Scheuermann, Silke: Rika flickor ****

Scheuermanns prosa är verkligen njutbar läsning.

[...]ett glansnummer av snygga formuleringar och precisa beskrivningar, avspänd grace[...] skriver Tunedal om Timmen mellan hund och varg på Aftonbladet, en bok som jag läst tidigare och skrivit om här. Och samma sak gäller om Rika flickor.

Meningarna flyter in utan ansträning och lägger sig  till ro i nån hjärnvindling, men personerna fortsätter tilltala mig. 

Att noveller hör ihop i en novellsamling brukar jag inte fundera så mycket på. Men här gör de definitivt det.  

Kvinnorna i den här boken är just kvinnor. Jag undrar om en man verkligen skulle kunna förstå vad som rör sig bakom orden i de här berättelserna. Jag känner mig ilsken när jag läst den. "Ska det va på det här viset?" för att citera Sverker. Allt sker ju på männens villkor, de här kvinnorna bejakar inte sin sexualitet. Och är det nåt de är rika på så är det fantasi. En fantasi om hur de ska vara för att något underbart ska inträffa, trollstaven ska svingas, stjärnorna falla och det plingande ljudet höras, nu är det ditt nummer, var god kom fram till luckan. De inser inte att det är de som är luckan som öppnas för mannens behov, som männen i sin tur lärt sig att de kan ta för sig av, helt naturligt. Det här är en bok om kvinnor för kvinnor av en kvinna som verkligen tänkt efter.

Jag har nyss läst Sfinx av Falkenland och jag känner systerskapet mellan författarna. Det här är nånting nytt känns det som. Ordet systerskap borde vara svaret på de här böckernas intention. Kvinnor är kvinnor och vi borde känna våra rättigheter likväl som männen gör det. Men hur ska det gå till när en mor, i frihetens namn, inte kan ställa upp för sin dotter? Den novell som faktiskt berörde mig mest för det är ju här framtiden formas.

Scheuermanns noveller berör, kanske för att de på så få sidor kan skildra utsattheten, gång på gång. Jag har knappt hämtat mig från ett öde så kommer nästa.

Läst 2011

   Haag, Martina: Glada hälsningar från Missångerträsk ***

Jag är glad, Jag har skrattat fler gånger. Högt och ljudligt.

Jag har äntligen läst en rolig bok som verkligen är rolig. Jag vet att humor är olika och jag har inte riktigt samma humor som Paasilina, Sansom eller Hundraåringens författare. Men jag har samma humor som Martina Haag, det är då säkert.

Dessutom gillar jag hennes sätt att beskriva hur väntan på ett adoptivbarn ter sig, hur liksom overkligt det är, mitt i en längtan och väntan som drabbar lika hårt som den är för de som föder biologiska barn.

Visst, den är överdriven här och var men allt kan hända och det händer. Och här händer det saker på slutet som gör mig bara så glad! Och då menar jag inte treoröret som jag ser som deckarnas spektakulära bränder, överfall, biljakter osv. Nej det som händer överskuggar allt!

det blir fler Haag framöver, jag vill skratta mer!

Läst 2011

  Falkenland, Christine: Sfinx ****

Av de fem böcker som jag tidigare läst av Falkenland är nog den här den bästa. De övriga jag läst har varit i stil med; turattjagglömmerfort, de har varit väldigt otäcka, svarta, olyckliga. Och det är den här boken också. Men här finns det något annat som  varvas med galenskapen. Och språket är mer poetiskt, vilket visar sig direkt:

Ma hade hittat en vacker sten när hon lekte på inngergården, den fick jag. Den har nästan formen av ett hjärta. Stenhjärtat mitt. sid 24

Felix har jag förlorat en gång, den jag var med honom är också förlorad, men jag har ännu en framtid. Drömd. sid 25.

Anslaget är direkt, ärligt, den här kvinnan vet vad som försiggår inom henne. Hon är skenbart, och verkligt, avundsjuk men något inom henne har gått sönder och går inte att reparera. Breven blir ett slags försök till terapi men de hjälper henne inte. Och jag är övertygad om att de aldrig skickas, ropet på hjälp når ingen.

Jag känner för den här kvinnan på ett sätt som jag inte lyckats känna för Falkenlands tidigare gestalter. Och det beror nog på att hon inte alls är ovanlig. Det finns många därute som känner som hon, som har blivit ratade, bortslängda som en trasdocka, inte ägt sin kropp utan varit tvungna att lyda till abortens rand. Och som kanske inte varit så starka, men den enda hjälp som erbjuds är de små vita.

Jag tycker att Falkenland speglar en grupp i vårt samhälle som offrats på frihetens altare, kvinnorna som blev över i jämlikhetens namn, som inte orkade/kunde stå upp för sig själva och som slutar just med de små vita i sin hand. För vilka är det annars som förbrukar dessa piller som har den största förskrivningen?

Och vem kan undgå att känna sympati för den kvinna som säger:

Så kom inte och säg: Vi är inte delaktiga i ditt öde, du äger själv dina olycksval. Du är prisgiven och såld av dig själv. Dina händer är smutsiga.

Så starka känslor man kan ha då. Minsann. Här kan vi passa på att raljera över denna övergivna hona, som inte längre får komma i fråga. Ingen vill skuffa runt henne i båset för att komma åt.

Jag visste hela tiden att jag inte var värdig. Bar ständigt en förklädnad. sid 123

Jag tror att det här är Falkenlands starkaste kvinnorporträtt hittills. Ja, det känns nästan som ett socialt reportage. Boken berörde mig starkt.

Läst 2011

  Kincaid, Jamaica: Annie John ****

Jag gillar verkligen Kincaids sätt att skriva men ändå känner jag en viss förvirring. Vem är Annie egentligen?

Trots att det Kincaid skriver om får så otroliga konsekvenser (för visst är det här en lysande beskrivning av hur en dotter kommer in i puberteten. Och de flesta som börjar hata sina mammor då återvänder trots allt som vuxna. Det är Annie John fast besluten att inte göra i den här boken dock) känns det skrivna nästan oengagerat. Precis som att berättarjaget inte upplever det som sker i verkligheten.

Dessutom kände jag efter att jag läst att det fattades ord, sidor, händelser. Jag kan inte peka på var men boken kändes avkortad, som att den fick bli endast ett visst antal sidor och sen var det bara att stryka i texten. Och istället för att korta ner meningar togs hela stycken bort. Prosan vinner på det men inte handlingen.

Eller jag vet inte. Denna Kincaid, helt okänd för mig tidigare, blev jag plötsligt intresserad av. Än en gång, tack Lyran!

Läst 2011

  Nadj Abonji, Melinda: När duvor flyger***

Upplevelsen av den här boken var i första hand att det fanns väldigt väldigt mycket text. Meningarna är långa och handlingen går mellan då och nu och jag önskar jag haft en karta till hjälp. Den skildrar ett slags flyktingöde, trots att det verkar ha skett frivilligt. Om att vara främling, om att ifrågasättas. Trots att kriget på Balkan nämns och konflikterna tar sig fysiska uttryck lyckas inte boken beröra mig. Det är liksom för mycket ord och för lite handling.

Men boken är säkert angelägen både i Schwez och i Tyskland då den fått pris i båda länderna 2010. Kanske det nu, drygt 15 år efter kriget på Balkan är dags att närma sig det ämnet, vilket den här boken gör i dolda ordalag.

På det sättet känns det riktigt att ha läst den, och trots lite motstånd i språket gillade jag Nadj Avonjis stil, den känns genomarbetad trots att innehållet var lite flyktigt.

Läst 2011

   Sansom, Ian: Fallet med de försvunna böckerna ***

Den här boken gav sig nog ut för att vara nånting annat än den var. Jag trodde allvarligt att det skulle bli nån slags filosofisk diskussion om böcker men efter det här citatet skulle jag ha gett upp om det inte varit för att jag bett om att få läsa den:

Israels problem var att han hade läst alldeles för många böcker.

Böckerna hade förstört honom, de hade fått hans hjärna att koagulera som grädde som glömts kvar en varm sommareftermiddag eller ägg övervispade med smör. sid 13

Sedan barndomen hade Israel plågats av en rädsla för att bli fast någonstans utan att ha några böcker med sig att läsa, en fruktansvärd fasa.... sid 119

Javisst, där känner alla som föll för titeln igen sig, (och det avsnittet renderade den tredje stjärnan) men det har inget med handlingen att göra. Dessutom är det är helt overkligt att bo i ett hönshus (?) och persongalleriet skulle passa i en komedi á la "Em till ården".

Ok lite signerade, antika värdefulla exemplar dök upp mot slutet och piggade upp litegrann, men resten, nej. Det kommer fler böcker om Israel men jag de får nog vara för min del. Det här är helt enkelt inte min sorts humor, bara att acceptera.

Tack Massolit förlag för recensionsexet som jag läst sent omsider.

Läst 2011 

    Dahlström, Gisan: Ett ljus i mitt hjärtas mörker ***

De här dikterna berörde mig. De är skenbart enkla, kan kännas lite ogenomtänkta vid en första läsning men sen öppnar de sig.

De var svåra att ta till sig och jag kan känna att här finns det djup smärta i nästan varenda diktrad. Särskilt slutraderna känns riktigt hopplösa många gånger. Det är ofta mörker, mörkret, ont, plåga. Sökes/en gnista.

En dikt som jag direkt kände speglar så mångas (särskilt kvinnors) erfarenhet heter:

Tankens skuggor

Hon rör sig i tankens skuggor

Tittar i vinklar och vrår

Bland damm och spindelväv

Även där hon inte vågat titta förr

Med sig har hon ett svärd

Inte för att kriga med

Men det är dags för försvar

Inte bara att försvara andra

Hon försvarar nu sig själv

Hennes svärd är väl använt

Men det känns inte vant

Att svinga det i eget försvar

Svärdet är bra att ha

När hon rensar i snårig terräng

För nu vill hon ta mer plats

Helst utan att skada andra

Men försvara sig tänker hon

sid 66

Sök gnistan, svinga svärdet, försvara dig. Starka ord i denna hårda värld. Ord att verkligen hålla med om!

Jag är glad att jag vann den här boken hos Bokbloggen. Att jag fick läsa Dahlströms skugglika tankar. Hon beskriver ett plågat tillstånd, nämner trollen vid namn och hjälper därmed andra att ta dem ut i ljuset.

Läst 2011

Annesdatter-Skomsvold, Kjersti: Ju fortare jag går, desto mindre är jag ***

   Tarjei Wesaas debutantpris fick den här boken 2009. Det gjorde mig nyfiken.

Nu ångrar jag nästan att jag läste den, eller nej det gör jag inte. Egentligen. Den är nämligen så vansinnigt sorgsen, jag gråter ytterst sällan när jag läser en bok och gjorde det inte nu heller men jag blev sorgsen, mycket sorgsen. Den beskrivs i termer av humoristisk men finns det humor i den måste det ju bara vara ett sätt att komma runt våndan över att skriva om detta tragiska livsöde. Som nog tyvärr inte alls är ovanligt.

För författaren skriver mycket bra, fångar verkligen stämningar, tankar, känslor. På ett sätt som jag knappast läst förut. Ja, hon har nog faktiskt gjort

social ångest till en litterär fest

vilket citeras från VG på omslaget.

Jag hoppas det kommer fler böcker av Annesdatter-Skomsvold, men kanske byte av ämne till nästa gång?

Läst 2011