Cook, Thomas H: Där tvivlet gror ***

Redan från början gav den här deckaren mig en kuslig känsla! Mycket ovanligt måste jag säga. Och jag tänkte hela tiden på vem som kunde ha gjort det och varför och hur, saker som jag aldrig brukar bry mig om. Men inte nog med det, bokens jag som beskriver sina två familjer är otroligt insiktsfull och verkar veta en hel del om familjers psyke och trauman (dvs Cook verkar veta det såklart.....).

Jag tänkte att slutet blir väl nån slags pannkaka men nej, det var föredömligt kort och uttömmande. Fast våldsamt såklart, suck!

Boken får ändå inte mer än tre eftersom det fanns en del tidsfel (det var två veckor under lång tid (?) och sen var det annat också som inte riktigt stämde och sånt gillar jag inte så värst.

Men den var riktigt spännande som sagt och bara det gjorde att jag gillade den.

Den fick pris som bästa till svenska översatta kriminalroman 2007.

Den var värd priset.

Jag ska ju läsa Den svarta tjärnen också längre fram, få se vad jag tycker om den.

I vart fall börjar året bra och ska du läsa den här, avsätt tid, du vill läsa klart!

Läst 2011

Juul, Pia: Mordet på Halland***

Jag slukade den här boken. Den var så bra i början att jag bara häpnade och fattade inte varför mordet var inblandat överhuvudtaget. Sen sjönk den sakta men säkert och till sist hade jag inte ens fattat riktigt vem mördaren var. Efter idogt googlande där antideckare, språket mm flitigt nämndes hittade jag till slut vem som gjort det. Nåja, det spelade kanske inte så stor roll, för ordet relationsroman nämndes ofta också och det är det verkligen. Det var det som fascinerade mig så i början.

Juul skriver tydligen på en ny roman i samma genre vad det nu är, men både Händelser vid vatten och Döda poeter skriver inte kriminalromaner platsar väl där skulle jag tro.

Är det bättre att flirta med deckaregenren eller lämna den helt som Alvtegen gjort? Intressant är det i alla fall för det här är bara början på det här har jag en känsla av......det känns väldigt "spännande" måste jag säga.....:-)

Läst 2010

Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****

Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!

En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!

Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det

Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355

I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)

Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

Tack Norstedts för recensionex!

Läst 2010

   Nahapétian, Naïri: vem dödade ayatolla kanuni? ***

Den här boken var intressant men ack så svår att ta sig igenom. Så många personer och händelser och taxiresor kors och tvärs! För att inte tala om falanger hit och dit. Mordgåtan fick en något undanskymd plats och nästan inget svar (?) och den andra gåtan: vad hände Nareks mor? fick knappt något svar den heller.

Invecklad skulle jag vilja kalla den här boken. Men nyskapande. Inte uppbyggd enligt gängse deckarprinciper alls....(fast vad vet jag om dem egentligen??). Om man bortser från cliffhangers här och var.......

Jag vet tyvärr ganska lite om Iran, men efter den här boken vet jag mer.

"En thriller som slår hål på förenklade klyschor om dagens Iran"

LE CANARD ENCHAINÉ

Så står det på baksidan och jag är böjd att hålla med, författaren har ett budskap och är modig som vågar framföra det. Att hon använder deckargenren är ett bra stilgrepp om inte annat för att väcka uppmärksamhet och komma ut med boken.

Fler deckare blir det tydligen också med Narek i huvudrollen.......jag kommer att läsa.......

Läst 2010

   Grebe, Camilla & Träff, Åsa: Bittrare än döden ***

Visst, jag har läst första delen om psykologmottagningen tidigare och tyckte den var riktigt bra tydligen, när jag läser min reflektion nu. Den här var mao inte lika bra, det känns som att karaktärerna är utvalda för att göra sig bra på film..... och terapisamtalen var inte riktigt lika intressanta. Helst vill man ju lära sig litegrann i alla fall. Att man inte kan få något ur barn under fem år var väl en del av det kanske iofs. Men att mäns våld handlar om makt vet väl alla redan.

Den våldsamma upplösningen kom som på beställning, som i de flesta deckare, men slutet bjöd iofs på en överraskning som jag anat hela tiden.

Deckare är ju avkopplande och snabblästa som regel, den här inget undantag. Men mer är det inte.  

    Indridason, Arnaldur: Mörka strömmar ***

Ah, en ny Indridason piggar alltid upp, och den var verkligen ny. dvs jag stod först i kön på bibblan, med sex otåliga efter mig i kön. Men nästa får boken redan på måndag så det är lugnt.

Här har Indridason gett Erlendur semester, eller vad det nu är? Jag har en känsla av att cliffhangern på slutet betyder att Erlendur återkommer, mer mystisk än någonsin.

Nåväl, greppet var givande, böckerna som gått på tomgång litegrann blev genast intressantare igen och jag kände lite Islandsvibbar då den handlade både om staden och landet. Lättläst med tidsanda och intressant fast otäck mordgåta. Jag lyckades gissa mördaren utan något besvär, kan ju vara kul som omväxling, jag har en förmåga att inte bry mig särskilt mycket om att försöka lista ut det faktiskt. Kort sagt, en bra Indridason.

Läst 2010

Läsutmaning deckare lilla O

Lönnaeus, Olle: Det som ska sonas ***

Svenska Deckarakademins pris: bästa svenska debut 2009 fick den här deckaren. Och nu har Lönnaeus fått även Vuxenskolans författarpris för sin debutroman "Det som ska sonas". Lönnaeus får priset för att "han beskriver stämningar, knyter ihop nu och då i skarpa ögonblicksbilder och visar på hur starkt det förflutna lever kvar och påverkar människor i vår tid.",

Det var pga debutantpriset som jag läste den här boken. Och den stack ut. Faktiskt. Som böcker som får priser brukar och ska göra.

Den inbjöd till stäckläsning trots att den hade en lågmäld ton. Kändes lite intressant med de två morden i början, det gick att se löpsedeln framför sig precis som man gjort flera gånger senaste åren. Själva historien var väl också intressant med nyfiken grävande journalist med lite väl dramatiskt förflutet vilket dök upp med några kapitels mellanrum och inte hade någon direkt mening tyckte jag. Men greppet att inte ha med någon schablonmässig kommissarie kändes befriande. Och det där med återkomsten är ju alltid intressant. Det förflutna bär vi ju alla på.

Länge förstod jag inte varför den fått flera pris men sen insåg jag att den påminde om Per Pettersons Ut och stjäla hästar som först efter ett tag kom in på andra världskriget. Den kopplingen kanske kändes långsökt men varför inte? Det gick ett stråk av kalla vindar genom texten när allt uppdagades.

Boken är värd sina pris, den påminner om något vi aldrig får glömma. Aldrig!

Fransson, Ramona: Dyrbar Kärlek**

Det var länge sen jag läste en bok där allt,och då menar jag precis allt, uttalas. Allt från känslor och tankar till kroppsliga funktioner och dessutom självklara saker om samhället som måste betecknas som klyschor.

Det var inget för mig mao, men bitvis var den faktiskt spännande och den var trots stilen, lättläst. Allt var så förutsägbart och våldet i morden konstrasterade skarpt mot den lättsamma stilen. Vilket kanske ändå var bokens styrka, samhället är så normalt och vanligt och våldet så vidrigt och skrämmande.

LillaOs deckarutmaning

Läst 2010