Billingham, Mark: Sömntuta***

Riktigt bra var den här deckaren av Billingham. Jag var faktiskt tvungen att läsa ut den. På en gång. Och det är inte så vanligt att en bok får den följden nu för tiden, inte ens deckare (kanske särskilt inte med deckare eller....strunt samma!).
Jag skulle vilja benämna den helt enkelt intressant och riktigt spännande.
 
Den innehöll många bra komponenter tyckte jag, en gåta som uppdagades till slut, en intressant början; nyfikenhet och intresse ledde till upptäckt om man säger så, och flera infallsvinklar, från kriminalaren, som faktiskt var en platt personlighet tyckte jag även om han satt inne med gåtan iofs, mördaren och det förlamade offret. Särskilt det sistnämnda resonemanget stack ut lite och författaren har också kommenterat just totalförlamning i slutordet. Skickligt fick han in den researchen.
Den får inget plus mest för att kriminalaren var så urbota trist. Och det gör också att jag får ta mig en ordentlig funderare om jag ska läsa de sex kommande eller hoppa direkt till den senaste boken, Tjockare än vatten som jag vann hos Alkb. Vilket ledde till att jag läste den här boken med större intresse än vanligt, den är även med i LillaO:s deckarutmaning så jag skulle ha läst den hur som helst.

Men den är otroligt mycket utlånad, jag lyckades sno till mig den mellan två utlåningar med hjälp av mail till biblioteket! Den har visst varit i stort sett utlånad hela tiden sen den kom, 74 lån!

Läst 2010

Temple, Peter: Mörk kust***+

Vi talar om år, så länge har den här boken stått på min läsa lista. Vinnare av världens största deckarpris 2007 - The Duncan Lawrie Dagger står det utanpå den. Och jag började förväntansfullt läsa. Och slogs av hur konstigt Temple skriver, t.ex

Hundarna [...]Med magarna fulla av vatten lydde de långsamt och föraktfullt, som om de var reumatiska. sid 8

Hm. Reumatiska???

Jag skulle kunna laga lite kaffe. [...] Bäst att du inte gör det, sa han. Vi får inte röra nånting. De skulle vräka sig över mig som ett lass gödsel. sid 27

Ok...

Två korpar som hackade i en högröd gegga vid sista vägkorsningen riktade en dömande blick mot honom, som var de gamla män på en ruffig pub. sid 42

Ok, det var bättre. eller? Och längre fram markerade jag fler uttryck, två exempel här:

De körde hem på tomma vägar, förbi hus som sjunkit på sin torpargrund i sänkorna, förbi färsk vedrök ryckt ur skorstenar. sid 225

Cashin kände sig som han hade förlagt en natts sömn någonstans. sid 288

Och det är faktiskt just det här som gör att boken känns annorlunda, fräsch på nåt sätt. Att språket och orden och metaforerna inte följer nåt mönster utan bara slumpmässigt träder fram. det känns som att författaren verkligen tänkt efter, hur skriver jag det här så det blir så märkligt som möjligt. Och då känner man verkligen att Temple tänkt när han skrivit. Lite kul och nytt faktiskt.

 Även om den är lika alla andra (nåja de flesta) deckare; operaälskande kommissarie med Housesmärtor i en håla där rasism (verkligen!!!), tristess och förfall (även hans eget hus) råder. Och nånstans den där gången då det hände det som gör oooolidliga smärtförnimmelser, som han betraktar som sin  "vän". (?) Men hur var det riktigt, vad hände? vi vill hela tiden veta.....och får veta också. Privatlivet finns men inte påträngande. Hundarna är påträngande men så bra skildrat. (Säger jag som är kattmänniska!)

Och när man läser boken finns det en del uttryck som känns så...... nya fast de inte är speciella som beskrivningen av när alla bitar faller på plats, beskrivningen av det som gör Cashin till polishjälten, Den Som Löser Fallet:

Cashin trodde att han visste svaret, det hade kommit till honom via någon process i hjärnan som oavbrutet sållade, sorterade och körde runt saker han hört och läst, sett och känt, bitar och delar om inte hade någon uppenbar nytta, bara var bråte, skräp, ända tills två av dem stötte ihop, snodde runt och fann varandra, passade ihop som hand i handske. sid 325

I den solbrände mannens ögon såg Cashin samma lättnad som han lagt märke till hos människor som bekänt ett mord. sid 352

  Att vara vid liv är en present. [...] Varje minut, varje timme, varje dag. sid 381

Bokens budskap? Ovanligt för en deckare i så fall......

Slutet var som vanligt det där våldsamma men, sen kommer det mer. Och då kände jag, hm! Du och jag Temple, du och jag Cashin, vi visste det hela tiden!

Jag kände mig smart och delaktig och intresserad och förvånad (mest över metaforernas obeskrivliga ovanlighet) när jag la ifrån mig boken.

Och trots att jag länge inte kunde skilja vem från vem så var det glasklart när jag slutade boken, vet inte hur det nu gick till?

Så det måste bli ett extra plus, det måste det........

Och när översätts nästa bok? Jag bara undrar.......

Nobelpriset kan Temple ju bara inte sukta efter men Sverige är med, jo då.

Cash tittade på den svenska ljudanläggningen. En gång hade den varit den dyraste på marknaden. sid 65

Alltsammans låg orört på sängbordet rätt länge tills Cashin en morgon i väntan på gryningen, med smärtan glimmande, tände lampan, tog en cd, vilken som helst, stoppade in den utan att titta på den, tog på hörlurarna, släckte ljuset.

Det var Jussi Björling. sid 77

Roslund & Hellström: Tre sekunder***

Det är med stor tvekan den här boken får godkänt dvs tre stjärnor. Jag har lyssnat på den som ljudbok under väldigt lång och fragmentarisk tid och därför vet jag inte om själva inhämtandet av boken gett den full rättvisa.

Det berättartekniska greppet var väldigt bra, den var ju så spännande i början. Och så återgången i slutet och aha så gick det till...... Men sen, jag vet inte. Det som gjorde mig mest arg var nog alvedonet och det intressantaste var tulpanförvaringen. Jag har ju inte läst de förra böckerna och kunde inte uppbåda något intresse pga tidigare bekantskap med Gräns och vad han gett order om och hans ångest över det. Däremot kan jag känna att det ligger nog nånting i själva historien. Vilket gjorde mig väldigt beklämd. Deckare är ju vår tids sätt att ta pulsen på samhället så det har de lyckats med.

Men någon nygammal Roslund & Hellström blir det inte, dvs jag kommer inte att läsa ikapp de första böckerna. Möjligtvis om det kommer någon ny, lika hyllad bok av paret.

Holmberg, Bo R: Knivsliparen***

Jag köper dem alltid direkt, Bo R Holmbergs böcker i Morell serien. Och nu har jag läst den sjunde boken. Och den fick inte mer än tre stjärnor. Frågan är då varför? Jag vet inte riktigt men någonstans saknade den här boken den magiska känsla som de andra böckerna haft.

Även om jag själv minns gårdfarihandlare som gick efter vägen, senare kom de med bil, och även om jag som vanligt känner igen en del ortsnamn så är det här mer som en vanlig deckare för mig. Och som sådan var den helt klart fullt godkänd. Lite dialektala ord, ömmest, gullavackere piggade ju upp och det tidsmässiga perspektivet var också intressant så jag kommer absolut att hänga på låset även när nästa titel i serien kommer. Men det blev som sagt tre. "Bara"!

Sten, Viveca: I den innersta kretsen***

Faktiskt var den här deckaren ännu bättre än Stens förra, I de lugnaste vatten. Där skrev jag att Sten satte Sandhamn och diabetes på kartan. I den här boken nämndes Noras diabetes bara som hastigast vilket jag tror Sten gjorde klokt i. Den var med mycket i första boken för där hade den en central plats. Dock inte här.

Sten skriver bra tycker jag, flödet är lättläst och boken var faktiskt spännande trots att jag måste tillstå att det som intresserade mig mest var inte vem mördaren var utan om och huruvida ett hus skulle säljas eller inte. Mycket inplanteras till nästa bok och därför tycker jag inte riktigt att de här böckerna kan läsas fristående, inte om man vill ha behållning av miljön kring morden.

Eftersom jag inte brydde mig om mordet nämnvärt så tänkte jag heller inte på vem mördaren var och den biten var stundtals lite förvirrande. Så den skippade jag helt. Men jag fick ju vet det till slut såklart....:-)

Sten har kommit med en ny bok, jag kommer att läsa även den.

Jag tror faktiskt att Sten, liksom Karin Wahlberg (Sigrids hemlighet), är kapabel att skriva en roman också.

O´Brien, Maureen: Döden inpå livet***

Den här boken är nyligen nyutgiven på Elisabeth Grate förlag och jag skulle nog aldrig ha hittat den om den inte var/är med i Lillaos deckarutmaning. Den fanns inte ens på biblioteket i kommunen så min filial köpte in den.

Det här är, vilket jag upptäckte tämligen omgående, en deckare från den tiden (1989) då deckaren fortfarande var en genre i sin egen rätt. (Agatha Christie t.ex skrev ju "riktiga" deckare, dessa läste jag i oavbruten följd tills jag kom på tekniken och kunde lista ut vem som var mördaren, sen slutade jag läsa henne, för då visste jag ju redan allt.)  Bara efter att jag läst några kapitel kändes det som jag druckit ett kallt uppfriskande glas med språkvatten. Korta kärnfulla meningar och avskalad miljö som jag trots det kan se framför mig.

"Porten mot gatan var en bastant trähistoria, hög och tillräckligt bred för att släppa in en bil." 

"De hade ögon som munnar, glufs, glufs, de tittade överallt."

 "Han antecknade på formuläret, höjde på ögonbrynen. De var två ludna larver som levde sitt eget liv" 

"Paul såg ut som han skulle kunna hamna under en bil"

Jag fortsatte att läsa och blev mer och mer fascinerad. Massor med dialog och minimalt med utdragna natur- och relationsbeskrivningar. Jag gillade det!

Men

Jag kommer faktiskt inte att läsa fler böcker av O´brien eftersom jag även påmindes om varför jag inte läste så mycket deckare tidigare. Kommissarien intresserade mig inte ett dugg, men det gör Wahlbergs, Indridasons, Cleeves, Sigurdadottirs och de andras kommissarier. Varför? Jo därför att det är deras liv jag är intresserad av, inte mördarnas. Och det är deras liv jag får veta nånting om, morden är en bisak.

När skärper man till sig och tittar till i Morden i Midsomer t.ex.? Jo när Barnabys fru eller dotter eller hans kollega kommer fram och säger nånting väl genomtänkt. Mordet eller mördaren eller den mördade är en bisak. Eller hur? Men i äldre deckare/kriminalromaner är mordet det väsentliga och svaret på varför? är ofta i fokus, motivet är motivet skulle man kunna säga. Och det blir tjatigt i längden. Tycker jag.

Lillaos deckarutmaning

Läst 2010

Grebe, Camilla & Träff, Åsa: någon sorts frid***

Den här deckaren var faktiskt lika bra som jag hade förhoppning om. Särskilt i början, den var så spännande att jag sträckläste den faktiskt. Jag gillade greppet med psykoterapin och frågan om friskt och sjukt, ouppklarade trauman och arbetssituationen som beskrevs väldigt trovärdigt. På slutet lyckades den inte riktigt fånga mig och upplösningen var visserligen förvånande, jag lyckades inte fundera ut vem mördaren var trots att jag numera har beslutat mig för att verkligen försöka komma på det. Det var en helt ok upplösning men jag hade inbillat mig att den skulle var väldigt avancerad, varför vet jag inte riktigt. Kanske det psykologiska fick mig att tänka så.

Fortsätter Grebe/Träff skriva deckare inom psykoterapigenren (hm, nytt område kanske, men mycket intressant) så fortsätter jag självklart att läsa!

----------------------------------------------------------------------------------------------

 Bokcirkel för alla mars 2010

 Frågor till bokcirklare

1. Vad tycker du om huvudpersonen, Siri? Hur är hon som person?

Jag uppfattar Siri som en ärlig person som verkligen vill hjälpa sina patienter. Hon vill vara en god kollega och vän, och ställer upp på att försöka få till stånd en god stämning i arbetslaget. Hon har dock en stor sorg i bagaget som inte är bearbetad, vilket kanske gör att hon inte ser helt klart kändes det som.

2. På framsidan av boken står det att det är en Psykologisk spänningsroman. Är det? Vad tycker du? Ja det stämmer. Den var riktigt spännande, särskilt första halvan, sen dalade den lite tyckte jag. Det var väldigt intressant att höra om terapisamtalen, ett lite ovanligt grepp, och det gjordet faktiskt det hela än mer spännande. Jag trodde länge jag visste vem mördaren var, men faktiskt, jag fick tji.

3. Kan du tänka dig att läsa fler böcker av författarduon? Ja, om det rör sig inom samma område, psykoterapi. Om inte det varit med skulle den ha varit för medioker.

4. Vilket betyg ger du boken? Den får tre. Den var visserligen mycket spännande och fick mig att sträckläsa, men den höll inte hela vägen, trots att upplösningen var trovärdig,  och språkligt sett var den inte riktigt så bra. Dessutom innehöll den lite lösa trådar Att Sven inte fixade katter borde väl alla ha vetat eftersom kräftskivorna av tradition alltid hölls hos Siri t.ex

 Simenon, Georges: Maigret och vinhandlaren**

 Georges Simenon har ju alltid nämnts i deckarsammanhang och då i samma andetag som kommissarie Maigret.

Jag har läst Maigret och vinhandlaren när jag väntat på nånting så den blev lite hoppig men jag tror knappast den varit mycket bättre om jag läst den utan uppehåll. Den kändes hopplöst omodern, kan den verkligen vara skriven 1969? Känns som 40-talet......

Två mord skildras och det kanske är skillnaden mellan förövarnas inställning som är vitsen, slutet tyder på det.

 Men jag lärde mig väldigt mycket om hur Maigret mår när han är förkyld i alla fall.  

Läst 2010