Lönnaeus, Olle: Det som ska sonas ***

Svenska Deckarakademins pris: bästa svenska debut 2009 fick den här deckaren. Och nu har Lönnaeus fått även Vuxenskolans författarpris för sin debutroman "Det som ska sonas". Lönnaeus får priset för att "han beskriver stämningar, knyter ihop nu och då i skarpa ögonblicksbilder och visar på hur starkt det förflutna lever kvar och påverkar människor i vår tid.",

Det var pga debutantpriset som jag läste den här boken. Och den stack ut. Faktiskt. Som böcker som får priser brukar och ska göra.

Den inbjöd till stäckläsning trots att den hade en lågmäld ton. Kändes lite intressant med de två morden i början, det gick att se löpsedeln framför sig precis som man gjort flera gånger senaste åren. Själva historien var väl också intressant med nyfiken grävande journalist med lite väl dramatiskt förflutet vilket dök upp med några kapitels mellanrum och inte hade någon direkt mening tyckte jag. Men greppet att inte ha med någon schablonmässig kommissarie kändes befriande. Och det där med återkomsten är ju alltid intressant. Det förflutna bär vi ju alla på.

Länge förstod jag inte varför den fått flera pris men sen insåg jag att den påminde om Per Pettersons Ut och stjäla hästar som först efter ett tag kom in på andra världskriget. Den kopplingen kanske kändes långsökt men varför inte? Det gick ett stråk av kalla vindar genom texten när allt uppdagades.

Boken är värd sina pris, den påminner om något vi aldrig får glömma. Aldrig!

Fransson, Ramona: Dyrbar Kärlek**

Det var länge sen jag läste en bok där allt,och då menar jag precis allt, uttalas. Allt från känslor och tankar till kroppsliga funktioner och dessutom självklara saker om samhället som måste betecknas som klyschor.

Det var inget för mig mao, men bitvis var den faktiskt spännande och den var trots stilen, lättläst. Allt var så förutsägbart och våldet i morden konstrasterade skarpt mot den lättsamma stilen. Vilket kanske ändå var bokens styrka, samhället är så normalt och vanligt och våldet så vidrigt och skrämmande.

LillaOs deckarutmaning

Läst 2010

Persson, Leif G W: Den döende detektiven ***

En riktigt bra Leif G W är det här. Jag sträckläste den och den var riktigt, riktigt intressant och spännande. En fördel var att idioten Bäckström äntligen ordentligt förpassats till periferin, vilket jag till fullo insåg hur mycket jag jag uppskattade när jag på slutet fick en liten dos igen. Jag har nämligen läst flera böcker av Persson som jag gett varierande omdöme......särskilt den näst sista där Bäckström härjade fritt.

Jag håller faktiskt med SvD, han har lyckats väl G W! Kanske att det svåra ämnet pedofili kräver sin man och han bestod provet. För trots ett lätt anslag, nånstans under ytan darrar det av hat och en vrede mot den här sortens förövare, något som måste ut med full kraft. Och hämnden är personlig, hur skulle den annars kunna bli så våldsam? Skickligt G W!

Men:

Det här är inte bara en cold case historia utan också en riktig memento mori (påminnelsen om vår dödlighet) roman. Redan tidigare har jag ju sett samma tendenser hos Amos Oz och Philip Roth och fler äldre manliga författare lär följa i samma fotspår. Ja kanske att vissa kommer att tycka att det är för mycket tjafsande om horisontalläget, att själva kriminalhistorien kommer i skymundan. Men det är inte min åsikt i alla fall.  

Ska du ge bort en deckare till Far på farsdag eller i julklapp, den här är inget dåligt val!

Själv hängde jag på låste på bibblan och blev först att läsa den! Var det värt fem kronor i reservationsavgift!? Självklart!

Izner, Claude: Mordet i Eiffeltornet ***+

Jag hade turen att få den här boken av Titti som har bloggen Hellrebarfotaänboklös. Det var mest för att jag blev så förtjust i omslaget som jag ville ha den, eftersom många skrivit negativa recensioner om den. Allt från att efterordet är det bästa (och det är bra och kanske skulle ha stått först) till att den är rörig (vilket den är bitvis, det ska erkännas särskilt i början) att Victor Legris blir kär och uppträder som en idiot (ok. ok men så idiotisk var han inte i mina ögon, franska män skildras väldigt ofta på det sättet tycker jag), och att personteckningen är obefintlig (vilket jag inte riktigt tycker stämmer, men iofs, miljön är det viktiga, världsutställningen och Paris 1889 ges en stor plats, samt själva mordgåtan också, men hm visst är det en deckare eller? Jag blev väldigt nyfiken på varför mördaren gjorde det och när blev jag det sist? bara det är värt +:et).

Jag är ju riktigt svag för böcker i bokhandelsmiljö och det blev en överraskning att så mycket utspelades där. Och resonemang om böcker och då levande författare osv är ju alltid trevligt att läsa. Dessutom tycker jag att mordgåtan var väl genomtänkt, och trots alla personer som fanns med så gick de nästan (!) att hålla isär. Pistolen på väggen avfyrades regelbundet, dvs allt som hände och alla personer hade en mening faktiskt.

Det enda som jag upplevde som mindre bra var språket, särskilt i början. Det fanns inget flyt alls tyckte jag och hann tänka att de har nog rätt, alla som inte gillade den här boken. Men så plötsligt lossnade det och jag insåg att här är en blandning av Simenon (vars språk jag inte alls gillar) och Christie (vars böcker jag slukade för 40 år sen) samt säkert nån fransk historieskrivande författare som jag inte har en aning om.

Klart godkänt till Mordet i Eiffeltornet.

Så här står det på Kabusa förlag, som jag hoppas ger ut fler böcker i serien! Jag tycker att systrarna lyckades med sin önskan nämligen, se nedan

Bakom den framgångsrika franska pseudonymen Claude Izner döljer sig systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre. De arbetar som bokhandlare (bouquinister) på Seines kajer i Paris och har under många år skrivit litteratur för barn och vuxna. Deras önskan att förena kriminalromanen med en historisk berättelse resulterade i deckarserien där privatspanaren och bokhandlaren Victor Legris löser mordgåtor i 1800-talets Paris. Mordet i Eiffeltornet är den första boken i serien och belönades 2003 med det prestigefulla franska deckarpriset, Michel Lebrun-priset

Läst 2010

 McCall Smith, Alexander: Tedags för normalt byggda damer ***

Med tvekan godkänt även om jag läste boken med vanlig behållning. Men det var nog den naivaste boken på länge tror jag. Den lilla vita skåpbilen......nä det gick lite för långt där kände jag.......nånstans måste det gå en gräns ändå.

Läst 2010

Östlundh, Håkan: Jag ska fånga en ängel***

Tveksamt blev det en trea här, Släke var jag ju lite kluven inför, men där fanns det ju så många ovanliga och uttrycksfulla meningar att jag bortsåg från att intrigen inte tilltalade mig och att den föll som en sten på slutet. Det jag såg fram emot då var den här boken, Jag ska fånga en ängel, som verkade så mycket bättre.

Men tyvärr var den inte det. Språket var ytterst måttfullt, inga uppseendeväckande meningar här inte, de tog kanske slut med Släke?.

 Ett relationsdrama som ska få de två att känna sig "levande". Hm.

Här var däremot mordet lite intressant och förlagsvärlden var intressantast! Ett försök att lägga in en gåta om och huruvida det ena eller andra jobbet var mest lovande föll platt och förutsägbart, men allt omkring det var ju lite kul att få veta.

Dock gick det lätt att läsa de 400 sidorna vilket talar för att det verkligen var en stunds underhållning. Och det är ju inte sämst......

Hedström, Ingrid: Under jorden i Villette **

Tyvärr var den här boken ännu ett snäpp sämre än Hedströms förra bok, Flickorna i Villette. Lärarinnan i Villette, bok nr 1 var ju riktigt bra och gav verkligen mersmak.

Den här boken var riktigt rörig, många personer och krångliga namn, precis som de förra böckerna. Men här var inte heller historien intressant. Den lyckades inte fånga mig ett dugg. Jag läste ut den mest för att gåtan i början skulle få sin lösning. Det var ändå för långsökt för min smak. Tyvärr!

Däremot skulle jag vilja se böckerna filmade, mest för de tjusiga kläderna!

Cleeves, Ann: Blå gryning***

Jag kom in i den här Shetlandsöserien efter bok två. Synd för jag gillar verkligen Cleeves, så jag hade gärna läst ettan också. Men nu, efter bok fyra är serien slut men jag skulle tro att det kommer mera. Av Cleeves.

Den här boken var lika bra som de andra, jag gillar Cleeves stil, lite resonerande. Och faktiskt så känner man sig lite ruggig när man läser, precis som klimatet på öarna som skildras. Ämnen som görs intressanta också, i den här fågelskådning, och kommissarie Perez med sin Sancho Panza Sandy har utvecklats i böckerna. I den här kommer slutet som blir en ny början. Hon fick ihop tåtarna Cleeves.

Rekommenderas helt klart som sommarläsning i hängmattan, på stranden eller i hammocken.....Och har du inte läst Cleeves tidigare, börja med bok ett för du vill läsa alla.

Läst i LillaO:s deckarutmaning

Läst 2010