer tycker jag att man kan läsa om, kanske inte den lyckliga horan men i alla fall den hårt arbetande, självständiga och stolta horan. Hon fick mycket plats i den här boken, jag kände att pedofilin fördömdes (vilket var helt rätt, kunde ha gjorts ännu tydligare) men inte prostitutionen, Ok, det uppdagades att hon i princip inte hade något val eftersom hennes barndom var fruktansvärd, något maskrosbarn blev hon inte. Men jag kände ändå motvilja mot att hon tvingades leva det liv hon levde. Och i vilket annat arbete är det ok att utsätta sig för livsfarliga sjukdomar, så uppenbara att det kräver tester varje månad? Känns inte juste direkt.

(Och en ung flicka som blivit våldtagen av ett antal män under vidriga förhållanden går inte bara vidare med ett småleende på läpparna. Även om man önskar att det kunde vara så i denna onda värld)

Jag kan inte annat än känna att det här synsättet undergräver kvinnors rätt till sin egen kropp. Vare sig det sker i Bjästa eller i Kapstaden är det onormalt av män att tvinga sig på kvinnor sexuellt. Ingen kan få mig att anse något annat.

Läst 2011

   Bäckman, Peter: Frostbett ***(*)

Det här kunde ha varit en helt vanlig deckare som visserligen utspelar sig på ett för deckargenren ovanligt ställe, Östersund, men som handlar om just det vanliga: ett mord begås och de som löser det har sina relationer att brottas med, bättre eller sämre. Tiden är på väg att rinna ut men det löser sig såklart! Och sen ett våldsamt slut.

Men

Den här boken är så mycket mer än bara en deckare, och den förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den fått tycker jag. Utan att gå till överdrift skildrar den mobbningen och dess följder, både för den som mobbar och offret. Någonstans borde medvetenheten om just följderna för den mobbade offentliggöras. Fokus är ju annars på de som mobbar och hur de tänker och tycker, ibland är det ju dessutom synd om den som mobbar (?).

Författaren har dessutom lyckats lyfta frågan till nutid på ett genomtänkt sätt och känslorna hos de som mobbats kommer fram med små åthävor. Boken sätter sig i sinnet.

Och det beror naturligtvis på att författaren har ett budskap med boken vilket han beskriver i deckarens form. Det kommer också fram i  tacket på slutet. Det är sällan en deckares handling har ett sådant patos.

Tack till dig som läst boken. Skänk en tanke till alla barn som far illa, som varje dag vaknar med en klump i magen när de ska gå till skolan, som varje dag får stå ut med kränkningar och förnedringar. Tonåren är i mångt och mycket den tuffaste tiden. Det är då vuxna måste finnas där, stå upp för den utsatte och tydligt visa att det inte är okej. Vi får aldrig blunda. Aldrig. sid 286

   Tegenfalk, Stefan: Nirvanaprojektet***

Fortsättningen på Vredens tid och verkligen helt annorlunda. Ingen humor här inte....

Början var riktigt seg, men sen tog den sig ordentligt och blev mycket spännande. På slutet tycker jag att den började närma sig SF genren och vem vet, om 30 år kanske den visar sig vara banbrytande inom själsforskningen. Dessutom tyckte jag karaktärerna växte en del, fast jag hade lite svårt att hålla isär alla poliser och befäl och så vidare. Dessutom trodde jag länge att Jonna råkat ut för en skum kärlek men det visade sig inte stämma.....eller?

Den tredje delen, Den felande länken, släpps i september och ja, jag kommer att läsa den också.

Blir du sugen på Nirvanaprojektet, läs Vredens tid först annars har du ingen chans att inse vad allt handlar om. Men så får gärna deckaretrilogier vara anser jag, varför öda en massa text på sammanfattningar "en masse"!

Tack Massolit förlag för recensionsexemplaret.

   Cleeves, Ann: Dolda djup ***

En riktigt bra deckare! Cleeves har med andra ord gjort det igen. Den inbjöd verkligen till sträckläsning och var spännande in i det sista. En slags slutnagruppenmysterie med ett oväntat men helt logiskt slut. Dvs det var logiskt att det kunde hända även om det var vrickat. Kanske att en detalj på slutet var lite märklig (ett telefonsamtal som Vera inte följde upp) annars var boken intressant skriven, borde bli bra att filma, med det vanliga våldsamma slutet. Tyvärr!

En del känns igen från andra deckare men Cleeves lyckas variera det utan att det blev tjatigt. Jag ser redan fram emot nästa bok.

Det enda som drog ner var fågelskådningen som iofs kunde kopplas till Shetlandsöarnasviten, fiske och fågelskådning tycker jag bara är så trist.

Läst 2011