Tuti, Ilaria: Blommor över helvetet

Helt klart en annorlunda deckare. Med små medel lyckas Tuti framkalla en känsla av ondska, medlidande och förståelse. Historien i historien, dvs inläggen från förr gör allt bara värre. Och hur mår kommissarien egentligen?

Det är en lite fantasybetonad berättelse, lite väl fantastisk för min smak egentligen. Men den innehåller så pass inträngande tankar att jag känner mig lite smartare efteråt. Och framförallt vill jag läsa mer om kommissarien, kvinnan vars kropp sviker henne.

Jag rekommenderar denna deckare eftersom den fick mig att tänka i helt andra banor och helt andra miljöer än vanligt och jag kommer att hålla utkik efter nästa bok. Bara det är värt ett stort tack till

Bazar förlag

Lihammer, Anna & Hesselbom, Ted: Solitairen

Det gäller att hålla ut och läsa hela boken, det är det värt för att få uppleva det fullkomligt lysande överraskande hänsynslöst feministiska slutet.

I övrigt är det lite rörigt med, i och för sig inte så många, men lite svåridentifierade personer. Tackochlov anges det tydligt när det är 1939 och när det är 1998. Och själva titeln och anspelningen på spelkorten är lite väl långsökt. Men varför inte, jag kunde inte sluta läsa och det säger ju en hel del om spänningen.

Petitesser, javisst. Riktigt bra, ja. 

Det enda som kändes lite tröttsamt är att den här liksom många andra böcker nuförtiden utspelar sig i Stockholm. Visst, det är allas vår huvudstad, men det blir inte mer provinsiellt korrekt för att någon är från Sundsvall och någon från "betydligt längre norrut". (?)

Indridason, Arnaldur: Skuggor över Reykjavik

Det finns deckarförfattare som jag alltid läser. Indridason är en av dem. De senaste böckerna har varit lite mediokra, men den här höjde sig ett snäpp. 

Det är lite mer Island med, sagor och osynliga väsen blandas med spirititistiga seanser. Och militären är ständigt närvarande. 

Kanske blir det nästa Indridason också, ett tag var jag nära att ge upp honom.

 om Arnaldur

Franz, Eva: Sommarön

Hade jag vetat att Franz bok varit en ungdomsbok/relationsroman/deckare:Maria Lang lookalike, hade jag inte lånat den eller börjat läsa den. Men sen jag väl kommit mig in några sidor kunde jag inte sluta läsa. Sen upptäckte jag allt det andra och då, ja då var det bara för sent. Personerna var alltför många och handlingen rörig. Utan personregistret i början hade jag inte haft en chans att hänga med.

Det här är det närmaste en familjedeckare som jag läst. Och det var inget vidare. Men som sagt, jag var tvungen att få veta. Ändå.

Persson, Leif G W:En annan tid, ett annat liv *** Jag gillade Perssons förra bok, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, men den här var snäppet bättre. Kanske för att den här gick att förstå allting i. Ja det var ett tag mitt på där det var ett väldigt tjat om Stasi hit och dit, men efter det gick det bättre igen. Och den är ju onekligen lustigt skriven, man behöver inte sväva i ovisshet om vad personerna egentligen känner och tycker, det är då säkert! Och lite nutidshistoria är väl aldrig fel det heller.......

Läst 2004

Boije af Gennäs, Louise: Verkanseld 

Början på Boije af Gennäs sista bok i motståndstrilogin var lika spännande som de övriga två. För att få veta hur det hänger ihop är naturligtvis skälet till väntan på boken. 

Men Verkanseld är lite väl lång, minus 100 sidor på mitten hade varit optimalt. 

På slutet blev det mer nerv igen och det kändes kusligt att förstå att böckerna ligger sanningen nära. 

Tack Bookmark förlag

Carlsson, Christoffer: Järtecken

När jag (för första gången faktiskt) läser Carlsson, påminns jag om varför jag ytterst sällan läser svenska deckare. Jag läser få deckare överhuvudtaget men när jag väl läser, (företrädesvis utländska) slås jag ofta av hur välskrivna de är.

Det tycker jag inte riktigt om Carlssons deckare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fallerar, men dels vill han för mycket och dels lyckas han inte skildra det riktigt väl.

Visst, alla deckare (i alla fall de flesta) vill vara nutidsskildringar och ta upp aktuella ämnen. Men att precis allt ska finnas i samma bok blir lite väl nutidshistoriskt. Jag menar, Gudrun, Estonia, andra generationens invandrare, Afghanistan och det dialektala som kommit med böckerna från landets norra delar. Men nu försöker sig Carlsson på att sprida sina sörländska ord också. Det är bara det att när samma ord nämns för femte gången känns det lite tjatigt. Även om det säkert betydde mycket för Carlsson under uppväxten. För det är nog det allting handlar om, minnena från barndomsmiljöerna gör att det blir lite darrigt. Kanske att allt egentligen handlar om skogen och Gudrun. 

Trots allt läste jag ut boken och slutet var väl genomtänkt. Just i det fallet, skildringen av brottslingen och sorgen hos Isak är behållningen. Att känna sig som att vara född under en olycklig stjärna är inte roligare än såhär.

Jag gillade stoet Hedvig och mannen som var nörd på bilmärken. Och att historien var riktigt alldaglig = kunde ha hänt IRL. 

Sigurdadottir, Yrsa: Arvet

Så spännande den här deckaren är. Jag bara var tvungen att läsa ut den på stört. Redan tidigt finns en ledtråd som sen bleknar bort för att återkomma på slutet. 

Sigurdadottir är riktigt smart, alla hennes tidigare deckare (se nedan) är väl uttänkta

I och med Arvet börjar hon på nya karaktärer, en barnpsykolog är med och löser fall. Ett väldigt märkligt fall med intressanta (radio)inslag. Morden är ovanligt otäcka men även de annorlunda.Sigurdadottir frossar inte i blod och våld direkt, men beskrivningarna är tydliga. Mycket rör sig i de inblandades huvuden. Fast mördaren tiger still tills allt är uppenbart. 

Jag kände faktiskt med offren och barnen, barnen. Så tragiskt. Ovanligt att jag blir så påverkad av en deckare.

Det finns några deckarförfattare jag alltid läser, Sigurdadottir fortsätter självklart att vara en sådan.