Appelqvist, Kristina: Minns mig som en ängel ***

Kan jag annat än gilla en författare/huvudperson som tänker som jag?

[...] men ännu roligare var det att forska. Att får gräva ner sig i specifika frågor för att samla fakta och sedan dra nya slutsatser om en författare eller ett verk. Det var som en skattjakt eller som att knäcka svåra gåtor. Det var kanske därför hon var så bra på att hitta saker på nätet. Hon var helt enkelt road av att söka detaljer som sammantaget gav mängder av spännande kunskap. sid 69

Dessutom nämns flera författare av rang, mest Karen Blixen men även fler favoriter. Mina favoriter alltså. Och att flirta med publiken är inte helt fel i det här fallet.

Ja, Helenas huvud är fullt av litterära tankar och funderingar, som hon borde fått analysera och dra slutsatser av under essäliknande former. Fast konstigt nog fungerar deckarbiten också och jag funderade faktiskt på mördaren nu och då. Och Nobelpriset. Och litterära sällskap och deras priser. Det gillar jag.

Appelqvist är ny för mig, och det är tack vare att jag vann boken på Kulturkollo, tusen tack för det! som jag nu läst henne. Är inte så pigg på att börja nya deckarserier men jag kommer att läsa nästa bok. Jag gillar sättet att skriva och Litteraturen! såklart....

Läst 2014

   Grebe, Camilla / Leander - Engström, Paul : Handlaren från Omsk ***+

Moskva noir kallas den här serien, där bok nr ett Dirigenten-från-st-petersburg, var så pass bra att jag faktiskt sett fram emot att läsa del två, alltså Handlaren från Omsk.

Och jag citerar Magnus Utvik i Gomorron Sverige, vars recensioner brukar gå att lita på, så även i detta fall:

Det är välskrivet, det är spännande, det är politiskt raffinerande. (Betyg: fyra solgula böcker. Min anm.)

Och så är det, välskrivet javisst. Lite humor här och var lättar upp en aning och det är egentligen bara på slutet jag börjar lägga märke till att på flera sidor slår instinkten till i olika meningar (är det instinkten som gör att man uppfattar falska toner? undrar jag), jag gillar ju inte upprepningar direkt så det var väl lite väl ofta.

Det kan ju ha varit mer sånt tidigare som jag inte upptäckte eftersom det är riktigt spännande nästan ändå till slutet där de korta kapitlen ska driva upp tempot men där man inser att nu är det snart slut så då är det dags att stoppa försöket med att förstå det politiskt raffinerande, som jag faktiskt omfattar med en suck, jaha, de där vapnen är alltid ute på vift.*

Och då vill jag bara att det just tar slut så jag kan börja se fram emot nästa bok där jag tror att en ny huvudperson tar plats.

Det jag gillar med Moskva noir är namnen. Det känns så exotiskt, så....ryskt. Som att läsa Dostojevskij, nåja lite i alla fall. Dessutom gick det att skilja på karaktärerna även den här gången, som i förra boken.

Jag blev glad när jag såg en karta i början, men måste säga att jag inte riktigt förstod varför den fanns där. Svårläst var den dessutom och jag försökte hitta platser men gick bet flera gånger. Kul men inte användbar direkt.

Läst 2014

spänningsutmaning 2014

* Där pengar talar är samvetet tyst. Ryskt ordspråk, citerat i början av boken

   Hannah, Sophie: Monogrammorden***

Jag läste många Agatha Christie i min ungdom, tills jag kom på hennes knep. Sen läste jag inga fler.

Men nu har ju den här boken kommit och jag förstår inte riktigt varför. Att varsamt redigera och trycka upp Christies många böcker hade ju varit bättre? Eller?

Visst, den var väl kul den här boken och jag vet inte om jag i en blindtest skulle ha kunnat skilja den från andra Christieböcker i original. Även Christies vemärmördarenknep var med och historien var igenkännlig om än inte speciellt trovärdig. Omslaget var tjusigt. Och det var intressant att ha läst den.

Men 1: jag gillar inte riktigt att nån annan skriver böcker i stora (volymmässigt) författares namn, känns lite girigt.

2: Och jag gillar heller inte att jag kommit på författarens grepp vad gäller mördaren. Det förtog lusten att läsa en gång och det förtog lusten att läsa nu.

Så många deckare, så lite tid.

Säger jag.

Läst 2014

Flynn, Gillian: Vassa föremål ***

Det här är alltså Flynns debutroman. Och den liknar de andra på så sätt att den var genreöverskridande. Kunde ju mycket hellre ha handlat om det vassa föremålet som fanns på omslaget, rakbladet. Där gjorde Flynn ett riktigt ärligt försök att skildra någonting förskräckligt som allt för många drabbas av. Eller om familjen som var utom räddning på alla sätt och vis kändes det som. Eller om återvändandets vånda.

Morde* kändes overkligt sjuk* och var det också. Så de kunde lika gärna gått bort. Mer av det andra istället, titeln kunde varit densamma.

Eftersom jag nu läst alla tre böckerna av Flynn så vet jag ju att även i de senare är morde* uppblandade med realismer av olika slag: Mörka platser xxx, och genreöverskridande: Gone girl xxx.

Flynn skriver enkelt men med vissa nedslag av riktigt träffande beskrivningsmeningar. Det brukar kanske kallas metaforer men här är det mer kroppskänslor som dyker upp, särskilt när alkoholen röjt runt ett tag och sömnen gett med sig. Det piggar upp.

Klockan var över två när jag vaknade, magen hade rullat in sig i sig själv, käken värkte av att jag gnisslat tänder fem timmar i sträck. sid 213 (min understykning)

[...] vaknade till en ilsken sol vid sjutiden nästa morgon sid 134.

Sammantaget en bra debut. Mörka platser var dock bättre och som trea Gone girl.

Kommer det en fjärde läser jag den också.

Tack modernista!

Läst 2014

   Schulman, Ninni: Svara om du hör mig ***

Tredje boken om Hagfors. Och som de övriga var den spännande. Jag kände igen mig till en del eftersom det handlade om älgjakt, något som jag är uppväxt med även om jag inte varit speciellt intresserad. (Fast jag gillar köttet, i måttliga mängder.)

Men jag vet inte, jag börjar bli less på paren som florerar och liksom inte kommer nån vart. Och män som inte hjälper till med barnen, fast ibland inser saker och ting och agerar innan det är för sent. Passionen blommar här och var såklart, fast sällan inom familjen förstås.

Är det för att jag läst alla tre böckerna inom drygt ett halvår som gör att jag känner lite leda. Konstigt i så fall för då borde det ju vara intressant att känna till alla personer och följa dem. Men så är det inte, kanske det inte riktigt håller med den lilla orten, de ovissa jobben och de svajiga relationerna? Synd.

För morden är trots allt bara en bihistoria, det har blivit uppenbart allteftersom. Det är därför jag känner återigen, skriv en roman istället.

Läst 2014

-----------------------------------------------------------------------------------------------

adoption i boken:

Trots att Magdalena höll med blev hon kränkt när andra föräldrar började diskutera adoption. Någonstans anade hon alltid en känsla av att de inte trodde att det gick att älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt. Och ofta även ett omsorgsfullt dolt stråk av självbelåtenhet över att de själva minsann klarat av att få barn helt naturligt. sid 333f

------------------------------------------------------------------------------------------------

Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

Köpt med vinstpengar från Västmanländskans utmaning Läsettår

   Galbraith, Robert: Gökens rop ***+

Pseudonym för J.K Rowlings första deckare. Och den var mycket bättre än jag hoppats på. Det måste även ha varit en riktigt bra uppläsare (Niklas Falk) för jag hängde med hela tiden. För första gången tror jag inte att det skulle ha varit bättre att läsa den som pappersbok.

Konstigt nog hade jag kommit på mördaren innan jag fick det serverat. Så det häpnadsväckande slutet fick mig bara att tänka "aha". Kanske för att den påminde lite om Agatha Christies böcker som jag slukade tills jag kom på hur hon gjorde!

Det var många personer inblandade men jag lyckades nästan hålla isär dem allihop. Ibland var det skojigt, jag skrattade litegrann, och det var intressant men inte riktigt spännande. Det var textens driv som fick mig att vilja lyssna hela tiden, och det är ju en god egenskap hos en bok, särskilt en deckare.

Nu gillar ju jag det lite överlägset tonårsaktiga rikemansspråket som florerar, alla vansinnesutbrott och förnäma damfnysningar. Kanske föll jag för uppläsaren lika mycket som för författaren....

Ge oss en tv-serie baserad på boken, först då vet jag varför författaren har ett behov av att ständigt kategorisera alla mörkhyade personer med svart, karibisk, asiatisk osv. Det var en iakttagelse jag gjorde nämligen.

Det kommer flera böcker sägs det. Ja, varför inte.

Läst 2014

Adoption i boken:

Lola, som dör i början av boken, är adopterad.

   Horst, Jorn Lier: Jakthundarna ***

Glasnyckeln vann Horst för den här boken. Och javisst, den var bra, stäckläsningsbra, spännande och karaktärer som kan få återkomma. Helt ok.

Spänningsutmaning september 2014

Lästa böcker 2014

   Wikner, Pontus: Låsta lusthus ***

En helt ok deckare, faktiskt lite spännande bitvis.

Att den utspelar sig i Uppsala är ett plus, någonstans är områdena Luthagen, Gottsunda, Boländerna, och ja Fyrisån osv. lite mytomspunna. Varje stadsdel är som en stad i sig, vissa sömniga och andra mer livfulla. Men alla som bor där förhåller sig till dessa "städer" på ett eller annat sätt. Den som kommer till Uppsala stannar kvar har jag hört någon säga. Jag tror det kan vara sant...(Detta blev en utvikning eftersom min relation till Uppsala har förändrats senaste åren pga nära väns ditflyttande. Nu kikar jag tom i UNT ibland!)

Men

 Språket var inte bra om man säger så. Och jag gillar inte det billiga knepet att det alltid är prästen som är boven.

(markera det tomma området men OBS: SPOILERvarning på det...).

Så det var själva historien som fick mig att sträckläsa den. Aningen annorlunda...men bara aningen.

Läst i läsutmaning spänning 2014

Läst 2014