Sigurdadottir, Yrsa: Straffet

Faktiskt har allt jag läst av Sigurdadottir, här, varit väldigt bra. Och då är jag ändå verkligen kräsen på hur en bra deckare ska vara. Så fort jag läst en vill jag att nästa ska komma.

Den här var inget undantag. Jag lyssnade på den, och det gick riktigt bra. Jag tycker nämligen att deckare är så bra att höra upplästa, missar jag litegrann så är det ingen fara. Jag funderar sällan på vem mördaren är.

En nackdel, om jag ska nämna någon, med Straffet är att det handlar om barn. Jag har blivit mer och mer illa berörd när det är barn med. 

Bussi, Michel: Trollsländan 

Bussis första har jag läst nu. Lika bra som de andra två, stilen känns igen och även sterotyperna. Förstår såklart inte hur Bussi lyckats få med världens tre absolut vackraste kvinnor i sina första böcker. Han har tur den mannen.

Men som vanligt är det klurigt, spännande och med ett oförutsägbart slut (dock inte i det här fallet då jag tidigt listade ut att så måste det vara, och det var det men inte på det sätt jag trodde i början). Dessutom handlar den här mycket om klass och sociala olikheter.

I höst kommer en till bok av Bussi, ja jag kommer att lyssna på den också. Jag vill möta nya personer och miljöer, nya klurigheter och oförutsägbara slut. Så är det bara.

Du som gillar att få tänka utav bara den när du läser deckare, lova att du läser. Resten kan stå över.

Jag har lyssnat på böckerna och uppläsaren är verkligt bra. Bara det.

Här är alla böckerna.

Läst 2020

Casserfelt, Susan: I betraktarens öga

Sista delen av Casserfelts serie om Örnsköldsvik, Zeta och Kajsa. Riktigt bra med hög igenkänning hos den som likt mig gått gymnasiet i Övik. Höga Kusten serien är seriens namn.

Precis som med Casserfelts två tidigare böcker önskar jag att de alla skulle filmas. Det finns aktion och miljöer så det räcker. Men vem i hela friden skulle spela Zeta????

Jag rekommenderar deckarvänner att läsa dessa lite okända böcker. De är bara så bra.

Bussi, Michel: Tiden dödar långsamt 

 Svarta näckrosor knockade mig totalt men den här var inte så mycket sämre. Kanske inte riktigt lika spännande men med samma grundton.

Fantasin och klurigheten tar sig oanade uttryck och inget är vad det synes vara. Men med en mycket bra uppläsare och som lyssnare ett stort intresse av att tänka efter och fundera och sen förlåta författaren för hans vidunderliga tankemönster när det plötsliga aha:et inträffar, så är det riktigt bra böcker att lyssna på.

Jag har inte lyssnat på Trollsländan än, men det blir.

Lihammer, Anna & Hesselbom, Ted: Catalana

Jag har läst alla Lihammer/Hesselboms deckare. Eftersom jag lyssnade på denna hängde jag inte med i allt, men jag fascinerades ändå av historien. 

Andra världskriget skrivs det ständigt om och vi läser. Här är det ett stycke historia ur svensk synvinkel. Och med stort engagemang, både dolt och öppet.

Jag lyssnade och det är alltid vanskligt för en del går alltid förlorat. Här var uppläsningen utförd med likaledes stort engagemang, kanske lite för stort kan jag tycka. 

Jackson, Stina: Ödesmark

Silvervägen tyckte jag verkligen om. Den var liksom mer än en deckare. Den var som ett nedslag i den norrbottniska myllan. Och innehöll en känslighet för den vidrighet som det innebär att förlora ett barn i ovissheten.

Ödesmark når inte alls upp till det, enligt min mening. Det här är helt enkelt en deckare som plockar inslag från de deckare som har funnit på dem. Det är dock mest i början.

Historien fängslade inte och uppgörelsen blev om inte väntad så inte heller oväntad.

Det här är inga seriedeckare med välbekanta aktörer i bok efter bok. Kanske att researchen varit för statisk och för lite omfattande. Jag vet inte. 

Boken är läsvärd, tro inte annat. Men ändå. Den svåra andra boken var inte som jag tänkte mig. 

Kanske var mina förväntningar för höga, jag köpte den faktiskt för att jag inte orkade vänta i kön på bibblan. 

Moström, Jonas: Skuggorna ruva 

Fallen sinar aldrig för Granstams profileringsgrupp. På själva julafton måste de rycka ut. Och som vanligt befinner sig händelseförloppet i en aktuell miljö, denna gång skolan. Samhället är litet med motorungdomarna och flyktingarna och ufot och skolungdomarna. m.fl. 

Flickorna vill bli lucia men endast de två vackraste har en chans. Och då går alla till kyrkan såklart. Men vad gör man om lucian aldrig kommer till sin kröning? Och inte hittas?

Till slut kommer det till det värsta; speciallisterna måste kallas in för att rekonstruera förloppet och röra om i grytan. Ja, den lokala polisen blir inte glad. 

Ännu en riktigt intressant deckare av Moström.

Borde inte de här deckarna bli tv serie eller nåt. Miljöerna är hela tiden intressanta och bör kunna bli fina kulisser till blod och död.

Wahlberg, Karin: De drabbade

Länge sen Wahlberg publicerade en ny deckare. Väldigt trög i början men sen tog den ny fart och blev riktigt intressant. Intrigen rörde sjukhusvärlden, vilken fick en ordentlig genomgång av alla brister som blir bara värre.

Visst, viss spänning fanns med men som vanligt med Wahlberg är det omgivningen som väcker intresse.

Läsvärd men inte mer kanske. 

Jag hoppas det kommer fler böcker i serien lasarettet, där kommer Wahlbergs erfarenheter verkligen till sin rätt.