Highsmith, Patricia: Mings största kap ****

Kattnovell. Katten Ming är en katt som är som katter, bara smartare än de flesta. Och ser alltid till sitt eget bästa såklart. 

Highsmith låter oss följa Mings tankar och de är riktigt intressanta. 

Mings matte träffar elak man, han vill såklart röja Ming ur vägen. Men Ming låter sig inte undanröjas, tvärtom, han griper tillfället i flykten. Och allt ordnar sig.

För kattälskare är det här igenkännande, härlig läsning. Andra gillar den säkert också.

Griffiths, Elly: Mordkonsulten

Andra boken i Griffiths nya serie. Jag lyssnar numera oftast på deckarna jag läser. Och jag gillar Griffiths, men även om Harbinder Kaur gör sitt jobb och sticker ut som andra generationens invandrare, bor hos föräldrarna och är lesbisk, så slår hon ändå inte Ruth Galloway. Tyvärr. 

Den första boken i den här serien, Främlingen, var lite väl pladdrig och så kan jag uppleva även den här. Det känns som att för mycket förklaras och upprepas och förenklas. Kanske är Ruths fall lite svårare eller så är det det historiska i de böckerna som väcker ett större intresse. 

Jag tycker ändå att den nya serien är ypperlig att lyssna på. Så jag fortsätter.

Moström, Jonas: Kameleonten

Jag lyssnar på nästa deckare av Moström.

Den var lite annorlunda och hade ett så pass stort persongalleri att jag inte hängde med riktigt, tyvärr. Men det var spännande där ett tag. Även om "kackerlackorna som sprang över stengolvet" kändes som en något överdriven mening så flöt det hela på.

Ja det var Uppsala och dess nationer och parker. Och framförallt lyckades Moström förvåna en stort med mördaren, än en gång.

Moström, Jonas: Skytten

Moströms deckare passar så bra att lyssna på. Alla har varit väldigt bra avkoppling när jag gör något annat. Det går bra att hänga med och sjukhusmiljön och städerna de ofta utspelar sig i känner jag till. Lägg därtill ett persongalleri som upprepar sig. Inga ansträngningar för att lära känna nya personer.

Även denna var bra och värd att lyssna på. Mördar* var som vanligt svårt att gissa, en bihistoria vidrörde transplantationer, och det enda som börjar bli riktigt tjatigt är psykologens och den tillresta kriminalarens sängkammarmöten. 

Läst 2021

Bussi, Michel: Se dig aldrig om

Den fjärde Bussi var också helt klart värd att lyssna på, precis som den andra tre här.

Spännande men lite för otäck då barn var med. Och att stå ut med oerhört vackra kvinnor och intimiteter med dessa  är ett måste. Annars står man inte ut att lyssna.

Varför lyssnar jag då på "sån skit"? Den här boken toppar nog det innehållet, men när jag väl börjat lyssna var jag tvungen veta hur det går. Så var det bara. 

Det bästa med Bussis böcker är miljöerna, (ofta öar) och drivet i handlingen med väldiga omkast på slutet. Det här slutet var både lite sökt och sorgligt. Som vanligt klurig story på flera sätt. 

Inte Bussis bästa men det kommer väl fler.

Bussi är relativt okänd här i Sverige. Men böcker finns på rean.

(red) Persson Åke: Mordet på jultomten

En hyllvärmare som nu blivit läst. 

11 noveller av deckarförfattare från längre tillbaka, visar sig mest i att det är nio män och två kvinnor. Nu känns det som att en liknande bok skulle ha motsatt könsfördelning.

Jag har ju ibland lust att på nåt sätt få noveller i en novellsamling att ge sig till känna. Här gjorde jag så att jag gav 1-5 för spänning, orginalitet, välskriven, håller för omläsning.

Det intressantaste är väl ändå om novellen går att läsa om och där fanns Åke Edwarsons och Mankell/Nessers med. De var dessutom båda välskrivna. De andra nio fick varierande "betyg".

Så läsvärt men inte så mycket mer ändå.

Och nu är julen ändå slut så.

Griffiths, Elly: Irrbloss

En av de få deckarförfattare jag läser numera. Och dessutom direkt den kommer ut.

Som vanligt fascineras jag av Griffiths förmåga att hela tiden hitta nya infallsvinklar och nya mord. Och att dessutom hela tiden återknyta till tidigare händelser och personer utan att det blir tjatigt. Nelson och Ruth är såklart tjatigt men ganska kul ändå. Och saltängarna drar hela tiden i Ruth och vill att hon kommer tillbaka efter sitt mellanspel på annan ort. Så allt är som vanligt och pekar framåt mot nästa bok.

Andersson, Lars: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer

Knepig bok det här. Jag har tidigare läst De våra som jag inte ville benämna deckare för att kunna ge den fyra stjärnor. Nu är jag glad att jag slipper det.

Det är mycket som spretar i den här boken. Många gator att vandra i hemstaden (Anderssons). Många personer som rör sig, både verkliga och overkliga. Resonemang hit och dit. Och titeln fattar jag inte alls (?) även om flickan var med på det minsta lilla hörn.  Och någon renodlad deckare är den ju inte. Fast det är klart, mord finns det ju. Men jag måste tillstå att jag inte ens nu, när deckaren är slut, är riktigt säker på varför mord* skedde. 

 Fast lite intressant var just sydafrikaspåret ändå. Lite nutidshistoria som dyker upp ur dimmorna, en tidsmarkör som flera andra i boken. 1964 är trots allt inte så ofta skildrat. 

Ibland, faktiskt ganska ofta, finns det avsnitt i romaner och javisst, även deckare, som man bara känner fanns där först. Länge har de rört sig i författarens hjärna, och det vill ju hen så otroligt gärna ha med. Kill your darlings kan man kosta på sig att strunta i efter ett långt framgångsrikt författarliv. I Anderssons fall anar jag att det är kapitel elva, som börjar:

Han läste i boken av Borgenstierna. Om döden. Den blivande biskopens tankar i sin ungdom.

Och här hettar det till. Jag har en känsla av att det här kan vara Anderssons helt egna åsikter och tankar om döden, som han säkert (som de flesta andra) grubblat på länge. Och funnit ett slags svar hos Borgenstierna. Som han vill förmedla. Tyvärr blir det kapitel elva, liksom lösryckt ur bokens sammanhang. Men det som berörde mig mest.

Läser du vanliga deckare en masse är det här nog inget för dig. Men vill du fundera oavbrutet så läs.