Ndiaye, Marie: Tre starka kvinnor ***

Jag hade sparat den här boken länge för att jag så gärna ville läsa den. Men jag blev lite besviken. Det är tre historier, först Norah som på bokens sidor gör en slags resa och hittar sig själv genom att besöka sin far och kanske få en slags livslögn uppenbarad. Låter intressant men jag kunde inte låta bli att störa mig på detta upprepande av flamboyanter, ett träd som heter Delonix regia. och ser ut såhär

Det hade visserligen en viss roll i historien och vackert ser det ut men ändå..... 

Historia två handlar om Fanta som ses ur sin mans berättelse. Han får också en slags livslögn uppenbarad. Men Fanta är i bakgrunden.

Historia tre handlar om Khady Demba som lämnats ensam i världen och går ett vidrigt öde till mötes. Den historien skilde sig väsentligt från de andra och grep mig djupt. Även om den ibland kändes lite overklig. Hur var den egentligen möjlig? Kan en kropp fara så illa och ändå ha någon styrka kvar att leva?

Tre starka kvinnor heter boken. Styrkan var annorlunda än jag hade förväntat mig, det verkade mer vara att härda ut och inte förlora sin identitet än att "lyckas" och jag fick inte riktigt grepp om boken. Särskilt del två som jag tyckte handlade mest om mannen.

På ett djupare plan sätter sig ändå kvinnorna upp mot männen, avslöjar faderns hemlighet, otrohet och nekar till sex. Men det har inte någon framträdande roll i berättelsen, det bara finns där som en markering.

Symboler i boken är träd och fåglar. De bemästras eller släpps fria på olika sätt.

Både språket, symboliken och de tre olika berättelserna bildar en ohelig allians. Orden är många men meningen måste man som läsare hitta själv.

Jag kom fram till en hel del medan jag skrev den här reflektionen känner jag.

Läst 2011

  Vigan, Delphine de : No och jag ***

Först nu läser jag den här otroligt omtalade boken. Och visst, jag gillade verkligen språket ( det bådar gott inför Underjordiska timmar av Vigan som ligger i min läsa hög), men ändå, så bra var den inte. Slutet var t.ex knepigt och jag måste säga att No intresserade mig nästan inte alls, utan det var den superintelligenta tjejen som ljuset föll på. Och det positiva som kom ut ur boken var ju att mamman började leva igen, det gjorde mig så glad.

Sen kunde jag tycka att det var jättemärkligt att allt gick så bra tills de lämnade No och sen rasade allt. Insåg de inte det? Kunde inte Lucas ha ingripit då? Mycket naivt kan jag tycka. No behövde ju nånting utöver en familj, precis som att barn i vanliga familjen ibland också kan behöva mer. Men det var liksom inte med i historien. Och Lou kunde trots sin intelligens och sina utmärkta intentioner inte heller förstå det. Det var bara pappan som skulle ha kunnat förstå. Men det gjorde han inte.

Sen tror jag också att man måste inse att det här är Frankrike och inte Sverige. Jag kände att det fanns ett slags romantiskt skimmer över alltihop och att det inte skulle ha kunnat hända i Sverige.

Simonson, Nisse: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? *** (Dod)

   Länge har den här boken stått i min bokhylla för att bli läst och därmed ändra mitt liv genom att svara på titelns fråga (nåja!). Men, jag blev besviken eftersom jag hört allt redan. En del är vettigt, t.ex att positiva tankar kan cementeras i hjärnan likväl som negativa, men en del är lite väl enkelt, skriv ut motion istället för antidepressiva medel. Hm. Ingen förståelse där inte. Och att rada upp en massa biverkningar gör ju knappast någon med psykiska problem lycklig. Dessutom tar han hela tiden sin egen övervikt i försvar, där borde väl någon också skriva ut motion kan man tycka. Men det är väl en annan sak.

Nåja nu är den läst i alla fall.

Läst 2011

 Gallant, Mavis: Från det femtonde distriktet ****

Redan från allra första början föll jag för Gallants stil. Den påminner om ett sätt att skriva som jag ofta läste förut men numera är det sällsynt. (Anita Brookner dyker upp i minnet.) Skriver inte kvinnliga författare så här numera eller missar jag dem bara för alla omskrivna deckarböcker och chiklit liknande dito som jag "luras" (nåja vi lever i ett fritt land....) att läsa? Jag är verkligen glad att jag lånade den här boken.

Nånstans läste jag att varje novell är som en hel roman och texten är så tät och full att det faktiskt nästan känns som jag har läst mycket längre när novellen är slut. Och att jag framförallt har lärt känna ett liv.

Därför skriver jag om några noveller direkt eftersom jag efter ett tag kände det som att jag glömt meningen med Carmela. För alla kvinnor har en slags extra mening, det förstår jag.

Carmela, i De fyra årstiderna, är ung och rädd, rädd för rummet där hon sover och rädd för havet som är nära, och måste göra det hon gör, ta en tjänst. Sen måste hon sluta sin tjänst. Hon fastnar inte i minnet i någon högre utsträckning, men hennes öde är att svälta, arbeta och att leva i ett främlingskap i krigets skugga.

Netta, Den muslimska hustrun, har också ett öde och lever som Carmela även hon i kriget, inte i skuggan utan mitt i, efter ett tag när hennes man är borta.

Åh, tänkte Netta, jag är den enda som känner till allt det här. Ingen kommer någonsin att förstå hur mycket jag vet om sanningen, sanningen, sanningen, och hon lutade huvudet i händerna med armbågarna och lät de första tårarna sedan kriget slutade rinna nerför handlederna. sid 101

Molly i Respiten som förstår så mycket så tidigt:

Hon visste bättre än så, nu när hon var fjorton år gammal: det fanns ingen frihet utom den att sluta älska. Hon skulle fortsätta att älska sina bröder även när de hade slutat bry sig om henne: det var kvinnlig trohet. Men det skulle inte hindra henne från att slåss mot dem, bit för bit, om pengar, egendom, lämningar från det förflutna: kvinnlig osäkerhet. Hon skulle förfölja dem och tjata på dem om Alecs grav, om att Barbara blivit gammal och om var de alla en gång skulle bli begravda: kvinnligt ordningssinne. sid 163 

 Vilken sammanfattning av kvinnors förutsättningar!

Novellerna som följde blev en genomfartssträcka, även om de alla var för sig tillförde ett liv, tills det glimmade till igen i den sista, Irina.

Så här i efterhand kände jag att jag kunde ha haft en slags spaning om det gemensamma i novellerna, och det skulle naturligtvis ha varit kriget, som vanligt i dessa böcker om tiden före, under och efter. Det visar sig här både fullt uttalat, se Netta ovan, eller bara mer subtilt som förbjudna SS-märken i en pojkes hemliga ficka, (Irina) eller som när det kombineras med det svenska:

De som bott i den /lägenheten, min anm/ hade flyttat och ingen visste vart - kanske till Sverige. När de hade gett sig iväg, vilket de hade gjort klockan fem en vintermorgon 1943, hade ytterdörren förseglats med en stämpel från regeringen som avbildade en svastika och en örn. De försvunna hyresgästerna hade antagligen dött, kanske i Sverige [...] sid 168

(Atlas förlag)

Läst 2011

  Doron, Lizzie: Varför kom du inte före kriget? ***

Den här boken läses i alla israeliska skolor och jag kan förstår varför. Barnen som läser boken har säkert många far och morföräldrar som kunde vara med i boken, de som flyttade dit efter andra världskriget. De som egentligen var tyskar (och andra) men som sen måste förneka sin uppväxt, som berättaren Elizabeths mor. Inga tyska saker fick komma in i hemmet, inga varor från "hemlandet".

Helena, modern, är ett kvinnoöde som berör. Var hon född annorlunda eller blev hon det av sina upplevelser? Eller blev det faktum att hon måste överleva för mycket för henne i den nya omgivningen? För det var ju faktiskt en plikt för de som klarade sig att överleva, det kunde vara en tung börda att bära, vilket den här boken skildrar på ett utmärkt sätt.

Att vara tysk och jude och överleva och därmed ha rätt (eller skyldighet) till en plats i Israel tär hårt på henne och gör boken angelägen. Israel är ett naturligt ställe att bo på men allt avslöjas till slut vid hennes död, de minnen hon velat glömma har alltid funnits kvar hos henne, inlåsta men ständigt levande, både psykiskt och fysiskt.

   Sabatini, Irene: Pojken på andra sidan ***

Jag har läst många böcker om afrika de senaste åren. Den här handlade om Zimbabwe, fd Rhodesia. Huvudpersoner är en vit man och en svart kvinna, deras liv vävs in i varandra eftersom de bott grannar och boken skildrar en epok i Zimbabwes historia. Att vara vit, att vara svart, att vara blandad i detta land. Annorlunda mot de andra böckerna jag läst, men med liknande grepp, ofta är någon i periferin en mystisk med eller överlöpare i uniform. Så även här.

Övergrepp, våld, otrygghet, rasism men även religion och sinnessjukdom (?) vävs in i varandra, i en väv som är lite väl gles för min smak. Flera andra böcker har varit bättre. Men, trots allt, ett tidsdokument som väcker ett visst intresse.

Läst 2011

Sverige är med på ett hörn:

Hon är svenska och jobbar för en sån här hjälporganisation. sid 99.

Och att jag tycker Björn Borg är en jättebra tennisspelare. sid 113

Så kommer Stefan och Astrid, ett svenskt par som arbetar för det svenska biståndsorganet Sida. sid 264

För att bevisa någonting för Ian (och mig själv) ber jag honom följa med på grillparty hos några killar från svenska Sida. sid 336

   Bäckman, Peter: Frostbett ***(*)

Det här kunde ha varit en helt vanlig deckare som visserligen utspelar sig på ett för deckargenren ovanligt ställe, Östersund, men som handlar om just det vanliga: ett mord begås och de som löser det har sina relationer att brottas med, bättre eller sämre. Tiden är på väg att rinna ut men det löser sig såklart! Och sen ett våldsamt slut.

Men

Den här boken är så mycket mer än bara en deckare, och den förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den fått tycker jag. Utan att gå till överdrift skildrar den mobbningen och dess följder, både för den som mobbar och offret. Någonstans borde medvetenheten om just följderna för den mobbade offentliggöras. Fokus är ju annars på de som mobbar och hur de tänker och tycker, ibland är det ju dessutom synd om den som mobbar (?).

Författaren har dessutom lyckats lyfta frågan till nutid på ett genomtänkt sätt och känslorna hos de som mobbats kommer fram med små åthävor. Boken sätter sig i sinnet.

Och det beror naturligtvis på att författaren har ett budskap med boken vilket han beskriver i deckarens form. Det kommer också fram i  tacket på slutet. Det är sällan en deckares handling har ett sådant patos.

Tack till dig som läst boken. Skänk en tanke till alla barn som far illa, som varje dag vaknar med en klump i magen när de ska gå till skolan, som varje dag får stå ut med kränkningar och förnedringar. Tonåren är i mångt och mycket den tuffaste tiden. Det är då vuxna måste finnas där, stå upp för den utsatte och tydligt visa att det inte är okej. Vi får aldrig blunda. Aldrig. sid 286

   Jägerfeld, Jenny: Här ligger jag och blöder ***

Augustprisvinnare är den här boken och det var helt riktigt. För det är en bra och intressant och faktiskt trovärdig bok.

Alla har sett den här tjejen nånstans och betraktat henne med skräckblandad förtjusning. Kanske att anslaget som titeln syftar på kändes lite väl skruvat men visst, allt kan hända och det händer. Men redan där kändes det som att nånting fattades, vem ser till denna skada, som iofs inte var så våldsam som man kunde tro men ändå......Maja klarar sig själv men borde inte behöva göra det. Jag blir aningen nedstämd och slutet gör mig riktigt nedstämd.

Boken har en uppriktighet som jag tror gör att många kommer att tänka, aha, kanske är det så jag haft/har det, kanske är det så jag är. Tyvärr dröjde det länge innan bokens agenda kom fram och kanske några ger upp eftersom spoilervarningarna gör att inget om det allvarliga ämnet kommer fram tidigare eller i bokens presentation. Men det här är en bok som borde läsas av de som studerar just detta "fenomen".