Palm, Elias: Corpus delicti ***

Tydligen ännu en spänningsroman, dvs en roman som har med ett mord för att......tja varför kan man undra? Det här är ju egentligen en roman med ett budskap, vilket jag anade och fick bekräftat när jag läste författarens Tack till på sista sidan.

Men den var riktigt bra den här boken. Ny intressant vinkling från rättsmedicinsk sida, en historia som faktiskt höll ihop och gick att följa trots att det var en massa cliffhangers inne i texten, dvs pistolen hängdes upp på väggen och avfyrades först i slutet. Det irriterade mig lite, lösa trådar kan lätt tappas bort, men inte här.

Det var spännande och jag återvände till boken så fort jag fick chansen. Därför gick den snabbt att läsa ut.

Historien höll som sagt ihop och Ella var riktigt listig kunde jag tycka. Hon får gärna återkomma. Dessutom gillade jag beskrivningarna av kropparna s.a.s på bordet . Döden är inte vacker vilket man förleds att tro ibland i vissa deckare.

Men som sagt, boken kunde ha skrivits utan det gamla mordet, och buskapet kunde ha gått fram ändå. Ett angeläget budskap fortfarande......

  Swarup, Vikas: De sex misstänkta ***

Den här bokens styrka och svaghet är att den utspelar sig i Indien. Styrkan består i att den är så mycket Indien, även om jag fick tänka efter för att hålla isär miljöerna. Svagheten består i att miljöerna och personerna kan upplevas främmande och att det därför är lite svårt att riktigt hänga med. Jag menar om den skulle ha utspelat sig i Sverige och haft samma persongalleri skulle miljöerna ha varit så självklara att jag aldrig behövt tänka efter och då skulle den ha varit mer lättläst.

För jag tyckte faktiskt att den var lite trög. Men den hade som sagt ändå många kvalitéer, en av dem är ju att personerna är så olika och att stilen ändras utifrån den som skildras. Amerikanen är ju t.ex "dramats" clown och inbjuder därmed till roande uttyck.

Jag kan därför hålla med Lyran som skriver såhär om boken:

Sammantaget är De sex misstänkta en spännande, galghumoristisk, samhällskritisk mordgåta med ett myllrande persongalleri, berättad i ett rasande snabbt tempo.

Som jag ser det är mordet inte alls det viktiga utan det här är en allvarligt menad satir som låter ett hörn av verkligheten sammanstråla utifrån flera temperament (fritt efter Zolas citat) för att kunna skildra komplexiteten i landet Indien utifrån ett samhällskritiskt och därmed mycket intressant perspektiv. Korruption, filmindustrin, miljöbrott, nutid, historia, politisk maktfullkomlighet, allt finns med.

Skulle den ha stått på en annan hylla än deckarhyllan skulle mycket färre ha läst den, vilket ju varit synd.

Läst Lyrans jordenrunt

Läst 2011

   Söderlind, Therése: Norrlands svårmod ***

OBS: spoilervarning på vissa ställen i denna reflektion!

Det blir med tvekan tre stjärnor för denna långa omständliga deckar-roman. Deckare är beteckningen men roman är den till formen, för så många händelser som beskrivs detaljerat och ingående är knappast deckarens signum. (Boken har nu kommit pocket och på Adlibris beskrivs den såhär:

Stark debut - spänningsroman för läsare som tröttnat på deckare.

Hm, eftersom jag förväntade mig en deckare och fick en roman med deckarinslag, kände jag mig lite lurad....den påminner om Händelser vid vatten på det sättet men Kerstin Ekman deklarerade kraftfullt att det inte var en deckare minns jag (även om den fick deckarpriser). Vilket gjorde att jag tog till mig Händelser vid vatten på ett helt annat sätt än Norrlands svårmod.

Så spänningsroman är det nya sättet att få folk att läsa romaner fast de tror att de läser deckare.....hm. Intressant att se om det kommer att bli en trend hos förlagen framöver.

Jag läste den som elektronisk resurs från biblioteket och det underlättade inte att hålla kvar sammanhanget. Med E-bok är det svårt att bläddra tillbaka och kontrollera saker, och dessutom måste man sitta vid datorn och då man gör det vill man ofta göra annat.

Men till slut kom jag igenom den och jag tyckte att det iofs var en intressant historia som innehöll intressanta tankar om hur livet ter sig för dem som blir kvar och då särskilt för Anna, barnet/tjejen/kvinnan som levde ut det outsägbara med hjälp av sin kropp.

Det satte en skörhet i henne som utnyttjades av de som förstår sig på att utnyttja just såna som hon, och som hon sen försökte kontrollera på olika sätt.

Det var alltför många trådar som knöts ihop på slutet, till slut visste man varken ut eller in och det berättades detaljerat gång på gång och det blev liksom för mycket. Det gick inte att känna närhet till alla människor som var inblandade. Lite engelsk såpa á la Hem till gården kunde jag tycka. Våldsamheter och otrohet och maffiametoder osv.

Jag kände heller inte att jag riktigt kom Anna nära, att jag riktigt kunde förstå henne. Men hon förstod ju inte sig själv heller iofs. När boken slutar kan Anna mentalt börja leva om sitt liv och jag kan känna att slutet blev lite väl enkelt.... vitariddarschabloner är inte så realistiska IRL kanske.

Boken skulle ha vunnit på att kortas, särskilt i den senare delen. Trots det kändes den ändå som en lovande debut. Färre gestalter och lite mer gestaltning och dessutom mer naturskildringar hade suttit fint och det kommer säkert i nästa bok.....som gärna skulle kunna få handla om Anna på landet - vuxen. Landsbygden behöver sina skildrare. Liksom Norrland.

Läst 2011

   Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 

Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!

Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.

Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:

Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296

Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.

Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.

Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011

Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.

   Adler-Olsen, Jussi: Flaskpost från P ***+

Den var riktigt bra den här deckaren. Jag hade höga förväntningar och faktiskt, de infriades till stor del.

Visst, den har alla dragen: radarparet (Carl och Assad, där Assad är invandraren som nästan är assimilerad, men som dessutom innehar den komiska rollen med roliga uttryck, han förstår inte språket fullt ut nämligen, inte nyanserna), gåtan1 (flaskposten) gåtan2 (den förlamade kollegan som bor hos Carl) psykoterapin (varför, när, var, hur, gick det som det gick för Carl, som förnekar sina problem men har en kvinna i sitt liv som vill rädda honom = kärlek). En knepig "dubbelbottnad" kvinnlig kollega. Ursunkiga hälsovådliga lokaler där cold case grupper brukar hålla till......Osv osv.

Men allt är liksom skruvat ett varv extra. Vilket är kul!

Dessutom är det skrivet på ett lättsamt och lättläst och bitvis roligt språk! Lägg till att det dessutom är spännande och intressant och även skrivet ur mördarens synvinkel vilket jag faktiskt gillar (jfr Mörkrets flod av Rennie Airth en av mina topp tio bland deckare). Så då sitter det extra plusset i betyget som en smäck!

Nackdelar då? Ja naturligtvis att det är bok nr tre i serien och det finns en hel del som är underförstått. Det är irriterande men eftersom historien i sig är så fängslande betydde inte det så mycket ändå. För i den här deckaren är morden och dess upplösning och nystandet kring det faktiskt det väsentliga. För en gångs skull vill jag tillägga, många deckare handlar ju mer om familjelivet än om själva polisarbetet nu för tiden. Men så inte den här.

Dessutom kunde Adler-Olsson har nöjt sig med ett mordfall, det där med ringarna var ju helt ointressant tyckte jag.

Kommer jag att läsa del ett och två  när de kommer? Kanske, men jag kan också vänta tills del fyra kommer och hoppa på tåget i och med den här boken.

För hur var det med Carls panikångest, var kommer den ifrån? Skulle nästan vara kul att få veta det.....:-) Förhoppningsvis står det mer i nästa bok om det.....

   Bolinder, Ulla: Utsaga ***

Det var den här artikeln i UNT som fick mig nyfiken på Ulla Bolinder. Så jag lånade första boken bland deckarna, Utsaga. Den var, som utlovat, annorlunda skriven.Jag skulle nästan vilja kalla den socialt reportage. Ibland tycker jag att böcker påminner och pockettidningen R och det gör den här. Jag ser framför mig svartvita bilder i förorten där människorna lever helt olyckliga liv och vad som helst kan hända.

Två passager var riktigt otrevliga, det med rasisten som uttalade sig och så passagen om pedofilen. Jag önskar att jag sluppit läsa båda. Usch.

Så trots att boken innehåller ett lättläst språk och långa dialoger så ger den ändå en kuslig känsla, ett illamående inför världens ondska, barns utsatthet och våldets våldsamhet. På det sättet är den ju en utmärkt partsinlaga men bland deckarna har den kanske svårt att hävda sig. Å andra sidan ska trollen nämnas vid sitt namn och dras upp i ljusen, vilket sker här. Och något jag tror Bolinder eftersträvar.

Dessutom blev jag lite förvirrad då det var så många inblandade, även om jag räknade ut slutet ganska tidigt.

Jag kommer att läsa fler av Bolinders böcker men det måste gå ett tag innan jag tar tag i nästa, den här måste sjunka undan först.

   McCall Smith, Alexander: Extra bekvämt på safariklubben ***

Med tvekan en trea, som vanligt kanske jag ska säga. Det negativa var som vanligt upprepninga, 97%, traditionellt byggda damer osv, osv. Men kanske att det ändå var lite mindre än vanligt? Kanske att det var lite mer filosofi och religion med? Det kändes så. Kanske att t.ex det här och mer i samma stil inte skulle ha varit lika vanligt tidigare.

"Charlie försöker bara vara hjälpsam", sa Mma Ramotswe och kastade en sned blick på lärlingen. "Och kom ihåg det här, Charlie: det hade kunnat vara du. Kom ihåg det." sid 97 

Empati på högre nivå och snällhet var kanske med mer än vanligt?

Och Sverige!

[...]Tänk om vi hade varit svenskar. Jag tror att vi hade velat åka raka vägen tillbaka till Sverige."

" Han försökte bara vara hjälpsam ", sa Mma Ramotswe. "Men ni har rätt, Mma, jag tror inte han är Botswanas bäste turguide. Han skulle inte vara särskilt lugnande ... för svenskar."

Mma Makutsi hade mer att säga i ämnet. "Jag var inte rädd, Mma. Jag var inte orolig."

"Naturligtvis inte", sa Mma Ramotswe.

"Men svenskarna ..."

"Jag självklart. Svenskarna. Ni har rätt att vara bekymrad för dem, Mma." sid200

Suktar efter nobelpriset McCall Smith? :-)

Läst 2011

   Martinez, Guillermo: Lucianas långsamma död ***

Morden i Oxford av samme författare tyckte jag var riktigt intressan, särskilt för att vara en deckare. Men den här var helt enkelt inte lika bra. Stilen påminde litegrann om VargasLlosa faktiskt, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, jag fick bara sådana vibbar. Kanske för att den var lite "gubbsjuk"? Skojar bara!  :-) eller inte.....

Själva historien var väl genomtänkt och det fanns flera passager som kunde ha gett utvikningar i ämnet, hämndtanken t.ex Det fanns liksom mer i botten, den höll sig liksom på ytan bara..........synd för det kunde ha höjt den ett snäpp. Kanske skulle Martinez ha arbetat mer med den helt enkelt?