Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden

Ja, jag har läst Sigurdadottir med behållning under lång tid. Men nu tror jag att det är tack och adjö till hennes deckare. 

Visst, angeläget ämne och lite spänning men allt för mycket gick på tomgång. Det var som att läsa en ganska hastigt skriven text. Nu blir det inte många deckarförfattare kvar att läsa. Tur att det faktiskt kommer nån ny nu och då, Anton Marklund t.ex Ser fram emot hans nästa. Och Griffiths såklart. Men jag är inte säker på att Bussi blir översatt igen, synd i så fall.

Meyer, Deon: Villebråd

En deckare som går utmärkt att lyssna på. Kanske lite väl egendomlig, att visa på kapaciteten hos en avdankad torped skulle ha låtit sig göras utan att fem (5) män är inblandade. Annars är inte våldet så frekvent. 

Nej här finns lika delar romantik, (blandad med nervositet) och polisarbete samt skumma typer som smyger omkring, för att inte tala om torpeden som smyger med sina handlingar. 

Men som vanligt med Meyer är det bra gjort. Det hänger samman och jag minns till och med en hel del detaljer efter ganska lång tid. 

Så om du vill lyssna på en rå men ändå mänsklig författare, läs Meyer. Den här är kanske inte hans bästa men den är god nog. 

Moström, Jonas: Blindspår 

Moström hör till de deckarförfattare som jag alltid läser så fort de kommit ut. Så även denna gång.

Lika spännande som vanligt, men med en annorlunda vinkling. Hela boken genomsyras av en beskrivning av en 17årig kille med Downs syndrom. Moström skildrar honom med både värme och fingertoppskänsla. Jag lärde mig en hel del om Downs syndrom måste jag säga. Och om problematiken kring funktionsvariationen i livets början.

Konstigt nog anade jag tidigt vem mördaren var, något jag inte brukar lägga särskilt stor vikt vid. Skulle vilja skriva mer om det men jag är ju ingen spoilare.

Läst 2022

Palm, Veronica: Ett högt pris

Palms första deckare Inte alla män var riktigt bra. Men den här var inte alls lika intressant eller fängslande. Dessutom blev det eviga springandet i riksdagens korridorer och flörtandet med kollegor och ätandet både i matsal och på pizzerior lite tjatigt eftersom det var väldigt likt det som utspelade sig i bok nr 1. 

Palm koncentrerar sig på Emilias karriär i alldeles för hög grad, för att det ska kunna vara en renodlad deckare. Visst, jag är intresserad av riksdagsarbetet fast det verkar gå att smita iväg lite nu och då. Och en förklaring ges till varför det ofta gapar tomt på stolarna vid vissa debatter och så vidare, men snart är kanske ämnet ändå uttömt. 

Palm, Veronica: Inte alla män 

Jag står verkligen frågande inför flera saker med denna bok.

Varför kallas den deckare? Det är ju ett relationsdrama, ett misshandelsdrama eller hellre ett våld mot kvinnor drama, ett småbarnspusseldrama, ett yrkesdrama dvs här skildras riksdagens arbete på ett riktigt intressant sätt och till sist ett konsekvensdrama, för slutet är ju en konsekvens av alltihop. 

Och varför har inte Palms bok blivit mer uppmärksammad? Mig veterligen har jag aldrig sett den omskriven. Kanske för att jag sällan läser om deckare och kanske för att det egentligen inte är det heller. Den hamnar helt enkelt mellan två stolar.

Och varför är det så mycket pirr och sms och trånande. Inte är det väl bara av berättartekniska skäl för att få ihop dramaturgin? Kanske. I så fall, ok då.

Annars är den verkligen läsvärd. Jag sträcklyssnade på den, inte för att veta hur det kommer att gå, utan för att det som händer känns så upplysande, så väldigt obehagligt, så sant, ja så feministiskt.

Palm har skrivit en fortsättning, där deckartemat verkar mer motiverat. Jag provar nog lyssna på den också. Och Systerskap som länge stod på min läsalista får nog ta plats där igen.

Indridasson, Arnaldur: Ondskans ekon

 Jag har läst det mesta av islänningen Indridason och var nästan på väg att sluta med det då det som skrevs om Erlendur började kännas lite tomt, som att allt ändå var sagt.

Indridassons nya huvudperson, Konrad är ett lyft känns det som. Plötsligt var det här riktigt bra. Jag lyssnade på Ondskans ekon och det var spännande, även om den tappade på slutet.

Så jag fortsätter att se fram emot Indridassons nya, liksom Elly Griffiths och Jonas Moström. Numera även Anton Marklund. 

Marklund, Anton: Under falkens vingar

Marklunds första bok, Djuvänner, var ett av dessa debutantverk som väcker intresse. Jag har hela tiden velat se en ny bok av författaren. Och nu kommer den, i form av en deckare med nostalgiskia hembygdsvibbar. Och övernaturliga drag som används i det godas tjänst, dvs mordutredningens tjänst. 

Ämnet är ett av dagens vidrigheter, och utsattheten hos offret är väl skildrat.

En deckare utöver det vanliga alltså.

Dessutom finns det med, det synska, det mystiska som vissa verkar kunna utöva. Det lyckas Marklund förmedla på ett sätt som gör det trovärdigt. Ja, jag kommer på mig själv att tänka att mycket mer finns i vårt inre som kanske skulle komma fram om det tilläts göra det. 

En riktigt bra deckare. Ja, jag rekommenderar att läsa den. Särskilt om du är från Västerbotten, för mångt och mycket känns igen. Det ger det lilla extra somkan lyfta en historia, igenkännande 

Nesser, Håkan: Maskarna på Carmine Street

Jag läste en gång Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och blev så besviken på slutet, att man inte fick veta vem mördaren var, att jag la Nesser på hyllan. Sen läste jag tydligen :och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och den var tydligen ganska bra.

Nu behövde jag en deckare att lyssna på och valde spontant en av Nesser.

Den var spännande från början och långt in i boken. Jag väntade på att något intressant skulle hända och tänkte inte så mycket på stilen, som verkligen var tunn på adjektiv. Därför blev det lite av en kalldusch när upplösningen närmade sig och den blev på ett sätt som inte alls var logiskt. Då plötsligt la jag märke till det lite pladdriga innehållet. Och nånstans kände jag att det blev fel, det skulle ha kollats upp av polisen när det hände det som hände. Då skulle det ha hänt men ordnats upp betydligt tidigare. Men då hade det ju inte blivit nån bok.