Stenman, Majlis: Ekon från Kallkälldalen ***

Det här är en riktigt ordentlig nostalgitripp för 40-talisterna.  

Eller som det står som baksidestext:

Ett tidsdokument har Stenman skrivit. Från en svunnen, för alltid försvunnen tid. Ett arv som hon lämnar till sina barn men genom att ge ut det på förlaget Snickarsmedjan når det fler som vill läsa om Västerbottens inland och hur det var att växa upp där på 40 och 50 tal. En eloge till Stenman för det.

  Müller, Herta: Redan då var räven jägare ****

Det kan inte hjälpas, Müller ger mersmak. Den här boken är också riktigt bra precis som Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Ja den tar nog andraplatsen efter just Hjärtdjur. Hittills.

Jag läste den samtidigt som Det stora huset och det var som att ömsom äta mjuk, utsökt chokladpudding (Krauss), ömsom tugga hårda men så smakrika slarvigt rensade nötter, med ett och annat gruskorn inflikat (Müller).

Müllers språk river verkligen ordentligt, orden kastas omkring och allt känns dystert, melankoliskt, människofientligt vridet. Men ändå plågsamt vackert.

Redan titeln älskade jag, och den nämns som vanligt är med titlar, nånstans i boken, men på Müllers omkastade språk:

Räven var redan då jägaren. sid 140

Men vem/vad/vilket räven är/symboliserar får jag inte riktigt kläm på, tassarna som skärs av. Är allt bara en metafor för hårstrået som visar att allt är övervakat? som att sätta telefonen i kylskåpet när något ska diskuteras? Men jag har accepterat att jag inte förstår allt Müller skriver, men jag förstår tillräckligt för att utan grubblerier njuta av språket. Precis som Krauss jobbar hon stenhårt med just språket men på ett helt annat sätt. Det är så litteratur ska vara, olika!

Just den här boken handlar ju verkligen om hur folket hade det vid diktatorns fall, den har en agenda som inte är lika dold som Müllers andra böcker varit.

Krauss, Nicole: Det stora huset ****  

Jag förstod direkt att jag skulle tycka om den här omtalade boken. Och den var utomordentligt bra. Ja faktiskt, utomordentligt är rätt ord. Det finns liksom inga tveksamheter, det här är bra litteratur. Jag funderar varför, de ställen jag markerat ger inget svar. Men är det inte genreöverskridandet som är nyckeln? För visst är det här en bok med flera genrer inbäddade? Och börjar den inte med gåtan som pekar mot deckargenren, Herr domare? (Intresset är etablerat, man vill ju veta!)
Och sen, en politisk agenda, tillståndet i Chile och längre fram, det som många judiska författare alltid återvänder till, Israel?
Författandet, författarna, poeterna, allt är med. Syskonrelationer, familjerelationer, parrelationer.
Den eviga frågan, gör kvinnan som blir med barn utan möjligheter, rätt som låter barnet få ett annat liv? Eller är hon för alltid dömd?

Och det omvända genusperspektivet, kvinnan vill ha mannen utan att han förstått men har ingen chans mot hans styrka att hålla henne ifrån sig. Om rollerna varit omvända hade hon fått utstå våldtäkten och skammen av att ha "ägnat ut sig". Det här skildras kring sidan 275 och är ytterst intressant tycker jag. Kan män våldtas?

Skildrat från ett ovanligt perspektiv.

Skrivbordet är naturligtvis bara en kuliss och jag slutade snabbt att fundera över det faktiskt. Visst, det var med och knöt ihop in i det sista och balansen mellan att låta det ta för stor plats och till att ge det den plats det fick visar på att Knauss verkligen har jobbat med historien.

 Hon har byggt en utmärkt  roman, det är verkligen ett stort hus med en massa rum som läsaren går in och ut ur, och där det finns dörrar mellan vissa rum och allt hänger ihop. Boken blir aldrig tråkig utan varje sida bjuder på nånting nytt, precis som jag kände när jag läste Brott och straff.

Och ändå får den inte full poäng, varför? Ja kanske för att det är alltför urmärkt, alltför snygg? Genreöverskridandet är subtilt och uppfattas knappast om man inte söker efter det. Anslaget är lätt men i undertexten skymtar en outtalad ångest, utdragna naglar och marscher mot döden, kvinnokamp och traumatiska barndomar.

Boken borde inge en olust men i stället njuter man. Jag känner mig lite förvirrad.

Läst 2011

   Koontz, Dean: Donatorn **

Ämnet i den här boken fick mig att läsa Koontz vilket jag aldrig funderat på tidigare. Och vilket jag inte kommer att fundera på framöver heller. Men jag måste erkänna att jag sträckläste boken för att jag ville veta hur det skulle gå och hur det hängde ihop. Det visade sig att jag redan hade en aning om hur det fungerade, eftersom jag läst liknande böcker om transplantationer tidigare. Koontz har alltså helt enkelt tagit en väl fungerande story och lagt till lite övernaturliga och märkliga inslag, en väl beskriven hjärtinfarkt (där har han verkligen gjort ordentlig research) och en kärlekshistoria med en otroligt vacker (såklart) författare  som beskriver undermeningen i en text, vilket jag inte kunde finna någon i den här historien.

Men eftersom det handlar om en transplantation tyckte jag ändå att den var intressant. Tyvärr var det lite väl mycket konstigheter med för att jag skulle känna att boken gav mig nånting utöver skildringen av donationsförfarandet i USA. Och dess avarter kan jag kanske säga utan att avslöja allt för mycket.

Koontz läses av väldigt många, kön på biblioteket nära mig var mycket lång, och jag kan känna en viss oro över hur hans böcker tas emot. Är det enbart skräck eller tänker många att jaha så går det till? Vilket det kanske gör och då borde boken varit ett debattinlägg istället för en thriller.......

Slutet var sentimentalt så det slog gnistor om det och jag undrar om Koontz alltid har sådana slut.......

Läst 2011

  Oates, Joyce Carol: En fager mö ***

Oates böcker varierar. Ibland är de helt fantastiska och ibland är de mindre bra. Det här var en mittemellanbok. Riktigt spännande bitvis och väl skildrad. Oates böcker innehåller ofta utsatthet men lika ofta är utsatthetens oundviklighet parad med en slags upprättelse. Så kunde jag känna i den här boken. Katya är både stark och svag och klasstillhörighetsavunden gör bokens historia möjlig. Slutet gjorde mig faktiskt lite upprörd, men boken är klart läsvärd.

Ändå, Oates snuddar vid nånting här som skulle har krävt mer insikt och ett mycket större antal sidor. Endast det faktum att Katya är så ung och inte kan förstå fullt ut gör att bokens format är möjligt.

   Cleeves, Ann: Dolda djup ***

En riktigt bra deckare! Cleeves har med andra ord gjort det igen. Den inbjöd verkligen till sträckläsning och var spännande in i det sista. En slags slutnagruppenmysterie med ett oväntat men helt logiskt slut. Dvs det var logiskt att det kunde hända även om det var vrickat. Kanske att en detalj på slutet var lite märklig (ett telefonsamtal som Vera inte följde upp) annars var boken intressant skriven, borde bli bra att filma, med det vanliga våldsamma slutet. Tyvärr!

En del känns igen från andra deckare men Cleeves lyckas variera det utan att det blev tjatigt. Jag ser redan fram emot nästa bok.

Det enda som drog ner var fågelskådningen som iofs kunde kopplas till Shetlandsöarnasviten, fiske och fågelskådning tycker jag bara är så trist.

Läst 2011

  Mangiste Maaza: Under lejonets blick ****

En oerhört fängslande bok om en period som jag faktiskt inte visste så mycket om. Visst, jag vet att det kom många flyktingar från Etiopien och Eritrea under de här åren, men att "revolutionen" innefattade sådan brutalitet och avskyvärda handlingar hade jag ingen aning om.

Därför anser jag att dessa skönlitterära författare som skrivit och framförallt översatts de sista åren har ett så stort berättigande. Jag har lärt mig mer om Afrika de två senaste åren än jag gjort under hela mitt liv därföre. Dessutom skriver dessa afrikanska författare utomordentligt bra, den här boken är inget undantag.

Människorna finns, dör, lever, blöder och försöker överleva på olika sätt. Berättelsen höll ihop från början till slut och boken kändes ny på nåt sätt. Kanske just det att här finns en hårfin gräns mellan sanning och fiktion gjorde att gestalterna levde så starkt innanför mina ögonglober medan jag läste.

En sak som gjorde ett starkt intryck var insamlingen av liken, att folket in i det sista offrade sig för de redan döda, att deras stolthet följde offren till graven. Respekt, och jag tycker att det präglar hela boken. Den är skriven med respekt! Bra gjort av en debutant.

Läst 2011

   Borchert, Wolfgang: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama ***

Från baksidan:

Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp - om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp.

Perenn förlag var så hyggliga att de skickade mig den här boken (tack!) eftersom jag genast blev intresserad av den vid en titt på deras hemsida. Och jag kan starkt rekommendera den. Novellerna är skenbart lättlästa men berör med just smärta och förtvivlan. Om natten sover råttorna, Brödet och Maskrosen stannade kvar.

Dramat var också riktigt bra, ínnehöll väldigt mycket tänkvärda tankar. Jag såg det spelas upp inför mina ögon, i svartvitt!, medan jag läste det.

Översättaren skriver att

 Det har ibland sagts att formen inte alltid är i nivå med budskapets angelägenhet i Borcherts verk, eftersom han inte fick någon tid att finslipa den. [..] Nu när

många år har gått sedan Borchert skrev sina intensivt glödande texter märker vi att ingenting i själva det konkreta uttrycket falnat eller förlorat sin kraft.

Heinrich Böll skriver i efterordet att Brochert i novellen Brödet:

...berättar genom att skildra.

Och där ligger kanske hemligheten i den här boken, texten är inte sönderstylad som många texter är idag, utan den skildrar helt enkelt ett raseri över krigets vanvett, utan bedövning, bara med realismens skärpa. Den kändes märkligt modern i sitt uttyckssätt. Kunde inte en ung arg man idag tänkas ge ut en likadant skriven bok på eget förlag? Utan några språkpoliser i sikte.

Rekommenderas både som tidsdokument (vilket tyvärr skulle kunna behandla även vår tid på  många håll i världen) och som novellsamling. Dramat är en stark bonus!

(Kanske att jag kände lite oklarheter i varför krigets för-alltid kärnfråga tog död på hans närmaste och kanske att just den frågeställningen ger ett svar på varför översättningen dröjt så länge....? Precis just där tvekade jag och även novellen Det här är vårt manifest, där Tyskland nämns lite väl frekvent. Det blev lite väl mycket ärans och hjältarnas språk även om det kanske (kanske?) är ironiskt menat....)

Läst 2011

PS. Den numera, tyvärr, nedlagda bloggen Amoroso har ett inlägg om denna roman här
Jag tänkte faktiskt när jag läste boken att särskilt  novellerna skulle vara bra att använda i undervisning.

amoroso